Tidigt på morgonen – kaffe! Någon timme senare – kaffe! Bröd och ost. Någon timme senare – en skål med något annat i. Frukosten är först ensam. Sedan delad. Sedan delad igen. Så är helgfrukostar.
Min bror kom ibland på andrafrukosten. Han slank in i familjen och då stekte vi pannkakor.
Jag är Stockholmare. Jag är läsare. Jag blir ofantligt förvånad över att Strindbergs En dåres försvarstal är den bok vi Stockholmare läser, knyter kontakt och diskuterar. Det är Strindbergs år i år. Jag visste inget om det här. Ingen aning. Jag har läst En dåres försvarstal och tyckte mycket, mycket om den. Idag kan jag alltså luta mig över ett fikabord, tala med en okänd och fråga – har du lust att diskutera?
Jag vet att Edinburgh läser Stevenson. Det syns överallt. I fönster ställs böcker ut. Det är inget tvivel om vilken bok man kan diskutera när man är där. Det undgår ingen.
Vikten av att vi möts, bryter kulturen och myten om den ensamma lärare kan vi läsa i Janusz Korczak´s bok HUR MAN ÄLSKAR ETT BARN, 1992:
”… sammanträden väcker gruppens kollektiva samvete, de stärker medvetandet om ett gemensamt ansvar, de lämnar spår.”
För att skapa detta krävs att de pedagogiska samtalen handlar om innehåll och lärares kollektiva medvetenhet om att ansvaret ligger i professionen. Pedagogiska diskussioner ska vara pedagogiska diskussioner tänker jag. Dessa samtal måste få större innebörd och innehåll. Jag har mycket liten erfarenhet av samtal där den pedagogiska utvecklingen är i fokus och där lärarnas kreativitet och ansvarstagande är drivkraft och möjlighet.
Jag vill bort från klagosången och in i möjligheterna. Klaga får vi göra på andra möten. Pedagogiska diskussioner ska lämna spår och skapa nya vägar eller kratta och rensa i de gamla. De ska inge hopp och möjligheter samt gemenskap inom lärarkåren. Samt ett och annat skratt.
Jag mötte en lärarkandidat en gång. Hon besökte mitt klassrum för att hon ville och frågade. Jag svarade ja. Hon kom, delade pedagogiska tankar och så glömde jag bort det hela. Idag träffade jag henne igen. Nu är hon lärare sedan två år. Jag frågade henne om hennes yrkesupplevelse:
– JAG ÄLSKAR MITT ARBETE. JAG FULLKOMLIGT ÄLSKAR DET!
Det kom spontant och från hjärtat! Jag kände hopp!
Dessa fotografier tog jag för att ge till Tysta Tankar. Jag ställde mig också frågande? Jag vet inte vad jag skulle välja. Förmodligen skulle jag äta upp innehållet oavsett omslag.
Jag skänker också fotografierna till Helena von Schantz och Morrica. Ja, till alla er andra också.
