Anne-Marie Körling

Jag ser Mats och tänker: Han fick i allafall pröva luciakronan. Jag fick gå väldigt nära Lucian. Jag var med i skolkören. Jag sjöng så det stod härliga till. Vi fick gå iväg för att träna när det var matematiklektion, och ibland under geografin. Men skolskön var aldrig jag. Någon lucia kom jag aldrig att bli i skolan. Jag hade inte det där långa håret som jag trodde man måste ha, jag var heller inte guldblond. Jag var askgråneutral i hårfärgen coh hade en lock som stod hit och dit. Det var ingen ordning på mitt hår eller min docksöthet heller för den delen. Jag hade en period då jag målade mig för mycket. Ögonskuggan var knallblå och jag tyckte den var fin. Min lärare i svenska tyckte att min blåa ögonskugga var en aningen för mycket, han sa till och med att den var ful. Jag uppfattade att jag var ful.

Jo, jag var Lucia. Min mormor var en aktiv kvinna. Hon ordnade saker för andra människor och i många år var jag Lucia på ett ålderdomshem. Mormor tyckte att jag passade i luciakronan. Saker och ting förändrades också för det Luciatåget. En gång i tiden gick vi med tunga fjät in till gamla människor. Men en gång gormade en gammal tant att hon skulle mörda alla äckliga barn. Vi tappade alla ljus i händerna och sprang gråtande ut, jag kom sist och brände mig på ljuskronan. Tanten verkade jättefarlig.

Åren därefter fick tanterna och farbröderna komma till den stora samlingssalen. De mumsade i sig av sju sorters kakor och lussebullar. De fick äta så mycket de ville. De åt och fröjdades. Det var innan någon gjorde förtjänst av åldringsvården. Ja, där satt de och vi stod och sjöng och jag var Lucia och kände mig from och viktig. Sen drack jag saft och åt pepparkakor under det att tanterna och farbröderna såg snälla och glada ut. Det var då det var så!