Det var i Skottland jag såg det. Det var i det där shoppingcentrumet. Nu är jag inte en person som rusar omkring i shoppingcentrum. Jag orkar inte. Och jag tänker alltid på barn. De springer omkring och försöker få ut någon mening med alltsammans. Går livet ut på att handla måste är en fråga de förr eller senare måste ställa sig. Ibland kan man tänka att det är bra med avlastningsställen där barn får göra annat,exempelvis leka på något slags vis bland andra ungar, främmande personer och bland bollar i olika färger. Det är säkert jättekul.
Men det är kanske dags för något nytt. Här i Edinburgh vandrade jag omkring i den där gigantiska matvaruhandeln. Då såg jag ett rum för matematik och ungar. Det var ett rum för matematik och för barn. Det var en slags skola som man kunde lämna in i barn i. Det var nog inte som jag förstod det – en ny tanke och en ersättning för bollhav och springa benen av sig i allt det lustfulla – utan en slags skola som man kunde gå vid sidan av skolan. Det var pedagoger och datorer. Där satt en hel del ungar i aktiviteter. Jag försökte få en glimt av vad de gjorde men jag blev mycket, mycket nyfiken.
Jag tänkte – tänk om Ikea tänkte om – och gav ungar Billy Bokhyllor att sätta ihop med redskap, borrmaskiner, skiftnycklar medan mammor och pappor sprang omkring i Ikeavaruhuset och köpte in en eller två Billy bokhyllor till hemmet. Tänk om Ikea satte verktygen i händerna på ungarna så att de fick pröva. Ikeas knepochknåp-verkstad – med Ikeas egna klurigheter. Det vore en tanke!
Anne-Marie
Att inte kunna. Så underbart egentligen. Att verkligen inte veta hur man ska göra. Igår var jag i ett sådant okunnigt tillstånd. Det hemska var också att jag tillräknades förmågan, tilltroddes kompetensen, som om vi talade samma språk så att säga. Vi talade inte samma språk alls. Jag var nästan på vippen att säga – Jag förstår.
Nu var det så att jag var ohyggligt trygg med den jag var okunnig tillsammans med. Det är nog så det är tänker jag. För att vara okunnig om något, våga säga det, blotta sin okunskap måste man känna tillit och trygghet. Den tilliten och tryggheten behöver inte vara social i bemärkelsen att man måste älska varandra. Men att vara trygg i någon annans kompetens och denna någons förhållande till de som inte äger denna kompetens. Det handlar om att ha prövat sin okunskap trevande tassande i osäkra domäner, och märkligt nog upptäcka att okunskapen hos mig inte värderas illa av den som redan kan.
– Det är som om man får vara okunnig rakt upp och ned, hörde jag mig själv säga. Åh så spännande det blir att se vad jag kan lära mig av det här och genom den här personen. Det slog mig så att det mesta modet jag behöver för att vilja får jag av den andre, den som tror att jag vill lära mig. Och som inte värderar de fel jag gör under resans gång.
Jag tror Vygotskij tyckte om den som inte kunde och lade hela ansvaret hos den som redan kan. Sen litade han på samspelet mellan dessa två och kunskapsobjektet som de båda delade. Så tänker jag.
Anne-Marie
Hur skulle du ha bemött detta barn, funderar Anne-Marie Körling, och blickar tillbaka till 186o
Alla dessa fotografier tänker jag. Alla dessa ögonblick. Alla dessa ansikten. Det är fotografierna. Och alla fotografiernas inramningar. Rösterna som man inte längre hör, dofterna från sommarfälten som inte längre doftar, hörljuden som ligger fördolda i klippet från en nutid för länge sedan. Också jag är ett gulnat ögonblick. Mina barns barndomar är gulnade tidsdokument som ligger spridda i varje barns minne och inte riktigt kollektiv som då kortet togs. Alla dessa gulnade berättelser som har gulnat och fått tidsperspektiv. Ibland är det viktigt att vara många ihop för att minnas ordentligt. En familj berättar mer än var och en från olika platser. Jag tänker på det gulnade fotografiet av min mormor då hon var liten flicka. Även berättelsen har gulnat och faktiskt vittrat sönder. Det är ingen som längre berättar historien om mormors barndom.
Jag sitter med en bunt av minnen. Ansikten som går förbi som på en dammig sommarväg där vinden stannat till och inte rör omkring något. Vem var det där? kan man undra. Vem var hon? Vem var han? Och vem är det lilla barnet som sitter där? Kanske är det en rättighet att gulna bort i någons plånbok, eller läggas undan då barnen flyttar ut och försvinner ut i livet, och skolkorten som läraren vänder och vrider på för att minnas klassrumsorden och någon elev som hette något vackert. Min mormor och morfars barndom är lite höstgulsmärkt, och snart så är det ingen mer som berättar om dem, och det tummade kortet i föräldraplånboken visar ett barn med skolelevsleende och det är gammalt, gammalt.
En sorg kanhända, att det är så här, en lättnad också. Kan vara båda. Den mamma som återser sitt föräldraskap i den där ungens tandlösa ansikte är den mamman då och samma mamma nu. Mormor och Morfar får sina berättelser i tredje och fjärde hand. Och så ska det kanske vara. Livet handlar om gulnade kort. Och nytagna!
Anne-Marie
Text och fotografier c 2008 Marie Körling
Att hoppa hopprep – en liten studie i bild och text – av Lev Vygotskijs teorier…
Lärande bygger på nyfikenhet. Att vara nyfiken på någonting. Nyfikenhet kan väckas genom att man får syn på någonting. Detta tittar man på tills man känner sig manad att själv pröva. Nyfikenheten betyder att man får syn på något, man får se någon annan göra, man får se något som är gjort, man får se någon hoppa hopprep.
Jag skulle säga att nyfikenheten är kopplat till en slags relation. Relationen man får genom den modell man har som gör det man inte kan, men som man är nyfiken på.
Nyfikenheten är lärandets absoluta viktigaste förutsättning. Lika viktig som att finnas i en miljö där man får se någon göra det man inte visste fanns att göra eller hur man gör det man får se. Modellen för lärandet är den som redan kan. Den som kan behöver inte visa upp sitt kunnande utan är i godan ro i färd med att göra det den personen kan. Om jag hoppar hopprep så gör jag det för att jag vill, tycker om det och för att jag lärt mig och det roar mig att hoppa hopprep. Jag hoppar hopprep. Om någon ser mig hoppa hopprep för att jag själv uppskattar det så otroligt så är jag utan att känna till detta en modell för någon som aldrig någonsin sett ett hopprep eller visste att man kunde hoppa hopprep.
Låt oss hoppa hopprep med Vygotskij… här gestaltas Lev Vygotskijs idéer av två flickor. Den som kan hoppa hopprep, alltså en hopprepshoppare-
Den som hoppar hopprep hoppar för det är roligt att hoppa hopprep. Den som hoppar hopprep har lärt sig hoppa hopprep. Om man frågar den som nu hoppar hopprep hur hon har lärt sig det – så kan hon inte svara. Detta att vara i sitt lärande är svårt att beskriva för ett barn. Måste hon svara så gör hon det med en axelryckning – Jag tog ett hopprep och så hoppade jag.
Nu vet vi att det inte är så enkelt. Så enkelt är det bara då man har lärt sig hoppa hopprep. Då är det lustfyllt, enkelt och fyller individen med tillfredsställelse. Denna känsla av att behärska. Att kunna. Det är så lustfyllt att man kan ana den inre glädjen. Det är denna lust som uppstår då man kan. Det är den som kallas det lustfyllda lärandet i våra läroplaner och kursplaner.
Vägen till detta lärande är kantat av svårigheter och framgångar. Vi kan ana hopprepets trassel, vi kan ana hur kroppen får öva för att skapa det mekaniska rörandet, vi kan ana hur hopprepshopparen ramlat någongång, vi kanske kan föreställa oss frustration och tårar… men inte ger den som vill upp. Lärandet är svårt men själva kunnandet är lustfyllt.
Då man frågar den här lilla hopprepshopperskan varför hon hoppar hopprep – ja då har hon flera svar:
– Jag såg den och den och den och den och den hoppa hopprep. Jag såg på dom och det såg roligt ut och då ville jag också pröva…
Det betyder att den här flickan har fått vara i närheten av görandet hos några andra. Hon har avvaktat med sin egna medverkan, tittat och blivit nyfiken, uppmärksammat i egen takt och då hon är redo så börjar hon sitt prövande för att lära. Det lär ta sin tid. Men hon har fått det hon behöver för att lära sig. Hon har sett, hon har fått modeller, hon har sett gemenskapen i lärandet, hon har fått se i egen takt… och så blir hon precis inne i den utvecklingszon som Lev Vygotskij talar om. Hon är där redan då hon uppmärksammar och börjar bli nyfiken på. Redan då är hon i utvecklingszonen.
Då den lilla hopprepshopparen kan vill den lilla ha uppmärksamhet. Här kommer den vuxne bedömaren in. Det är riktigt farligt om man som betraktare börjar säga att den här flickan är duktig. Duktig är en värdering. Den här flickan säger att hon vill att vi tittar.
– Anne-Marie, titta på mig, jag hoppar hopprep.
Det är en direkt uppmaning till oss vuxna att se och inte värdera, delta och inte lägga oss i.
Detta har Vygotiskij inte skrivit om. Risken att när denna upptäckt av kunnandet fyller den lilla med tillfredsställelse så ska vi inte bedöma, utan delta, och akta oss för att störa just i detta nu.
Då jag föreläser om detta med att vara i utvecklingszonen så menar jag att vi också måste ha en stund, en paus, en vila i själva tillfredsställelsen. Här måste den som lärt sig något för handskas med sitt lärande, känna glädjen av att kunna, och få göra sitt kunnande fullt ut.
Om vi genast går in och säger att -det är bra men nu ska du… och så visar vi på nästa konststycke. Det betyder att vi tar ifrån den lärande sin känsla av just kunnande. Vi lägger genast ett nytt mål som den som lärt sig inte har begärt.
I stället ska vi stanna här. Vila. Och låta barnet hoppa tills barnet känner sig helt förtrogen med sitt hoppande. Det är frestande att delta och visa upp sina mångåriga konster i hopprepshoppande men det är absolut inte bra att göra det just nu.
Barn är generösa. De delar med sig. Den här lilla hopprepshopperskan ropar glatt i sin egen generösa glädje:
– Anne-Marie, kan du hoppa? Vill du hoppa?
Och självklart vill jag hoppa. Jag tar hopprepen och gör samma hopp som den lilla flickan gör. Varför ska jag ta ifrån henne glädjen att vara så kunnig och så lycklig med att genast skapa skillnad mellan hennes och mitt kunnande.
Det är när flickan själv är redo för nästa steg. Då jag kanske någon gång i min egen lycka av att hoppa hopprep gör ett litet trick av något slag och hon får syn på det… eller om hon frågar om jag ska visa… eller om hon är redo för att se vad de andra pojkarna och flickorna gör med sina hopprep… kanske hoppar de slängrep?
Vad är det?
Den lilla andra flickan är inte en hopprepshoppande flicka. Hon är en krypande flicka. Hon har långt kvar till den dag då hon är en hopprepshoppare. Hon ska krypa ur sin position och ställa sig på vingliga ben och börja gå upprätt. Under den tiden hon ska upptäcka sin förmåga att gå och springa, hoppa och ramla och allt det där… så har hon sina modeller som alldeles i närheten av henne gör saker som i sin tur väcker hennes nyfikenhet.
Då den första flickan försvinner ifrån arenan och lämnar sitt hopprep kvar på stenberget är den krypande flickan där…
Och självklart är hon – den krypande lilla – också i utvecklingszonen:
Den lilla krypande ser fyraåringens hopprepshoppande…. drivs på av sin nyfikenhet. Vill vara i närheten av. Vill röra vid. Vill vara nära intill. Vill….nyfiket. I relation till en annan. Alltid denna relation till.
Det är något i just detta!
Vår förmåga att härma. Vi gör det vi ser någon annan göra.
Det är också det jag gör när jag lär mig skriva krönikor. Jag har förmågan att, utan relationen till en viss författare, läsa en annan krönika för att lära mig av den, och nästa krönika för att lära mig av den och börja upptäcka ett berättarmönster, som jag sedan kan pröva att själv utveckla. Det gäller alltså också mitt lärande, här idag, just nu.
Konsekvenserna av detta blir för mig den tanke jag utvecklat och skrivit om:
TEACHING BY DOING – dvs – att vara en modellande lärare. Jag har myntat begreppet genom att låna det av John Dewey – Learning by doing.
Detta är att vara en modell för, att praktiskt göra det vi vill att eleverna ska göra betyder att vi medvetet skapar lärande modeller också genom att vara modeller för hur att göra, lösa, pröva och försöka. Därför ska vi behärska och erövra begreppet modell – vi gör aktivitet av det – modellar…
som denna fyraåring i sitt hoppande gjort för denna krypande lilla. Nu ligger hopprepet där… och fram kryper ettåringen…sätter sig upp… börjar kasta runt med hopprepet… prövar handgripligen något som hon sett…något som hon är … nyfiken på. Därför HÄRMAR hon.
Då jag iakttog detta upptäckte jag att jag log. Jag aktade mig noga för att störa. Om jag stör så förstör jag. Det händer något här. Något jag vill vara alldeles i närheten av. Då log Vygotskij!
Anne-Marie
Förstå Lev Vygotskijs teorier.
Jag måste tillbaka till min barndom. Jag kommer från en stor släkt. Stor. Många. Tanter. Farbröder. Kusiner. Mostrar. Mammor. Pappor och en boktokig morbror. Mycket samtal, mycket omgänge, mycket prat, mycket sammanhang. Varje söndagsmiddag inleddes med kulspel. Varje söndagsmiddag avslutades med kortspel. Alla var värdiga medspelare. De yngre fick skolas in. Men med samma allvar som spelet krävde. Det var ingen lek. Det var allvar.
Inskolningen till kortbordet gick till enligt följande:
Barnet, här jag, visar intresse för vad de andra gör kring spelbordet.
En vuxen tar upp mig i knäet, fortsätter spela men är min whispering translater (viskande uttolkare).
Den vuxne låter mig spela ut ett kort. Den vuxne visar tydligt och viskar varför.
Jag tittar vad som händer när jag lägger ut mitt kort. Vad gör de andra. Jag blir nyfiken på vad de gör.
Efter spelet är jag nöjd. Jag har varit med. Jag är med!
Vid nästa spel är jag med från början.
Jag vill vara med.
Jag sitter i knäet igen. Börjar lägga mig i nära konsultation med min viskande uttolkare.
Jag får göra lite mer.
Jag får göra ett självständigt val utifrån två utvalda kort som den vuxne låter mig välja mellan.
Jag väljer. Jag blir inte bedömd vad som är rätt eller fel utan respekteras för det val jag gjort.
Min medspelare och jag följer nu mitt kort. Vad gör de andra?
Vid mitt tredje spel erbjuds jag att sitta med och spela med öppna kort.
Då har hela spelbordet inbjudit mig att vara med. Jag vill vara med.
Att spela med öppna kort är att få råd från ALLA runt spelbordet.
Det betyder att jag får en mängd möjligheter och erbjudanden om att handla.
Det är svårt. Jag får stöd av min förste viskande uttolkare.
Två, tre gånger spelar jag med öppna kort.
Självständigheten ökar med varje spel.
Jag lär mig genom att lägga ut fel kort. Jag lär mig av att lägga ut rätt kort.
Jag lär mig genom att titta hur de andra gör.
Ibland får jag lite stöd av en vuxen intill.
Då handlar det om att se noga efter vad alla de andra tänker och gör kring bordet.
Jag måste vara uppmärksam också på dem.
Jag är alltmer självständig i mitt spel.
Så kommer det slutliga –
jag spelar helt självständigt med slutna kort tillsammans med alla andra spelkunniga kring bordet.
Jag är nu ansvarig för mitt spel. Jag är stolt för det. Ibland spelar jag väldigt illa,
ibland imponerar jag. Varför förstår jag ännu inte. Men det är också processen att ingå
i detta sammanhang. Jag har spelat mycket kort, många spel där jag ledsagats in
i spelets mysterium, via en som kan, och lotsats att bli en självständig spelare.
Det är en stor utmaning att sätta sig vid spelbordet och vara en värdig medspelare.
Till detta krävs vilja att delta och helst den absolut bästa kortspelaren som modell att lära av.
Anne-Marie
Jag såg mig själv skriva:
… ta åt dig annars skickar jag orden i flytande form så får du dricka dem eller få dem i droppform in i ditt blodsystem, till ditt behövande inre.
Ord ska verka gott. Det är bara att tänka E-vitamin, D-vitamin. Det är bokstavsnäring. Ordnäring kan vara: vänliga, saknar dig, väntar, blåbär, skogssjö, papegoja, glad. Meningsinnebörden bör vara uppbygglig: ”Tänk så glad jag är att du bara går omkring och finns!”
Anne-Marie
