Ett barn är dödat. Ett annat barn är förövaren. Jag kan nästan inte skriva de här orden. Ett barn har dödat ett annat barn. Det är detta med ansvar om, med och till. Det handlar alltid om vuxenvärlden tänker jag.
Vi skyddar för allt, under gungorna är det mjuka mattor för att man inte ska slå sig, hjälmar sätts på alla huvuden då vi ska cykla, reflexvästar syns på varenda förskolebarn då de är utanför förskolan, maten vi serverar i skolan är så gott som näringsrik och det finns massor av grönsaker, vi har övergångsställen för att skydda från trafiken, vi gör en hel del för att skydda barn.
Men det är något med relationerna. Vad händer med barn som inte får spegla sig i andra människors värme? Vad händer med barn som aldrig får höra sitt namn annat än vid tillsägelser? Vad händer med barn som puttas ut en liten bit i taget? Vad händer med barn som inte inkluderas? Vad händer med barn när vi inte slår larm? Vad händer med barn som ingen bryr sig om? Vad händer med parker och lekplatser om barn inte kan leka där ensamma? Vad händer med barn om världen, den allra närmaste blir farlig?
Jag vet inte vilka svaren kan vara. Och jag vet inte om min egen barndom var bättre. Men jag vet att vi lekte på barnrika gårdar där tillgången på vuxna som sa till då de såg något väldigt tokigt fanns runt oss i barnvärlden. Som barn gillade man läget. Verkligen gillade. Fast man sa att vuxna ibland är dumma som lägger sig i. Det fanns inte någon likgiltig vuxenvärld där jag växte upp. Åtminstone fanns det tillräckligt många vuxna som vågade vara vuxna och rädda situationer om höll på att gå åt pipsvängen eller som deltog en stund i någon lek vi lekte. De tre portarnas gård tänker jag att min barndomsgård var.
Och visst fanns det farligheter. Den andra gården var farlig för att man gjorde den farlig. Man cyklade genom någon annans barnområde och kände sig främmande och rädd. Och visst blev man påhoppad, stannad och utfrågad. Ganska hårda kommentarer. Men där slutade alltsammans. Inget annat hände.
Jag vet inte om vi lekte under en slags trygghet, både frihet och under närhet av vuxna. Jag vet inte. Men idag blir allt så farligt kring barn. Och de tillåts se allt vad som erbjuds av farligheter.
Det finns inget skydd annat än att vi vuxna fullt ut delar på verkligheten med barn idag. Inte skyddar oss från den, blundar. Att barn dödar barn är ovanligt, tack och lov, men att barn gör livet svårt för barn är något vi vet och känner till. Frågan är vad det gör med oss?
