Kunskap är så häftigt. Man måste tänka. Tänkandet är roligt. Sen prövar man en aning. Håller andan i … tja … 60 sekunder! och inser att jag inte kan det valar kan. Så kan det också vara. Men mekanismerna är nog samma. Lägre puls och blodets kretslopp tar andra vägar.
Det slog mig då jag satt på det lilla café´som specialiserat sig på kaffe. Det är det enda som serveras här. Det är ett enkelt ställe och på samma gång mycket exklusivt. Mina ögon går över menyerna. Mina ögon läser och min näsa fångar in. Det är det där med att man endast på helgerna serveras kaffe bryggt och silat genom Melittafilter och porslinshållare. Och jag minns att hela min uppväxt fått kaffe på detta vis. Kaffeapparaten kom någon gång då jag var elva. Men kastrull, kaffepanna, filter och Melittahållare – ja det hör verkligen till min uppväxt. Nu är det en unik händelse. Nu serveras det bara på helgerna. Jag tänker utveckling.
Visst är det så att jag på lördag kommer kila in på samma kafé och beställa just det som bara serveras på helgerna. Det kommer jag göra. På vägen ut ser jag hur dyra dessa porslinsfilterhållare är. Svindyra. Gårdagens ting är ofta det. De kommer nämligen med minnen och historia. Nya saker kläs snabbt i begär där orden kommer från den som producerat. Gamla saker har berättelser som berättas av dem som upplevt dem. Det kostar på med sådana ting.
Det faktiska! Ju mer jag tänker skolutveckling tänker jag ”DET FAKTISKA”. Vad menar jag med det?
Jo, det som äger rum, det som sker, det vi gör, det som tänks, det som händer i skolan just idag. Jag tänker också ur klassrummets perspektiv, i varje lärande elev och vad jag ska utveckla i undervisningen. Jag dokumenterar det som äger rum för att sedan ta riktlinjer för det som ska komma. Jag är trogen Lev Vygotskijs ord om morgondagen. Och jag tänker så här:
Det som sker här och nu är det jag kan undervisa om i morgon. Jag har idag erbjudit eleverna lärande och de är med och påverkar genom sina intressen, genom sina funderingar och genom att deras egen nyfikenhet och motivation leder dem vidare. Jag tar min början där. Jag gör mer efterarbeten än förarbeten. Men allt är cirkulärt. Mitt efterarbete blir ett slags förarbete.
Skolan i sin helhet behöver mer av närvaro kring det som sker. Rektor är en person med pedagogisk insikt och måste få verka som en ledare med pedagogisk insikt. Insikten ska också betyda det faktiska – insikten i klassrummen – och närvaro för att se och bekräfta det som just nu äger rum. Inte värdera utan delta och observera.
Hela skolan kan lyftas genom att rätt frågor till skolan ställs. Jag tänker att vi kan orientera oss genom läroplan och kursplan lyfta frågor ur styrdokumenten. Det betyder inte att alla i skolan gör det som frågas om utan att frågan är en organisation av det vi undersöker i vår skola, att vi lyfter upp en specifik fråga för att dela med oss, fokusera, medvetandegöra, utveckla och problematisera men först och främst för att fånga det vi faktiskt gör och utveckla tänkande kring det som sker.
Vi bör ta vara på det som sker. Och ur den dokumentationen ta myrsteg, elefantkliv till det som vi vill göra mer och utveckla ytterligare. Det kan hända att vi också genom ökad medvetenhet utvecklar undervisningen och fördjupar lärarens betydelse och roll.
Vi talar så ofta om bristen. Vi talar så ofta om visionen. Vi talar alldeles för sällan om det faktiska.
Så stod det på en skylt. Och vips så förstod jag att jag verkligen behövde en soppa. Jag rusade genast in på en restaurant och skrek – Jag behöver soppa! Kocken rusade in i köket och lagade till en soppa. Inte på en spik utan snarare på något japanskt.
