Det tycks mig som en mycket god sak börjar utfomas i SkolSverige. Jag hör om coachning i klassrummet med fokus på lärarens utveckling och lärande bland eleverna. Det tycker jag om att höra. Det skulle jag gärna vilja delta i. Jag har alltid begärt ögon på min egen undervisning så att jag kan utveckla min förmåga att undervisa och det i den mångfald som krävs. Jag har flera sätt att beakta och betrakta mig själv – ett slags självvärdering och självanalys av det jag gör.
Anne-Marie
Man talar om liggsår – jag vill tala om sittskador. För mycket stillasittande är farligt. Varför skolar man in elever i stillasittande? Jag tror på rörligheten i lärandet, röran i rörelsen, hänsynen i förmågan att röra sig flera i rummet som befolkas av rörliga andra.
Anne-Marie,
som funderar var för teorier det finns runt den rådande sitta-still-pedagogiken?
Så positiv och trevlig blogg du har :-D! Jag läser en distanskurs på Stockholms Universitet, ”IT för lärare”, och en av uppgifterna var att gå in på din blogg. Du ”fångar” verkligen besökaren genom ditt proffsiga arbete med foton, texter och fakta på din blogg! Väl värt återbesök
Idag tänkte jag så här:
Anne-Marie
– Det kommer om tre minuter, säger en liten, liten, liten unge och tittar upp mot tunnelbanans signalsystem för när tågen kommer.
– Gör deeeee, sa en annan liten en.
– Ja, det ståååååååår där, pekade liten, liten och så stod två små mycket små ungar och läste på tunnelbaneskyltandet långt ovanför deras små huvuden.
Det var mycket de kunde de där små, tänkte jag. Det var spännande att lyssna till. Då började den ena lilla att hoppa kring en aning, kanske i ivern att kunna och få lyckohopp i kroppen ungefär samtidigt. Då hoppade den andra lilla också. Två hoppande glada ungar såg jag. Två som kunde läsa, två som kunde minuter och som förstod vad meddelandet handlade om.
Då reagerade fröken. Inte på ungarnas kunskaper. Dessa väckte ingen undran. Men vid det störande rörande hoppandet då kom orden.
– Nä, va stilla nu. Stå still. Hör ni vad jag säger…
Jag grubblade på det här. Kanske är det så vi lärare gör. Vi hör inte själva samtalen om det där viktiga som eleverna för. Men så fort vi märker en slags oordning så måste vi ställa i ordning allt igen.
Anne-Marie
