Vi kan inte bara stå på barnets sida vi måste också stå för det kommande barnets sida! Så stort är vårt ansvar här och nu. Vi måste också ställa oss frågorna; Vad är ett barn? Vem är ett barn? Hur är jag vuxen ett barn? Vad är jag vuxen att ge ett barn? Vem är jag tillsammans med barn?
Skolans värld är frågornas värld. Vi ska inte besvara frågorna utan leva svaren.
Anne-Marie
Men så misslyckat fotografiet blev var jag beredd att säga. Jag självskattar mig, jämför mig med Lennart Nilssons innanförfotografering, man måste ha ett slags mål. Men så hindrar jag mig med ens. Jag har mina redskap. Jag har nya redskap. Jag vill pröva. Jag prövar. Jag gör min utveckling. Jag kan inte bli bra utan mina prövningar. Jag måste göra min utveckling och den innebär att jag prövar, prövar, tänker och prövar igen. Jag pillar på knapparna på kameran, prövar ut ett annat perspektiv. Men resultatet låter vänta på sig. Eller gör det?
Jag skulle fotografera tulpanens ståndare och pistill. Jag tänkte fotografera rakt in i det heligaste. Skärpan gled över till det gröna bladet men om man vill beakta mitt försök kan man ju se detta:
Så ungefär tänker jag bedömningar! Anne-Marie
Såg ordet sopnedkast i min ordbok. Då tänkte jag att jorden gensvarar med ordet sopuppkast! Jag sökte i min ordbok. Nej, det ordperspektivet är inte antaget i ordboken. Vi tänker mänsklighet då vi ordar. Vi tänker vårt perspektiv då vi förklarar.Jorden uttrycker sig utan hänsyn till vilka ord vi använder. Men jorden avkräver något av oss. I görandets form och faktiskt i ett rungande svar på det vi själva anser vara självklarheter. Våra självklarheter måste därför omkonstrueras till frågor.
Anne-Marie
Då jag skriver något här, publicerar jag det, och sedan börjar processsen. Jag blir med ens läsare av mina egna ord. Jag ser texten som sin egen. Jag läser med utanförögon, inte riktigt med mina egna. Jag omläser texten i publicerad form och då ser jag mina tillkortastavningar och tillkortakommateringar, min tillkortaförståelse för grammatiken och mina tillkortakommandetillskrivningar, mina tillkortakommandetillägg och så ser jag alla ord som nästan står ut ur själva texten. Det är ordet ”som”.
Får man skriva ordet som?
Som är ett slags bindeord. Jag försöker alltså binda samman mina tankar och mina ord med ett som. Som om orden vore en bukett med blommor och behöver bindas om till just en helhet. Jag väljer ett rustikt somband ibland. Andra gånger ett skirt somband.
Om man vill kan man lägga till det lite blygsamma ordet ”så”. Då blir ordet längre och skrivs ut som såsom. Man kan också lägga till det dödliga ordet lik. Redan det skapar säkert en slags vilja till det motsatta – ordet behöver en motbild, man vill nästan ha ett motord. Men ordet man skapar med lik och som är ordet ”liksom”.Jag säger något och så ordar jag om något annat.
Man kan använda ordet eftersom, en aning efteråt, som en tidsmarkör, eftersom, men då finns det inget annat motord som liksom kan skapa något före. Jag saknar ordet föresom eller ordet försom. Ja, ja, jag reagerar på ordet som.Det ska nu inte du göra som läser det här! Du ska använda de ord du behöver för att skapa en kommunikation med dina läsare och dig själv. Som om ett som gjorde någon skillnad … det är kanske just det ett litet ord som som gör. Skillnad? Jag måste undersöka!
Men en liten barndomsplågad tanke dyker upp…
Kanhända en lärare påpekade det i strängare ton då jag var en liten skoluppsatsskrivare och började alla mina Vygotsijtankar och ordletarmeningar med orden:
– Liksom så här va…
men tänk så vackert det är att få detta som;
– SOM jag har saknat dig!
Anne-Marie
Anne-Marie
En bok jag samtalar med, funderar tillsammans med, uttrycker mig ihop med, utvecklar mitt tänk genom är bland annat ord ur denna bok. Jag köpte den för många, många år sedan, då med ett blygsammare utseende, som om den inte fick synas tillräckligt, nu är boken reviderad och barnen springer färgglada på omslaget. Jag fylldes med bokvärme och ordlös glädje då jag såg boken ta plats i bokhyllorna i bokhandeln.
Dion Sommer; Barndomspsykologi, Liber förlag
Anne-Marie
Den stod på menyn. Soppan fanns i två storlekar. Jag tog den lilla. Genast efter första slurpen förstod jag att jag tagit fel. Jag gapar genast efter mer trots att jag har. Men så insåg jag att den lilla portionen soppa och vetskapen om att den var just liten fick mig att försiktigt slurpa i mig den med en slag långsam långsamhet.
Jag är en bortskämd människa, tänkte jag, och såg ut över taken och väggarna, människorna och rörelsen, skratten och välfärden. Det ska man också tänka på. Jordgrunden här är stabil. Det enda som det darrar i är i manchetterna! Men det är tur att vi skakar av oss våra femtioöringar, lägger kronor och vikta sedlar till de som inte har eller får och där jorden lämnat ett ordentligt avtryck – Haiti!
Jorden är ett! Inga delar. Endast en och ett. Vattnet är vattnet i bestämd form. Vi är vi och inte de och dom. Min soppa är min för att jag bor där jag bor. Då jag tänker så äter jag varje droppe med större försiktighet. När är vi tacksamma? När är vi insiktsfulla? När vårdar vi det lilla och det självklara?
Anne-Marie
Jag har pedagogisk sorg och behöver uppmuntran! Skicka en kluring, en fråga, en utmaning, en vision!
Om inte en kluring, en fråga, en utmaning, en vision … skicka en liten sång som vi alla kan lyssna till!
Anne-Marie
