Jag fick ett brev från förlaget. Nu trycks boken om. Brevet kom någon dag före jul. Jag blev glad. Också denna bok handlar i huvudsak om undervisningens samspel med elevernas lärande.

Jag fick ett brev från förlaget. Nu trycks boken om. Brevet kom någon dag före jul. Jag blev glad. Också denna bok handlar i huvudsak om undervisningens samspel med elevernas lärande.


”Den här boken handlar om en metod. Redan titeln anger vad du har att förvänta dig. Metoder är en del av lärarens undervisning. Lärare använder och utvecklar en mängd olika metoder för att nå elever. En metod är en orienteringspunkt att utgå ifrån och ett avstamp till något nytt. Syftet är att utveckla undervisningen.”
Ja, så inleder jag boken ”Kiwimetoden” som jag började skriva 2004. Också då hade jag fokus på att undervisningen ska, kan och bör utvecklas och vara i vårt pedagogiska fokus. Kiwimetoden har felaktigt blivit förklarad som ”whole language” vilket det aldrig någonsin har varit. Det handlar om undervisning i ljud, bokstäver, ord och meningar – men vikten ligger vid att språkutveckla och undervisa så att elevernas språk blir rikt och nyanserat. Allt i enlighet med läroplanens intentioner.
Kiwimetoden kom ut 2006. Nu sitter jag med en ny något reviderat exemplar i händerna. Den kom ut strax innan jul 2015. Jag hoppas att den kan läsas i undervisningens tjänst, hur vi kan undervisa och vad undervisningen betyder för elevernas lärande. Undervisningen är den resurs jag räknar som den främsta. Jag skriver bland annat om undervisningsformen ”Muntlig skrivning” och myntade därmed detta begrepp.
Det här kan också gälla i ett klassrum. Det är motigt och det är som det ska.
Jag minns hur jag läste den som mycket ung och nu läser jag den som ganska, hum, gammal. Jag läser Kappan av Gogol. Inleder julafton med denna mångbottnade berättelse. Jag älskar författarens språk och ser det som en liten julgåva på morgonkvisten. Sen skrattar jag för mig själv. Ord som hemoroider, ämbetsverk och tjänstemän är väl inte så där julaftonslika men i berättelsen om kappan blir de frodiga och viktiga.
Månen.
Den syntes mig större.
Ljuset över kyrkogården starkt.
Nu i morgonljuset läser jag
Månen och eldarna,
ett mästerverk av Cesare Pavese.
Jag hittade den här inramade teckningen på en loppis i Edinburgh. Jag frågade vad det var för teckning och fick svaret att det var en lärare och några elever. Jag har aldrig slutat att fundera över vad det är läraren gör eller inte gör. 
”Den längtan jag en gång känt i kroppen (en morgon i en bar i San Diego hade den nästan gjort mig tokig) att åter dyka upp på landsvägen, svänga in genom grinden mellan pinjen och lindarnas valv, lyssna till rösterna, skratten, hönsen och säga ”Här är jag, jag har kommit tillbaka” mitt i alla häpna ansikten – drängarna, kvinnorna, hunden, gubben – och döttrarnas ljusa och mörka ögon skulle känna igen mig från terassen – den längtan skulle aldrig kunna bli tillfredsställd. Jag hade kommit tillbaka, hade dykt upp, hade lyckats i livet – jag bodde på Angelo och konverserade med il Cavaliere – , men de ansikten, de röster och de händer som skulle ta i mig och känna igen mig, fanns inte längre. Det som fanns kvar liknade ett torg dagen efter marknaden, ett vinfält efter skörden.”
Jag läser ”en av de stora italienska efterkrigsromanerna” Månen och eldarna av Cesare Pavese och får många tankar som rör längtan efter den där känslan man hade som barn och att få komma hem där allt är sig likt. Det är som stenen man ser när man är äldre, stenen som var ett berg då man var ett barn. Skogen som kom med två träd och en buske och var en lekplats långt ifrån den verklighet de representerade hos de vuxna. Jag minns hur de gamla ansiktena hos mormor försvann ett efter ett och att jag växte upp och ville återvända dit allt var kvar. Huset som mormor och morfar bodde i förändrades aldrig. Inget nytt köptes in av möblemang. Inget gammalt bars iväg ut.
Jag läste romanen Månen och eldarna då den kom ut, köpte den på grund av omslaget och då jag läste den kunde jag dra in doften av jorden under en varm augustisol.