Vårt ofantliga ansvar för läraryrket – mentorsknappen för lärarkandidater?

Jag har gått och funderat över det viktiga mötet där läraryrket står i fokus. Det handlar om mötet mellan läraren i praktiken och den blivande läraren vid lärarhögskolorna. Jag minns när jag var lärarkandidat. Jag minns min kritik över att utbildningen liksom inte räckte till. Ju längre tid vid lärarutbildningen desto större brist tyckte jag. Jag behövde så mycket för att bli lärare. Det tog något år eller två då jag upptäckte att lärarutbildningen givit mig många redskap, viktiga teoretiska tankegångar som jag nu i självständig praktik skulle omsätta. Jag kom att känna mig stolt över att jag fått utbildning och kom att se mitt yrke som ett yrke som aldrig någonsin kan betraktas som fullständigt. Jag tror inte att något yrke gör det. Man utbildas alltid i och inom sin yrkespraktik.
Jag tror att högskolan idag arbetar med samma problem. Att den inte räcker till. Högskolan kan inte svara för allt som en lärarkandidat behöver. Det är därför praktiken kommer till. Och praktiken är otroligt viktig. Det är också där lärarkandidaten får identifera sig som lärare, växa in i sin lärarroll, kliva ur de gamla mönstren av att vara elev och träda in i ansvaret om yrket.
Jag har erfarenheter av att utbilda lärare. Den är dock knapp. En termin kan man inte uttala sig om. Men jag kände igen mig i den där bristkänslan – och jag kände igen mig i alla de frågor som ständigt dyker upp när man funderar över sin egen skolgång och den kommande lärarrollen.
MINA EGNA FRÅGOR SOM KANDIDAT
Jag funderade mycket över föräldrakontakten, hur man gör med elever man kanske har det svårt med, hur man säger till om saker som inte har med lärandet att göra, hur man förhåller sig till kepsar och till ordningsregler, hur det är att arbeta i ett arbetslag, hur man säger till snoriga barn, hur man följer elevernas utveckling, vad som händer om man misslyckas och när man får veta det. Jag hade tusentals frågor. En del hade jag önskat att jag fick ställa utan att skämmas för dem. En del handlade om faktiska framtida möten som föräldramöten och utvecklingssamtal. Allt det där. Allt det där. Och jag ärvde rollen om att läraryrket är ensamt. Jag ska ensam sköta mitt arbete.
LÄRARENSAMHETEN – EN MYT ATT DISKUTERA OCH ÖPPNA DÖRREN FÖR DISKUSSIONEN
Den där omtalade lärarensamheten? Hur är det med den. Den kanske får bli uppslag till ett annat blogginlägg. Den behöver vi diskutera och kanske spränga hål på? Läraryrket är ensamt på ett sätt, på ett annat sätt aldrig ensamt. Eleverna finns där och samspelet med dem är pedagogikens kraft. Den ska sedan delas i kollegium i framåttänkande pedagogiska diskussioner.
NÄTMENTORER
Nåväl. Jag funderar hur vi bloggande lärare kan verka som mentorer på något sätt. Kanske vi kan lägga en mentorsknapp i våra bloggar så att vi signalerar att blivande lärare kan använda oss för att fråga, diskutera och berätta om sina teoretiska landvinningar och själva bidra till att vi verksamma lärare får ny näring och nya frågeställningar att arbeta med.
I och för sig tror jag att de allra flesta bloggande lärare vill diskutera hur vi tänker om läraryrket och vår praktik. Med en mentorknapp kan vi visa att alla frågor om lärandet är välkomna och att lärarkandidaterna kan skriva till oss mer privat och inte öppet.
MENTORSKNAPPEN TILL LÄRARBLOGGARE
Jag skissar gärna på en mentorsknapp, och en samlingssida där vi som vill vara nätmentorer kan lista oss. Jag tror på detta möte mellan lärarkandidaterna och oss lärare. Jag tror på ansvaret om läraryrket. Frågor som vi inte kan svara på ska vi inte svara på. Det är kunnandet vi ska ge och belysa frågeställningarna utifrån. Lärartycket är en del av min tanke om yrket lärare. Och där finns en rik källa av lärarröster som berättar ledigt och livligt om sin lust till lärandet, eleverna och yrket. Jag hoppas på en bok framöver. Jag lobbar för det. En billig pocketutgåva med starkt lärarinnehåll!
TWITTERDIALOGERNA EN FÖRSTA PRÖVOPLATS FÖR IDÉER
Idéer jag har måste prövas. Twitter är en utmärkt plats för prövandet. Här är några gensvar. Jag tror vi ska utveckla dialog mellan högskola och skola, lärarkandidater och lärare. Det är min vision. Inte ersätta någon utbildning, klandra den, inte heller klandra verksamheter utan verka för hur vi förändrar tillsammans. Elevernas lärande är ska vårt fokus.
HÄR ÄR NÅGRA GENSVAR
@Korlingsord mina vfu-handledare i Järfälla har alltid sagt ”Jag tänker att du ska bli min nya kollega Maria” Det är värdefullt att höra!

@Korlingsord Jag har gjort Vfu på två olika skolor där jag var sedd som stud på en och kollega på den andra! Stor skilln f självförtroendet

@Korlingsord I like!! Som blivande lärare är man rätt nervös inför allas ord om att läraryrket är ensamt. Verkar knasigt.Borde vara tvärtom!

@Korlingsord En härlig tanke för lärarkandidater, lärare, skolor och universitet/högskolor … kan bygga broar och minska avståndet!

@Korlingsord Strålande idé! Lärartycket skulle vara ett fantastiskt diskussionsmaterial på lärarhögskolorna, och kanske en väg till mentorer

Efter två är med examen som lärare vet jag att jag vill och behöver veta mer. @Korlingsord

@Korlingsord Tänk vilken resurs åt båda håll! Studenten som är nära forskning och rön. Läraren är nära elever och verklighet.

@Korlingsord Så är det absolut. Utbildningen är så teoretisk och VFU:n så praktisk. Kanske nät-mentorn kan bli länken däremellan?

@Korlingsord Tänk om man då har en nät-mentor som kan lugna denna känsla utav brist.

@Korlingsord Otroligt bra idé! Att inte lämnas ensam som lärarstudent, det tänket gillar jag!

@Korlingsord Vilken bra tanke. Lite som introduktionsåret, fast tidigare i karriären, ofarligt och mer anonymt.

den visionen tror jag skarpt på!Hade velat nätverka tsm ett gäng universitet världen över och upprättat ett worknet!
Publicerat i Kommunikationen, Lärartycket, Läraryrket och lärarrollen | 4 kommentarer

Tack Jan Lööf! Jag fick en melodi och några tankar om Slussen

Jag älskar att få musik. Oavsett om jag känner personen eller inte tycker jag att det är fantastiskt att dela musik och jag minns alltid vem som givit mig den. Här är ett youtubeklipp med Pavarotti och B.B King. Tack Jan Lööf.

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen | 2 kommentarer

Föräldratycket – detta är helt magiskt

Kära alla!

Först #lärartycket – över 100 lärare om sina yrkesupplevelser! Jag fick en dröm uppfylld. Camilla Lindskoug blev en räddare i nöden och nu driver vi två lärartycket. Rektorerna skrev och ville också tycka, där Anna Kaya kom till hjälp. Vi satte #rektortycket i tyckarhavet. Då kom eleverna och #elevtycket blev och är under uppsegling. En envis röst hördes i detta tyckande. Om och om igen återkom rösten – Vi då? Vi föräldratyckare. Nu finns #föräldratycket. Ni som vill berätta om skolan, inifrån den, här finns ett tyck till.

Kära föräldrar! 

Publicerat i Lärartycket | 1 kommentar

Namnet är människa, matematik är mänskliga rättigheter

Då jag besökte förintelseplatserna Auswitch och Auswitch Birkenau försökte jag tänka namn och ansikten. Jag sökte följa varje spår där alla spår hade förintats till ett kollektivt ingenting och ett nummer på en sargad arm. Jag känner mig också ansvarig. Då jag ser in i människans ansikte vill jag inte se annat än en människa. Namnet får aldrig glömmas.

Jag föreläser ofta om namnets betydelse. Några tar mig då åt sidan och berättar att alla elever får inte sina namn och att föreläsningen ur djupet tar tag i också lärarens känslor. Det vill jag att det ska göra. Jag vill att vi ska påminna oss om vad ett namn är. Bakom våra namn finns föräldrar som grubblat kärleksfullt på namn som de sedan prövat på det nyfödda barnets hela gestalt. Vi får inte glömma att namnet är av en sådan karaktär och bär med sig så mycket av just det mänskliga.

Då jag får hela mitt namn uttalat kan jag känna hur jag är och får den plats som jag själv behöver. Då tänker jag också matematik. Även om vi förintar våra namn och förintar vår syn på människan så tar människan plats. Jag och du står på våra kvadratmetrar och dem kan man inte ta ifrån oss. Man kan krympa platserna och göra dem till fångplatser. Man kan få en känsla av att man får gå på tå på andra platser. Allt är begränsningar. Inget namn, ingen plats. Ett illa använt namn och en plats där allt ska knappas in. Inte värdigt.

UTFRYSNING OCH INFRYSNING AV NAMN OCH YTA

Jag har gått på tå. Jag har blivit utan mitt namn. Det är en effektiv reglering som gör att ingenting breder ut sig. En tystnad. En stor tystnad. Det kallas mobbing. Jag har också befriats genom att själv säga mitt namn, höra andra säga det och känna att marken jag får stå på ger mig vingar, jag kan lyfta och lämna utan att platsen försvinner. I skolan är det kanske vårt uppdrag att verkligen förvalta namnet och platsen.

MATEMATIK OCH MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER:

Jag har gjort matematiklektioner där de mänskliga rättigheterna om plats, volym varit fokus. Ge dig själv den största platsen för din kropp. Ge dig själv den minsta platsen för din kropp. Ge dig själv den absolut nödvändigaste platsen för din kropp. Jämför med den minsta kvadratcentimetern du behöver och undra över hur du då gör med din kropps behov av volym.

NAMNET OCH ALLT AV KÄLLFÖRÄLSKELSE

En annan lektion fann jag uppslag till genom att besöka ett rikt och levande skolbibliotek. Eleverna hade rast. De hade samlats till ett litet spontant möte kring något så viktigt som att döpa musikgruppen. Deras sökningar innebar att en mängd böcker togs fram och på olika språk. De letade i böcker om historia, blommor och på spanska. Diskussionerna var livliga och kunskapssökande. Namnet är sådant. Det är inte taget ur luften. Det är taget ur något och därmed också en källa att söka vidare. Jag talar om namnet som en källa. Vi kan källförälska oss till uppdraget att undervisa om källkritik.

ANSVARIG NAMNGIVARE

Som lärare är jag ansvarig för namnet och dess värde. Att inte uttala elevers namn är allvarligt. Jag tog varje dag hem en elevlista och läste igenom den högt. Varje dag skulle jag ha medvetandegjort barnet, eleven. Varje dag skulle jag tänka en stund på den elev jag läste upp för mig själv. Det kan låta ambitiöst att göra så. Faktum är att jag lärde mig att se, lyssna och känna mina elever genom detta cermoniella namngivande och tänkande.

SKOLKULTUREN OCH ELEVERNAS NAMN

Jag räds den snabba skolkultur som ger oss tjugominutersmöten där vi ska berätta om våra klasser. ”Hoppa över dem som det är ok med” är en människosyn jag inte delar. Det är inte så jag vill berätta om några av mina elever. Jag har ingen stämpel i mitt klassrum där jag sätter ok för några elever och inte ok för andra. Jag vill och önskar att samtalet vi för om elever verkligen betyder att vi behandlar elevens namn och plats så som varje människa kan och ska få uppleva.

SÄG DITT NAMN DÄR DU ÄR

Om du vill pröva kraften i ditt namn – uttala det högt för dig själv – högsäg det namn du fått och din historia kan uppenbara sig. Om du vill pröva din rätt att finnas – sjunk djupare ned i din stol och känn efter ordentligt.

Jag är Anne-Marie Ellen Sigrid Körling. Jag har uppdrag att vara där jag är. Jag övar mig ständigt på det. Jag lär aldrig någonsin bli färdig med mitt uppdrag.

 

Publicerat i Ansvaret, Barns rättigheter, Bibliotek/Skolbibliotek, Föreläsningar jag ger, Läraryrket och lärarrollen, Lektion, Lektioner och lektionsförslag, Styrdokumenten, Värdegrunden | 1 kommentar

Kontaktord: Skola

– Min skolgång?

– Ja! Berätta!

Jag frågar de flesta jag möter om deras skolgång. Först kommer förvåningen så kommer berättelserna. Oavsett om den berättande söker orden i sitt inre register, letar liknelser för att förklara och även då språket inte är lätt att tala så syns ansiktets ackompanjemang i rynkorna i pannan och leendet i ögonen.

– Lite engelska skolan, berättade en person.

– English two years. Italian five years. Everyone here talks italian. Problem English.

– Did you like your school, frågade jag.

– Ofcourse. I can´t sit here doing this without school.

Jag tänker att ordet skola är ett kontaktord. Jag tänker också att jag är lärare. Jag lyssnar noggrant till den jag talar med, lyssnar in sökande efter ord, låter den som berättar få berätta, låter det ta tid. När språket inte bär låter jag den som berättar få stöd i mina ögon. Den kontakten är viktig. Om jag tittar hållande vågar den som berättar fortsätta. Om jag visar mitt ointresse, min likgiltighet, min bristsyn kommer den jag talar med att rycka på axlarna och inte gå in i dialog.

Det gör mig innerligt lycklig då jag ser hur hoppet tänds inom oss båda då vi märker att vi förstår varandra och vill göra det.

Publicerat i Värdegrunden, Visionerna | Kommentarer inaktiverade för Kontaktord: Skola

Fotografiberättelse: En semester på något sätt

Publicerat i Fotograferingen, Läraryrket och lärarrollen | 8 kommentarer

Skolans hållning och hållande

Jag tänker på en elev jag mötte i ett annat land. Hans liv kantades av misär. Hans lärare lät honom ligga och vila i klassrummet ibland. Då läraren hade vägledd undervisning, dvs, undervisade en liten grupp då alla de andra eleverna är i klassrummet, fick han dock aldrig vila, han var alltid med. Inte heller tog hon någon större ”hänsyn” till hans livssituation utan undervisade, frågade och inkluderade honom på samma sätt som de andra. Hon hade höga krav på sin undervisning och jag minns den med värme och glädje. Alla elever kunde läsa och skriva, räkna och föra samtal om innehållet, också denna lilla elev. Jag ställde en fråga om just den där extra omsorgen om den elev som hade det så svårt hemma. Läraren berättade att hon inte kunde ta hänsyn till hans hemförhållanden utan bara ta ansvar för hans lärandeförhållande i skolan. Hans liv handlar om hans liv i skolan, här skulle han få lära sig så att samhället kunde öppna sig. Hon värderade inte pojkens liv eller hemförhållanden, satte sig inte på höga hästar och dömde ut. Hon gjorde det hon skulle för en annan människa: gav redskap för ett eget lärande liv.

Jag minns att jag kom att grubbla över detta samtal. Inte över pojken och hans svårigheter utan hur skolan kan verka för ett hållande som är sitt eget. Det betyder att de som arbetar i skolan ständigt diskuterar just skola och skolans innehåll och hållning. Skolan behöver den här diskussionen. Vi behöver vända och vrida på hur vi talar om elevernas lärande.

Jämför:

– Tänk att han satt stilla idag, hela lektionen var han tyst.

– Hans samtal om hur Medelhavet …

– Tänk att han hade gjort läxan han som har det så svårt hemma… brukar ju aldrig göra läxorna … han har det svårt han …

– Han hade verkligen gjort läxorna, innehållet i dem måste ha intresserat honom, vi ska undersöka hur vi kan göra läxorna… ja, om vi nu ska ha dem överhuvudtaget … läxorna bör vara sådana att eleverna kan göra dem av intresse …

Detta betyder inte att skolan stänger dörren till elevernas liv utan att skolan öppnar dörren för innehållet och relationen i skolan. Detta kan kräva en tankevända, och en ganska ordentlig sådan, för vad fokus kan vara och hur vi kan vända oss mot fokus lärande istället för fokus på vem eleven är. Vi blir till då vi lär oss.

Lärare är ofantligt viktiga för elevernas lärande om hur det är att vara inkluderande. När ordet inte längre behövs är vi nog där. Då har vi en skola för alla.

 

 

 

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen | Kommentarer inaktiverade för Skolans hållning och hållande