POLERA FRAM BARNSYNEN – LÄS BARNBÖCKER!

Mitt läsår 2014 börjar med att jag läser Astrid Lindgren ”Vi på Saltkråkan”1964. Jag behöver den barnsyn Astrid Lindgren har, den hon skriver in i berättelserna, den jag tycker mig se gå förlorad. Jag är dyster i frågan. Tror vi ständigt måste fråga oss vad ett barn är och vem vi själva blir då vi är tillsammans med barn.  Jag har därför bestämt mig för att läsa en hel del barn- och ungdomsböcker för att genom dem värna synen på barn.

Jag har valt ”Vi på Saltkråkan” för den har jag aldrig läst. Den blev en serie på tv. Den såg jag. Jag älskade den som barn. Idag söker jag törstande efter den syn på barn som Astrid Lindgren hade och den hon beskrev. I berättelsen om Saltkråkan låter Astrid Lindgren storasyster Malin skriva dagbok. I den skriver Malin till huset:

”Kära Snickargård, tyck om oss, är du snäll! Det är lika bra du bestämmer dig för det, eftersom du ändå måste dras med oss. Vet du inte vilka vi är, säger du? Det kan jag tala om. Den där långa åbäkiga karln som ligger inne i lilla kökskammaren och deklamerar poesi högt för sig själv för att kunna somna, det är Melker. Honom ska du akta dig för, särskilt om du ser att han har en hammare eller såg eller något annat verktyg i händerna. Annars är han egentligen snäll och ofarlig. De tre små slarviga killarna uppe i ena vindsrummet, om dom kan jag bara säga att … ja, du är väl barnkär, hoppas jag? För du blir inte så arg då.”

Och jag tänker genast på läraryrket. Den att vara nära barn och se dem växa upp. ”Ja, du är väl barnkär?”