Anne-Marie Körling

Jag – en människa.

Mitt hjärta klappar. Jag känner. Jag känner värme och kyla som vilken annan människa som helst. Jag delar inte upp mig själv i bitar, utan kommer som en helhet, en människa helt enkelt. Jag är människa i min profession också. Samspelande och samarbetande med mina elever.

Jag har mitt hjärta i klassrummet och mitt i elevernas samtal, görande och lekfulla infall. Jag älskar buset, kommentarerna, pulsen, viljan, oviljan, berättelserna, det trumpna, det sorgsna, det glada. Jag älskar elevernas aktioner, relationer och deras viljor. Det finns ingen mer kreativ plats än ett klassrum. Om man vågar den, tillåter den, ser den, vill den!

Om jag fick visionera:

Ge oss ett verkligt problem, låt oss lösa det, kasta in en toarulle för produktutveckling, ta in oss i entreprenörsandan, låt oss leka med möjligheterna, låt oss få ett problem som jag som lärare inte vet svaren på. Jag vill utveckla pedagogiken, kommunikationen, människan och se hur framtiden kan gestaltas redan nu – hos och med eleverna. Jag längtar efter en skola som inte stagnerar utan tar avstamp nu… här…

Vygotskij sa att man skulle se framtiden i barns utveckling. Jovisst, det är ofta stigmatiserande att ta med sig dåtiden för eleverna, de är bråkiga, har hemmaförhållandestämplar som de aldrig får befrias ifrån, en gång en bråkstake, alltid en bråkstake, vad det nu är.

Jag har inte samma elever som igår, varje dag är de nya. Varje dag har jag ett ansvar att återupptäcka dem. Därmed är pedagogik en levande sak som betyder samspel, kommunikation, relation och ett problem att lösa gemensamt.

Jag är en lärare.

Som en sådan är jag lärande, kantstött, visionerande och en slags modell för flera andra – det måste vara ett av de viktigaste yrken – det yrke jag har. Skolan kan betyda skillnad. Bara den skillnaden betyder något uppbyggligt.

Anne-Marie