Ja, förlåt! Jag måste skriva det här. Vi planerar och planerar. Innan lektionerna har vi manual för lektionens innehåll. Jag vet att jag gjorde så en gång i tiden. Planerade minut för minut. Sen satt jag där med min planering och kände mig misslyckad. Den hade blivit förändrad på grund av att 29 elever påverkade den. Då jag förändrade min planering och ständigt började dokumentera i slutet av lektionen fann jag att elevernas lärande var rikt och stort och kommet ur deras egna munnar. Jag hade då underlag för att planera morgondagens undervisning. Den föddes ur elevernas lärande i nuet (om detta kan du läsa i Nu ler Vygotskij, 2012).
Jag lärde mig att planeringen handlade om något annat. Att jag som lärare skulle kunna hålla en slags riktning, en väg, men att den vägen skulle slingra sig över andra områden, andra ämnen och i gemenskap med eleverna. Ibland tänker jag att vi lärare lägger sådant krut på planeringen, in i minsta detalj att vi skriver ut oss ur vårt yrke. Vi kroknar under våra egna krav. När våra planeringar inte följs tror vi oss förlorade. Vi ser inte lärandet för all planering. Risken är också att vi blir besvikna och skuldbelägger eleverna för att det vi skulle ha gjort inte blev gjort.
Våra planeringar kan vara luftigare. Ge eleverna möjlighet att delta och påverka. Innehållet ska vara starkt och öppet. Eleverna har rätt att påverka och ska göra det. Skollagen ger dem rätten och Lgr 11 synliggör det på de läroplanens första sidor.
Ibland tänker jag att vi planerar som om vi inte var i dialog.
