Ensamheten

Körling fotograferar 2014

Som barn var jag ensam. Jag hade många omkring mig. Stor släkt. Men ensamheten var stor. Det kan ha handlat om de stora livsfrågorna jag ständigt bar på. De om döden. De om livet. De om relationerna. Jag blev en stor iakttagare. Läste mycket och sökte svar. Kanske var det pappas död som ständigt nafsade sin påminnelse i mitt liv. Det där avbrottet i relationen som aldrig någonsin gick att reparera. Förlusten som ett barn tvingas göra. Det sätter ensamheten i fokus. Att man slutligen blir ensam. Kommer att bli det. Längtan som aldrig går att besvara eller bejaka. Den som är borta är borta. Och frågorna man har då man är för liten riktas mot ett svart hål. Många nätter satt jag och tittade upp mot himlen. Såg på stjärnorna och valde ut att rikta mig mot en. Jag var ett barn.

I biografin ”Denna dagen, ett liv” berättar Astrid Lindgren om ensamheten. Den nödvändiga livskunskapen, den att vara ensam. Jens Andersen skriver ett fint kapitel om denna ensamhet och om övergivna barn i ”Sorgfåglar och sångfåglar” (s.245). Barn och vuxna måste lära sig att leva med sin ensamhet. Den kunskapen är nödvändig. Och samtidigt. Ett barn får man inte överge. Astrid Lindgren beskrev hur ett ensamt och övergivet barn kan ha ”en mur av ensamhet omkring” sig. Då jag läser om Astrid Lindgren och ensamheten känner jag igen mig. Kanske var det också så att Astrid Lindgren skrev om ensamma barn och hur de satt på parkbänkar och undrade över sina föräldrar och kärleken de längtade efter. Så stor tröst gav böckerna mig.

Det fanns andra barn i litteraturen som jag fick spegla sig i.

 

Publicerat i Barns sorg är randig, Litteratur och läsning | Etiketter , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Ensamheten

”Provläst för en hårdkokt fyraårigt barnbarn”

Litet barn är med.

Jag läser Jens Andersens biografi över Astrid Lindgren;  Denna dagen, ett liv, 2014. Astrid beskriver hur hon provläst ur Bröderna Lejonhjärta, s. 338:

”Det enda jag tror mig kunna säga, är att boken blir spännande, så pass spännande att men kanske inte ska sätta den i händerna på barn under sju år. Fast det förstås – jag har provläst för ett litet hårdkokt fyraårigt barnbarn. Och han somnade. Möjligen i självförsvar. Men hans nioåriga bror log belåtet, när det började hemska till sig. jag kan säga så här om boken: Först blir det sorgligt, sen blir det härligt ett slag, och sen blir det hemskt. Och sen – sen kommer slutet! Och det är det jag ska skriva nu.”

 

 

Publicerat i Litteratur och läsning | Etiketter , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för ”Provläst för en hårdkokt fyraårigt barnbarn”

Astrid Lindgren: Enastående kontakt med sina små läsare

Denna dagen, ett liv

Ur Jens Andersen: En biografi över Astrid Lindgren ”Denna dagen, ett liv”, 2014 läser jag Astrid Lindgrens svar, s 222, på hur man får kontakt med sina unga läsare?

”Ja, jag vet inte om det behövs några knep för det, det enda är väl i så fall att man minns sin egen barndom väl (…) Hur man kände och tänkte och pratade som barn. Det verkar kanske självklart men när man som jag har som arbete att dagligen plöja igenom barnboksmanuskript märker man hur viktigt just det enkla är. Inga långa och invecklade meningar, inga teoretiska resonemang, inga obegripliga ord, ingen förstucken moralisk pekpinne!”

Mina tankar:

Jag tänker ofta på hur pedagogiken kanske just handlar om att inte vara för pedagogisk utan verka pedagogisk. Att man låter eleverna få tänka, leka med språket, lyssna till det och få  möta det lite förutsättningslöst till en början. Vi kan ge eleverna mer av språket i sitt sammanhang genom att högläsa det så att språket bär ut berättelsen. Flödet. För att också bidra till den inre gestaltningen som eleverna kan göra då de lyssnar.

Publicerat i Boken i undervisningen, Kommunikationen, Lektioner och lektionsförslag, Litteratur och läsning | Etiketter , , , | Kommentarer inaktiverade för Astrid Lindgren: Enastående kontakt med sina små läsare

Källkritiken och tjuvfröken

Källkritik

 

Eleverna började kalla mig för ”tjuvfröken” en aning skämtsamt och kärleksfullt. De hade kommit på en sak som fattades i min undervisning. Det var den där sidan med den svarta lilla texten som sa det mesta om bokens upphovsmän, tryckår, översättare, utgivare och alla de där numren som kom med boken. De hade börjat undra varför jag inte undervisade om den sidan. De hade därför själva börjat studera den. Och så hade de kommit fram till svaret.

Det står klart och tydligt att kopiering inte är tillåten. Också på den sidan.

– Det står så i alla böcker, berättade eleverna. Det är därför du undviker den sidan och nu vet vi. För Anne-Marie, du kopierar ju? Eller hur? Det gör inget, säg som det är? Vi är i alla fall dina elever.

Jag hade utbildat mina elever i hur att förstå källor, hur kritiskt granska texter, göra bildpromenader, knyta ihop sida med sida, förstå ord och meningar, bilder och rubriker … men den sidan hade jag hoppat över. Mina elever gick bara i årskurs tre.

Man ska aldrig underskatta elevers förmåga att klura ut saker och ting. Man ska aldrig någonsin tro att man inte kan undervisa om angelägna saker även om de till en början syns vara över elevernas huvuden. De har sina huvuden på skaft.

Det slog mig också att källkritiken jag undervisat om också handlade om hur jag undervisade om text och vilken text jag inte undervisade om. Varför hoppar lärare över stycken? Det borde uppstå frågor hos eleverna, vad är det vår lärare inte vill att vi ska lära oss? Varför ska vi inte läsa dem? Vad innehåller de?

Nyfikenhet inte lättnad!

Publicerat i Källkritik och undervisning | Kommentarer inaktiverade för Källkritiken och tjuvfröken

F. F. F. F. F. F. F. F. F. F.

P1240762

Det går att läsa av elevens betyg. Det räcker med att läsa av elevens ögon. Det räcker med att se hur snabbt eleven pinnar iväg ut ur skolan, lite arrogant med storjackan på och med en kompis intill som gör det uthärdligt att bära med sig betyget hem. Jag fångar upp eleven. Går inte att fånga elevens blick. Den flackar hit och dit. Om våra blickar möts kommer de där tårarna. De arga. De sorgsna. Men öronen är vidöppna för det vi kan säga och berätta. Det som egentligen inte gör någon skillnad längre.

– Du är nästan där. Du lyckas nästa termin.

Betyg är betyg. Det är en akt. Ingen hör det som sägs utan ser till det som står.

Publicerat i Kommunikationen | Kommentarer inaktiverade för F. F. F. F. F. F. F. F. F. F.

Uppsatsskrivning av en 13-åring – vad tänker ni?

”Det är en vacker augustimorgon. Solen har just gått upp, och astrarna, vilka växa på ett land mitt på gården, börja resa sina daggtyngda huvuden. Det är så tyst, så tyst på gården. Inte en människa syns till. Jo, vänta, där komma ju ett par småflickor, livligt språkande med varandra.”

Så inleds uppsatsen. Vad tänker ni?

Publicerat i Lektioner och lektionsförslag | 2 kommentarer

Tre linjer på ett golv och plötslig oändlig lekyta

Det tejpades linjer för Luciatåget. Tre rader sjungande barn skulle veta var de skulle stå i det stora rummet. Linjerna på golvet och så uppstod leken.

IMG_0886

IMG_0893

IMG_0894

IMG_0896

IMG_0898

IMG_0901IMG_0900

Publicerat i Barns rättigheter | Kommentarer inaktiverade för Tre linjer på ett golv och plötslig oändlig lekyta