Anne-Marie Körling

Det gnälls på skolor. Jag tänker att det handlar om frustration, känsla av att det jag gör inte duger, rädsla för de nya arbetsuppgifterna, känsla av tiden som inte finns, otillräcklighet för att eleverna inte gör som man säger åt dem … och så sipprar gnället ut och lägger sordin på annat. Över kaffekoppen i fikarummet kastas orden ut i trötthet och besvikelse, det suckas tungt och öppet under rektorns genomgång, och så längtar man till fredagen, då minsann ska jag vila ut och ha det ledigt.

Alla dessa gnäll. De har inget utrymme. De florerar i alla möten, i alla suckar och de tas aldrig på allvar. Någonting berättas, ingen vill ta i gnället, och gnället fortsätter. Ingen behöver heller ta ansvar för det gnäll som uppstår utan gnället har blivit en del av kulturen. Och mot gnället står då de där lärarna som vill något annat, som vill tala om pedagogiken, klassrumsarbetet och … som tystas ned av de där gnälliga orden … den gnälliga tonen … och kanske de därmed tystnar. Den som gnäller vet inte om att det där gnällandet inte bara blir ett enskilt gnäll utan till slut ett kollektivt ok.

Jag tror vi måste ta gnället på allvar. Ge det utrymme. Men inte alltid. Utan i ordnade former. I allvarliga samtal där man lyssnar färdigt på det gnälliga. Inte avfärdar det till högen under mattan.

Jag fick ett svar på mitt blogginlägg – Från lärarkandidat till lärare – och jag tycker det är en smärtsam läsning. Det ska inte vara så och det behöver vi komma tillrätta med.

För mig är läraryrkets absoluta byggsten – det som sker i klassrummet och tillsammans med eleverna. Där har jag alltid hämtat min största kraft och där har jag känt mig yrkesverksam och yrkeskunnig. Där har jag lärt mig och där har jag fått lärande utmaningar. Där har jag sökt omsätta läroplan och kursplaner, teorier och skapa praktiker. Men det är mycket med organisation och annat i skolan som kan dränera ork och lust. Möteskulturen behöver ses över. Innehållet i de pedagogiska samtalen komma och hämtade ur den egna skolans verksamhet. Takhöjden i diskussionerna måste höjas ordentligt. Mötet med andra lärare och andra idéer utvecklas, det gemensamma ansvaret om de nya lärarna inte reduceras till en mentor utan bör gälla all personal på hela skolan, nyfikenheten bör uppskattas och mångkulturen i undervisningarna undersökas och utforskas. Traditioner ska få diskussinssyre för att utvecklas och få alla att känna delaktighet. Ensamheten i klassrummet ska motverkas genom ökad elevinflytande och samspel med eleverna. Läraren ska alltid känna att läraren har sina kollegor i ryggen, sin rektors hand på axeln då läraren vill pröva nytt och utforska vad som är möjligt att göra tillsammans med eleverna. Det bör vara en ständig fråga –

Lärarens rätt att undervisa – hur såg den ut idag?

Elevens rätt att lära – hur blev den möjlig idag?

Båda frågorna hämtade ur Kiwiboken, 2006. En lärares rätt att undervisa handlar om att läraren naturligtvis måste få pröva sina pedagogiska vingar och utforska vad, hur och varför såväl med elever som lyhörda och gensvarande kollegor. Elevens rätt att lära är själva huvuduppdraget.