Jag läser med nyfikna ögon en recension av min bok Nu ler Vygotskij i Pedagogiska magasinet nr 3 september 2012. Jag känner mig manad att tala om tystnad. Jag skriver inget om den viktiga tystnaden och vill därför göra det här:
Mina elever och jag läste Anne Franks dagbok. Vi högläste den och diskuterade den. Prövade olika lagar som Anne Frank mötte och som vi funderade kring. Och så funderade vi länge och väl över tystnaden som hon och hennes familj måste skapa och delta i för att inte bli upptäckta. Och eleverna fick pröva på de absoluta tystnaden. De satt i en ring och tystnade på given signal. De satt tysta i fem minuter. Jag fick bryta.
Det kunde hända att jag under vilka lektioner som helst plötsligt sa att – nu är de här! Tystnad. Och eleverna lade med sådan varsamhet ned pennor och så tystnade de. De rörde sig inte, de skrattade inte, de vände sig inte om, de satt där tysta. För att förstå och känna hur det kunde vara för Anne Frank. Jag har aldrig någonsin varit med om sådan kollektiv tystnad i klassrummet, en slags solidarisk tystnad om det historiska som hänt. Eleverna gick i årskurs fem.
En annan tystnad som jag anser måste vara respektfull är när någon talar. Den tystnaden får eleverna möta i mitt absoluta gensvar och koncentration på just den eleven som får ordet. Jag åternjuter samma respekt tillbaka. Jag tänker att jag måste skapa tystnad utifrån ett annat perspektiv än fostran. Jag vill att tystnad uppkommer genom något, inte för att jag har makten att bestämma. Jag arbetar därför oförtrutet på med att skapa det förhållningssätt genom att själv göra, verka och vara.
Jag minns en promenad jag gjorde med mina elever. Vi var i skogen. Den skulle ömsom vara en tyst stund och ömsom en pratvänlig stund. En elev upptäckte tystnaden. Ville vara i den. Eleven kom och frågade mig om vad det var hon upplevde. Jag försökte med att hon kände dofter, hörde barr under fötterna och fåglar men nej, det var inte vad hon upplevde. – Det är något annat, sa hon.
– Ja, sa jag.
– Det är det tysta. Tystnaden!
Och idag är tystnad något vi aldrig upplever. Det får inte vara tyst. Klart det ska vara tyst ibland. I kyrkan ska det vara tyst tänker jag. Vi var i kyrkan och alla elever fick vara tysta. De satt tysta där. Också på alla teatrar vi besökt har klassen varit tysta. Och i biblioteken. Och på bussarna.
Jag tror jag lyckades med att utveckla en slags gemensam respekt för varandra genom att ständigt stanna kvar hos den som pratade och hade ordet. Inget fick avbryta mig. Inget komma mellan. Jag tror att om man får veta och uppleva att någon lyssnar ordentligt och nära så behöver man inte längre ta sitt utrymme i ljudet. Så tänker jag. Därför är tystnad inte en fostranssak utan en relationstanke. Och jag är ansvarig för att skapa möjligheterna.
Det må vara provocerande. Men så tänker jag.
Jag tror också att tystnaden och kravet på den handlar om olika saker i olika årskurser och för olika syften. Men jag är av den övertygelsen att jag kan ingenting veta om jag inte får höra eleven samtala om lärandet som pågår. Jag kan förstås se glädjen i matematikögonen och koncentrationen i den självständiga läsningen av en skönlitterär bok. Men jag tror att orden blir gemensamma om vi delar i respekt och i lyssnande.
Lyssnandet kräver att vi är tysta.
Varje klassrum är också unikt. Varje lektion har sin förutsättning där lärare och elev är. Jag tänker att jag odlar något i mitt klassrum. Även om jorden kan tyckas dålig så kan jag försöka sätta mina frön och börja odla äppelträd. Och jag är oändligt envis när det gäller frön, äppelträd och skörd. Jag gillar äppelskrutt.
En lektion behöver:
Detta måste vara ett skolord: Rabbla!
– Lär dig rabbla multiplikationstabellen!
– Rabbla glosor!
– Lär dig rabbla alfabetet!
Under hela min skoltid hade jag svårt att rabbla. Jag trodde det handlade om att vinna en tävling på tid. Tid har alltid hetsat mig att snubbla. Jag snubblade på ordningen mellan några bokstäver i alfabetets mitt och så de där matematiska bokstäverna x och y hade jag dålig kläm på. Jag rabblade lite med min mamma. Då var rabblandet roligt. Annars var det mest mekaniskt och robotlikt talande. Monotont och själlöst.
Jag rabblade multiplikationstabellen, själva ordet fick min tunga att vricka till ordentligt. Åttans tabell gav mig hjärtklappning.
Rabbla har väl med att återge. Härma och uttala. Lära sig genom att nöta in. Erövra viss automatik och genast kunna klämma fram med att 5 x 5 är 25. Att ryggraden hjälper till. Att hjärnan inte längre behöver bråka med varför 5 x 5 blir 25 och inte 23.
Lite utantillsaker tror jag är nyttiga. Att lära sig en vers eller två tror jag är mumma för huvudet. Jag saknar att jag inte fortsatte rabbla dikter för att träna huvudet. Sedan kunde jag få lägga in känslor och färger i dem som jag önskade och behagade. Men jag måste först lära mig dem. Och att kunna något utantill är ibland väldigt roligt.
På banken kan det vara nyttigt att lägga hop ett och annat så att man själv kan ha koll och inte vara i händerna på någon annans kluriga matematik, där minus på ett kick kan bli ett plus om jag tecknar ett nytt lån.
Minns ni era rabbelkunskaper? Vilka är de?
Legitimerad lågstadielärare
Se eleven som väcks av ömma föräldrahänder.
Se eleven som väcks av egen klocka.
Se eleven som får sin fil och flingor på en silverbricka.
Se eleven som skyndar upp och kastar i sig en banan på vägen.
Se eleven som kommer i tid till skolan.
Se eleven som springer för att höra klockan annonsera ut att det är för sent.
Se eleven som sitter och väntar på att lektionen ska få ett innehåll.
Se eleven som inte får komma in på lektionen för att reglerna säger så.
Se eleven som tuggar på sin penna för att frågorna inte går att begripa.
Se eleven som skriver för att det gäller livet.
Se eleven som sitter ensam då det är arbete två och två.
Se eleven som skriker ut att allt är piss och djävla skit.
Se eleven som inte längre vågar fråga.
Se eleven som får skulden utan att ha varit där.
Se eleven som går fri från ansvar.
Se eleven som skriver slarvigt.
Se eleven som försöker göra rätt.
Se eleven som försöker förstå.
Se eleven som suddar ut allt som eleven skrivit.
Se eleven som kastar sitt dagsarbete i papperskorgen.
Se eleven som blir glad över att få kontakt.
Se eleven som försvinner in i högläsningsbokens berättelse.
Se eleven som måste läsa ett sms för att eleven är kär.
Se eleven som frågar om lektionen är slut.
Se eleven som frågar om sitt betyg.
Se eleven som biter på naglarna.
Se eleven som sitter ensam.
Se eleven vars föräldrar precis har sagt att de ska skiljas.
Se eleven som nyss fått en utskällning.
Se eleven som önskar att etiketten kunde bytas ut.
Se eleven som sitter mitt i alltsammans och ler osäkert.
Se eleven som någon lärare talar illa om.
Se eleven som misslyckades med sitt glosförhör.
Se eleven som lyckades förmedla att eleven gör sitt bästa.
Se eleven som gärna frågar och som frågar och frågar.
Se eleven som blir ensam kvar i skolan då alla andra är på utflykt.
Se eleven som står i korridoren efter att orden haglat över eleven.
Se eleven som hejar glatt på sin lärare.
Se eleven som undviker läraren.
Se eleven som inte kan men som försöker.
Se eleven som kan men inte vet om det duger.
Se eleven som inte kan byta om i omklädningsrummet.
Se eleven som sitter och längtar efter en lärares fråga.
Se eleven som behöver ett hej på dej.
Se eleven som lyser upp som en sol när läraren lägger en hand på elevaxeln.
Se eleven som tuggar i sig maten i skolmatsalen.
Se eleven som inte längre äter maten i skolmatsalen.
Se eleven som hänger över böckerna.
Se eleven som inte hänger över böckerna.
Se eleven som den som söker kontakt.
Se eleven som den som försöker.
Se eleven som tittar på klockan och tror att den går rätt.
Se eleven som en människa.
Se eleven.
