Jag vinkar med
mitt modershjärta från stentrappen.
Alla dessa barn som flyger ut.
Alla dessa känslor som stannar kvar.
Och ansiktet jag tittar in i lever sitt egna liv.
Jag ler och säger det man ska.
I mitt inre säger jag
FAR VÄL!
Inte farväl!
Jag vinkar med
mitt modershjärta från stentrappen.
Alla dessa barn som flyger ut.
Alla dessa känslor som stannar kvar.
Och ansiktet jag tittar in i lever sitt egna liv.
Jag ler och säger det man ska.
I mitt inre säger jag
FAR VÄL!
Inte farväl!
Dina tips och idéer om svenskundervisning och matematik har varit väldigt användbara på VFUn! Det har blivit ett par väldigt lyckade lektioner där klassen har analyserat en inledande textsnutt från ’Kamomilla stad’ för att sedan skriva en fortsättning på den.
Det lärare gör utvecklar elever. Det gör mig ofantligt lycklig.
Med den här frågan kom någon till min blogg. Jag måste vända på den. Göra den större.
Hur gör man för att väga en koblaja?
Multiteaching! Att lyfta blicken från böckerna och få saker och ting förklarade via en film – och sedan läsa vidare igen.
Musik var alltid ett viktigt ämne för mig i skolan. Jag mötte sånger jag inte kunde trots att jag kom från ett musikhem. Jag lärde mig sjunga i kör. Jag lärde mig att lyssna in andra stämmor. Jag lärde mig om olika länders musik. Jag lärde mig att sjunga ut och ta stöd från magen. Jag lärde mig att vara människa! Jag har alltid burit med mig skolans musik.
Och då vi talar om skolan, det vi lär där, finns det sådant vi bara lär där och ingen annanstans. Så unik är skolan. Jag skulle gärna ha deltagit i Norges viktigaste allsång igår. Nej, inte allsång, utan kraftsång och gemensamhetssång. Vi är vi ihop. Och sången har fört oss samman. Tonen som vi skapar är en grundton för det mänskliga. En durklang i det som annars kunde gå i moll. Skolan gjorde sången möjlig att förenas i.