Läshastighet!
Läshastighet och textremseläsning!
Det är många saker tänker jag – detta med läshastighet och textremseläsning – att läsa textremsorna då de presenteras på filmer och i TV.
SÅ DEFINIERAR JAG TEXTREMSAN:
En textremsa är en översättning av det talade språk som någon aktör säger på ett annat språk i en annan form än i verkliga livet – film och TV. Det är en översättning. Den är ett koncentrat av det som sägs, skulle man kunna säga. En textremsa kan alltså inte ligga kvar hur länge som helst i bild då textremsan direkt följer det talade. Det finns tider för den här exponeringen. Jag tror det handlar om sekunder. Det är alltså sekundsnabb läsning.
ELEVENS OLIKA TEXTREMSELÄSNINGAR, olika ingångar och syften med att läsa textremsorna:
- Elever läser exakt vad som står i textremsan. Jag har tolkat det som att de ännu inte automatiserat den läsningen men att de är i färd med att göra det.
- Elever har upptäckt att de kan läsa textremsan och att de hinner göra detta. Föräldrarna behöver inte längre berätta vad personerna säger, vilket man ofta inte hinner göra, textremsorna och hastigheten de visas med är inte avsedda för högläsning. Det hinner högläsaren inte med. Textremsan visas för den tysta läsaren. Om man försöker läsa textremsan högt får man göra det i en ytterligare koncentrerad form, dvs, det blir en ytterligare tolkning av vad som sägs i första led.
- Elever som läser textremsor och får frågor om det brukar ha olika medvetenhet om sin textremseläsning. Då man samtalar om denna läsning berättar eleverna att de inte tänker på att de läser textremsor. Detta kan betyda att läsningen är automatiserad och att den är inkorpererad i själva tittandet och tillägnandet av filmens samtal och aktörernas talande. Det jag upptäcker vid dessa samtal är att eleverna ofta säger att de förstår mer av sammanhangen, dvs, de lyssnar till det språk som talas och upptäcker att de kan bli irriterade över att översättningen inte stämmer. Detta säger något om den förståelse eleven visar upp för engelska och bör också samtalas kring.
- En del elever säger att de inte riktigt hinner med att läsa textremsorna men att de kommer nästan till slutet, andra säger att de hinner läsa textremsorna flera gånger då de exponeras. Detta kan visa i vilket skede eleven är i sin förmåga att läsa textremsorna.
- Det är också mycket viktigt att tala om att textremseläsningen inte handlar om elevens förhållande till den skrivna texten och förmågan att läsa den – det handlar också om att eleven är intresserad av att läsa det som står där – och att orden som är nedskrivna är adekvata för eleven. Om eleven får frågor om sin textremseläsning och läraren utgår ifrån att eleven klarar all skriven text kan detta betyda en oro för eleven. Vetenskapsprogram har ett annat språk, tecknade serier ett annat.
- En del elever läser aldrig textremsorna. De har lämnat den formen av läsning. De lyssnar till den engelska de hör och använder sig av den för att förstå. Andra läser inte textremsorna för att de inte har förmågan att läsa. I båda fall och för alla andra som ligger i olika faser i denna form av läsning är undervisning A och O. Förstår man så mycket engelska så ska undervisningen utmana. Behöver man stöd i sin läsning för att utveckla en läshastighet så att extremseläsningen blir åtkomlig ska eleverna givetvis få detta i undervisningen vid skolan.
- Fråga eleverna tidigt om sin textremseläsning. Ta inte för givet att de kan, ta heller inte för givet att de inte kan. Medvetandegör textremsan som en del av det komplexa bild, ljud och skrivet tal som visas för eleverna. Det är en diskussion kring textrörlighet och den är mycket viktig för elevernas lärande och kommunikativa utveckling.
Jag vill med detta skriva något om den läsning jag undrar kring i samspel med stoff, verklighet och elevens förmåga att läsa. Jag gör inte detta för att undersöka och söka fel i elevens läsning utan för att undra var i sin läsutveckling eleven faktiskt befinner sig och vad jag kan göra med min undervisning, både generellt och individuellt. Att diskutera textremseläsning är en del av de frågor jag ställer kring läsning.
ÖPPET NYFIKET AUTENTISKT – FRÅGOR SKA ÖPPNA UPP!
Det är också så att läraren måste ställa öppna och nyfikna frågor, inte slutna och kontrollerade eller värderande frågor, så att eleven förstår och inser att läraren är på elevens sida om utvecklingen. Ungefär som om läraren undrar – hur ska jag undervisa nu? Det är en del av den demokratiska läsningen att få tillgång till de budskap som TV och film presenterar.
Frågor jag ställer, och inte i denna ordning alls, listan går inte att skriva i en linjär form:
- Hur gör du med textremsorna då du ser på film eller TV?
- Hur ser din läsning ut av textremsorna?
- Hur känns det att läsa dem?
- Hur hinner du med att läsa dem?
- Hur förstår sammanhangen?
- Hur gör du för att förstå?
- Hur hanterar du bild och text?
- Vad gör att du förstår?
- Vilket språk är viktigast för dig, bildspråket, textremsorna, det talade?
- Vad gör du då du inte förstår?
- Varför har man textremsor?
- Hur tänker du kring överensstämmelsen mellan vad du läser och det du hör?
- Har textremsorna någon avsändare?
- Vem är det som översätter till svenska?
- Vad kan den personen som gör detta?
- När blev du läsare av textremsorna? Berätta!
- Hur gammal var du då du började läsa textremsorna?
Anne-Marie
Boken berör mig ur ett pedagogiskt perspektiv. Jag läser den i omsättartankar till pedagogiska utvecklingstankar. Tor Wennerberg beskriver i sin alldeles nyutkomna bok hur anknytningen hos ett litet barn ser ut, hur det lilla barnet anpassar sig till sin anknytningsperson, egentligen i form av den första överlevnadsreflexen, ett litet barn klarar sig inte utan sin anknytningsperson, utan värme, att bli till i sin nästas blick och närvaro dör barnet. Det har man vetat om länge. Det är inte födan som livnär, det är människan det lilla barnet tillblir i förhållande till. Det är mycket känsliga saker. Det är djupt mänskligt att knyta an till människor, det gör vi i kärleksrelationer, det gör vi för att vi är sociala varelser, flockdjur, vi behöver varandra för att existera.