Vad har vi att tacka Albert Einstein för?

Låt oss tänka. Vad har vi att tacka Albert Einstein för? Vem är Albert Einstein för eftervärlden?Vad bedömdes han för som barn? Vem var han som liten? Vad betyder detta för skolan av idag?

Det här är frågor att ställa dagens samhälle där synen på barnet blivit det där vi särpräglar barn och unga med mångfaldsdiagnoser in absurdum. Jag har länge hävdat att barn har rätt att utvecklas och utmanas och att det är svårt att sitta still i tråkiga verksamheter, det är bara att försöka själv, man skruvar sig då man inte utmanas eller för att man känner sig osäker. Vi kan inte titta på det felande utan ska söka det som miljön just här och nu utmanar varje unge. Jag vet att diagnoser behövs för en del barn och för att deras skolgång ska säkerställas, inte tu tal om den saken, men inte är det barn i mängder som har sådana brister. Om det är fler i en klass måste miljön ifrågasättas och innehållet i undervisningen.

Jag hade säkert både en eller två av de moderna diagnoserna som barn. Jag var ängslig för döden och drömde mig bort i okoncentration då min pappa dött, och jag ville leka och vara kompis med mina klasskamrater och kunde inte riktigt vara tyst i klassrummet utan viskade och skickade lappar. Jag gjorde massor av små bus och lekte livligt på alla raster. Jag vet att min mamma oroades över mitt tillstånd ibland och att barnläkaren tröstade oss båda med att det inte är någon sjukdom att förlora en förälder utan man måste få sörja lite som barn också. Sånt kan man inte bota med medicin eller något annat än att lära sig något om livet. Och så blev det nog för min del. Jag fick en livserfarenhet som jag var tvungen att härbärgera.

Jag var nog ett alltigenom märkligt litet barn. Precis som alla barn är. Sig själva. De flesta barn tycker om att utmanas. Men i viljans tecken och inom det möjliga. Ser man en som simmar och verkar tycka det är roligt är snart ungarna där och vill lära sig de också. Men det behöver olika mycket vuxenmodellande och tilltro till sin förmåga för att kunna lära sig.

Jag är rädd för de diagnoser som ställs med enkelhet och trovisshet. Jag vet nästan aldrig. Jag funderar istället på vilken undervisning jag ska göra för just detta barn. Så tänker jag. Det gör mitt arbete jättesvårt men det tar jag också som en utmaning. Jag har en organisation i klassrummet som möjliggör detta. Den tar lång tid att bygga upp och kräver ständigt underhåll från läraren.

Albert Einstein ansågs vara ”mentally slow”, ”unsocialble and adrift forever in his fooolish dreams”. Det tyckte man om lille Albert som svarade med att tala sent, uttrycka sig muntligt sent i livet och började inte läsa förrän han var sju. Albert Einstein fick ju genom sitt långa förhållande till sina funderingar och problem utveckla sitt tänk och han säger själv: It´s not that I´m so smart, it´s just that I stay with problems longer.

Ja, det är också ett perspektiv. Mycket klokt av Einstein och mycket allvarligt för de som sökte ringa in hans kompetens med inkompetensen för ögonen. De pedagogiska glasögonen har jag slängt och tvingat mig i att söka andra svar. Jag skulle se en utmaning att ha en Albert Einstein i klassrummet. Vem vet – kanske jag redan haft en drös av dem?

Anne-Marie

Publicerat i Värdegrunden | Etiketter , , , | 4 kommentarer

Det aktiva pedagogiska ledarskapet och den viktiga läraren!

Bäst utövas kontrollen genom ett aktivt ledarskap, genom att rektorer besöker lektioner och aktivt deltar i och uppmuntrar en dialog om undervisningsmetoder och elevernas kunskapsutveckling, skriver DN idag den 9 maj 2010.

Jag räds ordet kontroll om det kan förstås och signalera att vi inte litar på och måste införa kontroller och rätta till. Jag vill sätta orden i rörelse och alltså skriva om meningen: Bäst utövas det pedagogiska arbetet och uppdraget genom ett aktivt ledarskap, genom att rektorer besöker lektioner och aktivt deltar i och uppmuntrar dialoger och sätter igång lärandeprocesser bland lärare kring undervisningsmetoder och elevernas kunskapsutveckling. Så vill jag att det ska stå. Och där tar nu mina tankar fart.

Jag måste gå tillbaka till min egen lärartid:

Jag har haft ett mycket gott och värdigt rektorsbesök under alla mina undervisande år. Det var en rektor som nappade på mitt förslag om:

  • följ mig en dag i klassrummet, notera och observera, var elev hos mig och undersök vad jag behöver utveckla, och se elevernas aktioner, se hur jag gör och uppfattas av mina elever och hjälp mig att utveckla min relation till såväl elever som kunskapsfokus.
  • ha mitt utvecklingssamtal i mitt klassrum. Då kan jag berätta i det rumsliga om mina aktiviteter och mina tankar om vad jag tänker och hur det syns i elevernas gensvar.

För mig var det stort att få detta och jag minns fortfarande hur viktigt samtalet blev mellan mig och min biträdande rektor. Biträdande rektor tyckte det var bra och utvecklade själv sin pedagogiska syn. Det är nu 10 år sedan. Därefter har jag haft ett besök av en rektor som var intresserad och nyfiken. I övrigt har jag dessvärre inte haft något alls. Jag tror inte att det har varit illvilja utan mer av brist av förståelse för sin oerhörda vikt en rektor utgör. Dessutom tror jag inte att rektor har en tydlig roll som pedagogisk ledare. Jag tror många rektorer har hamnat under och i ekonomin. Men det pedagogiska ledarskapet är viktigt. Jag tror på pedagogiska ledare som tydligt ger sin vision om skolan och samspelar tryggt och nära den läro- och de kursplaner vi har att diskutera och följa samt de lagar som omger skolan.


Jag har alltid saknat pedagogiska samtal. 2005 gjorde jag tillsammans med en producent fyra filmer om pedagogiska samtal. Jag skrev frågor till filmerna och trodde innerligt på den tanken. Jag tror det är dags nu. De stora och viktiga pedagogiska samtalen har och bör vara centrala i skolan.

Då jag utbildades vid skolor i Nya Zeeland såg jag en rektor som dagligdags lyfte fram frågorna i korta men tankeväckande samlingar med lärare vid skolan. Jag deltog själv och njöt av att få ingå. De frågor som togs upp kunde behandlas en i taget eller kastas ut för att återknytas till senare. Men det gjorde att rektorerna satte igång processer och att lärarna började se något i sina undervisningar, i samspelen med eleverna och i undervisningen. Dessa samlingar genererade samlingar i klassrummen. Modeller tenderar att bli modeller som följer med ned i minsta organisation. Jag har alltid längtat efter samlingar kring viktiga frågor. De övriga kan med gott samvete mailas ut och bli ansvarslästa av lärare.

Jag har ofta tänkt på alla samlingar utan pedagogiskt innehåll där en stackars rektor måste upplysa om saker och ting som är rent praktiska och handlar om andra saker är det som alla egentligen vill tala om.  Jag tänker också hur dyra dessa samlingar är, där lärare sitter och tar emot information och …  kanske att innehållet  kunde mailas ut. Det är dyra möten rent ekonomiskt.

Jag menar inte att vara elak mot någon utan mer förtydliga att vi alla hungrar efter att få verka kring det pedagogiska. Vi måste lämna den skola som bygger på envägskommunikationen där en rektor förmedlar till en hel skolas lärare och där lärare förmedlar till en hel klass. Vi måste få igång en verklig dialog. Dialog med varandra och gärna med tydliga innehållsfrågor. Skolan är i ett vägskäl.

Många av de uppdrag som vi får kommer inom något år. Låt oss få delta på en gång i detta och bygga upp en förståelse för det uppdrag vi har och den närhet skolan har till våra elever. Vi måste börja den pedagogiska diskussionen kring vårt uppdrag och förvalta vår unika kunskap om elever och deras utveckling i kunskap och lärande. Det finns ingen yrkesgrupp som kan så mycket om ungar idag. Och vi måste börja diskutera hur ungar lär sig och hur vi utmanar dem.

Jag tror också på skolans möjligheter. Men jag tror vi är mycket övergivna sedan några år tillbaka. Att vara rektor idag är ett yrke under stor press och mångfaldiga uppgifter. Jag tror det viktigaste uppdraget att genomföra är att samlas kring läro-och kursplanen. Det är för många olika läroplaner vid skolorna. Och läroplanen ska hjälpa oss att samlas i ett pedagogiskt uppdrag med syfte och innehåll. Vi har en stor frihet i det HUR som lämnas till skolan att förvalta. Detta hur som är lärarens frihet och elevens möjlighet att ingå i. För det är demokrati som är uppdraget.

Då jag har varit utomlands och besökt skolor: Nya Zeeland, USA och South Africa ser jag en organisationstanke jag ständigt tänker mig kan fungera. Det är en slags vision jag har om skolan. Jag ser också nya yrken inom skolverksamheten. Med inriktning mot ett innehållsrikt HUR och med ett genomförande som inkluderar elevernas rättigheter att lära och lära av varandra. Lärare måste, i samma organisation, lära av varandra också. Skolan är en lärande verksamhet.

Att uppdraget är stort förstod jag då jag träffade innovativa lärare från hela världen och tillsammans med dem grubblade på de framtida uppdragen. Då var vi tjugo lärare som grubblade ihop och det har påverkat mig sedan dess. Att höra lärare från Indien tala om innehållet i lektionerna, lärare från Amerika om sina undervisande fokus, lärare från Singapore lyfta fram nya matematiska aspekter av lärande innhåll. Ja, det påverkar. Framtidens arbeten finns på den globala arbetsmarknaden och skolan har ett stort uppdrag att verka för framtidsmöjligheterna. Sverige har en skola med ett unikt demokratiskt uppdrag  – värt att lyfta fram tänkte jag då och så tänker jag fortfarande.

Jag vill utvecklas, att professionen blir utmanad och antar utmaningen, att skolan utvecklas. Det är hårt att inte få leda en skola pedagogiskt. Jag tror vi alla ska kämpa för våra pedagogiska ledare och stötta dem i sina verksamheter. Vi har inte råd att inte samlas kring det viktiga i skolan. Det handlar om dagliga verksamheter för barn. Det kan vi inte slarva bort.Det handlar om ett barns rättigheter. Därmed är vi alla ansvariga. Alla!

Anne-Marie

som anar att jag inte är helt politiskt korrekt …

Fick detta svar från min facebook så jag lägger in det här:

Ordet kontroll kan väcka rysningar om man associerar till något obehagligt. Men man kan vända på associationen. Tänk om man kontrollerar att alla får sin rätt tillgodosedd…

Publicerat i Barns rättigheter, Styrdokumenten, Värdegrunden | 25 kommentarer

Det händer att jag fotograferar händer

Det händer att jag fotograferar händer. Jag fick en hjälpande hand i en vänlig butik. De handskades

med händerna. Jag tog varsamt i hand och så fick jag husera om hur jag ville. Det var roligt.

Anne-Marie

Publicerat i Barns rättigheter, Fotograferingen | Etiketter | Kommentarer inaktiverade för Det händer att jag fotograferar händer

Fotografier i en vattenpöl och i några speglar

Sen gick jag hem!

Anne-Marie

Publicerat i Fotograferingen | Kommentarer inaktiverade för Fotografier i en vattenpöl och i några speglar

Lille Harrys mandat

Att vara två månader gammal och möta världen i allt. Lille Harry är på besök hemma hos mig. Och jag förundras över hur Lille Harry får mig att samspela med honom. Han ler mot mig flera gånger. Leendet spricker upp och omedelbart gensvarar jag. Lille Harry lockar mig till det. Lille Harry lockar mig också att börja prata med honom. Jag gör det. Jag har en annan slags röst. Den kommer från urtidernas tid och jag tror mig vara en representant för alla generationers prat med små späda barn. Jag värnar om hans språk med mig och leker den turtagningsspråkdans som Lille Harry redan har förståelse för. Då lille Harry lyssnar är han stilla, då Lille Harry pratar är han i rörelse.

Men det är ögonen som Lille Harry tittar med som får mig att ansvara om honom. Jo, hela hans väsen skriker om min vuxenansvar om att alla barn har rätt att finnas, skyddas, utmanas. Men ögonen… de ser på mig så noggrant som om Lille Harry först måste kvalitetssäkra mig … Är hon beredd på att ta emot mig? tycks hans ögon mana. Och är jag värdig hans samspelsinviter så kommer Lille Harry ge mig mandat … och jag kan besvara hans ögons språk, hans sprattlande ben och armar då han talar och hans små differentierade joller.

Och … det handlar mer om vem jag är än vem Lille Harry är!

Anne-Marie

Publicerat i Barns rättigheter | 5 kommentarer

Broschen – ett fotografi

Anne-Marie

Publicerat i Barns rättigheter | Etiketter , , , , | Kommentarer inaktiverade för Broschen – ett fotografi

Duktiga tjejer utmanar läraren, pojkarna blir föremål för fostran

– Det är svårare att hantera de tysta duktiga tjejerna än de bråkiga killarna, sa en VFU:are och fortsatte,  om jag förstår det jag har sett av klassrumsarbeten. Duktiga tjejer är inte riktigt nöjda om de inte får utmaningar och det kan lärare inte alltid hantera. Killarna kan vara stökiga och läraren kan se sin uppgift som fostrare då. Det är skrämmande på något vis. Det krävs utbildning att ta hand om de duktiga tjejerna och att förstå killarna.

– Jag har sett hur tjejerna får ta hand om stökiga killar. Stökiga killar kan ha gott självförtroende i sin lekmiljö men i klassrummet har de liksom förlorat sitt självförtroende. Jag tror det blir stökigt därför killar förlorar sitt självförtroende, fortsatte lärarkandidaten. Men jag har sett hur lärare blir irriterade på de duktiga tjejerna för att de utsätter liksom läraren för sin duktighet, de kan rätta läraren och det gillar inte lärare.

– De går ju liksom bara i årskurs ett. Vad ska hända sedan tänker jag, fortsätter den grubblande VFU:aren och tittar på mig.

Anne-Marie

Publicerat i Barns rättigheter | Etiketter | 7 kommentarer