Jag tänker på …
- kvinnan och barnet på bussen. De jag dagligen hälsar på. Vi reser till samma skola. Kvinnan och barnet kom till Sverige för en liten tid sedan. Då jag frågar om skolan lyser mammans ansikte upp, hon lägger handen på sitt hjärta och bugar en aning med huvudet. Hon är glad över skolan och lärarna säger hon. Varje dag möter jag henne. Jag tänker att vi alla, oavsett vilken skola vi arbetar vid, ska möta upp den glädjen och den trygghet denna mamma känner för skolan. Det är där all förändring kan ske, i mötet mellan hem- och skola och barnet som får lära sig. Hennes stolthet över sitt barns skolgång måste vi bemöta med vår stolthet över att ta emot barnet och leva upp till förväntningarna. Hon får mig att känna mig viktig och betydelsefull. Det måste jag återge till henne. Hennes barns skola är den bästa och vi lärare är de viktigaste. Vi kommer ge allt för att hennes barn kommer lära sig här.
- tänker på den elev som byggt en robot och lyckligt berättar om sina föräldrars lycka över det hon kan. Eleven visar hur mamman slog ihop händerna då hon fick veta om dotterns kunskaper och förmåga: Kan du det här nu då du är elva, vad kommer du inte kunna då du är 22. Jag tänker på att läraren bakom denna elevs arbete också kan bära den framtidstanken och stolt erkänna sin förmåga att få eleverna att lära för livet och hur det pågående arbetet i skolan stärker elevernas självförtroende och känsla av att kunna.
- hur viktig lärarens yrkesstolthet är, hur viktig lärarens yrkesglädje är, hur viktig lärarens förmåga att undervisa är, hur viktig lärarens tro på eleverna förmågor är, hur viktig lärarens tro om framtiden är …
