Anne-Marie Körling

Detta att beröra, röra och vara i rörelse:

Vi talar om det stillasittande som ordning och reda.  Det är ordning då man sitter still. Jag talar med min närmaste omgivning, de skolbarn som nyss börjat. Vad lär de sig kan man fråga. Jag frågar så. Vad lär dom sig?

Min närmaste är nu en liten ordningssam flicka. Hon är redan läsande. Hon är redan skrivande. Hon är redan bokläsande. Hon är sedan länge tänkande. Hon är sedan mycket länge sedan vetgirig. Nu är hon sexåring. Hon lär sig inget nytt. Föräldrarna är en aningens förtvivlade. Det lilla ordningssamma barnet vet nu sin plats. Hon har en bestämd sådan. Hon tillhör en sexårsgrupp. Hon lär sig sitta still. Hon lär sig återigen om bokstaven A och den lilla bokstaven a. Hon lär sig återigen om att ljuda ihop bokstäver och lägga till två klossor med två andra klossar. Det är inget fel med det. Det är bara det att hon inte är lärande. Hon är stillasittande. Hon lär sig sitta still.

Skolans form och innehåll har tagit sin början. Den att sitta still. SITTA-STILL-PEDAGOGIKEN!

Själv har jag oerhört svårt att sitta still. Jag måste röra mig. Jag rör mig allra mest då jag är mycket lärande. Jag går omkring med det problem som jag inte riktigt förmår lösa. Jag städar och sorterar då jag inte orkar sitta och hänga över pappret där frågan inte ser ut att få någon omedelbar lösning. Jag kokar kaffe för jag belönar mig själv med en rykande het sådan. Jag gör… går… springer… gympar… pillar på… i samma takt som jag fortsätter att tänka på det jag ska lösa.

Jag rör mig också då jag jobbat intensivt med att bli klar, löst färdigt… då sträcker jag ut mina armar högt ovanför huvudet, rör hela kroppen, så nöjd med det jag gjort. Som om hela kroppen behöver röra sig efter den enorma påfrestning hjärnan krävt av koncentration.

Sitta-still-pedagogiken gör det svårt för lärandet tänker jag.

Anne-Marie