Jag sagt hej då till min klass. Inte alls med den långsamhet med vilken varje människa behöver för att separera och förstå, visa sorg och ilska, visa skratt och återuppliva gamla minnen. Har man som lärare och elever knutit an till varandra måste varje part få tid till detta. Så blev det inte för oss.
Jag flyger i mitt klassrum, skrattar och får idéer för sådana är tillfällen med barn och lärande. Nu får jag sluta mitt hjärta och mina tankar kring denna tid vi fick ihop. Det är mycket svårt för mig. Det är jag tacksam för att det är. Det ska inte vara lätt. En skola är inte bara en klass, den största tiden är inte tillsammans med eleverna. Det tycker jag den ska vara. Jag skulle trivas bra i en skola där man är mer med eleverna. Och då talar jag om några fler timmar av alla de timmar jag har. Jag är en klassrumsmänniska. Tillsammans och mitt i. Nu springer de där eleverna omkring i mina minnen. Och där får de röra sig hur fritt som helst, de får ha mössor på sig, kepsar och mobiltelefoner, de får orda, berätta och komma med förslag. De får vara barn av sin tid. Jag ska värna mina minnen.
Anne-Marie
från och med nästa vecka är jag i en annan kommun.
