Det är precis här och nu. Ingen annanstans. Ibland lite i det dåtida. Ibland lite där. Men sedan lite precis här.
”Jag tänker på vikten av att skapa livsutrymme”
sa jag till någon.
Jag tänker att egentligen är det just det skolan ska göra. Skapa livsutrymme just idag, och för imorgon. Och livsutrymmet ska vara elevernas. Ja, också lärarnas. Skolan är en mycket viktig plats. Jag har just stannat upp.
Vad är det vi håller på med i skolan? För vem? Vad är skola? Varför skyndar vi? Hur ska vi hinna? Var är lekutrymmet, kreativiten, lusten, glädjen och det mänskliga? Varför lär vi oss? Hur får vi använda våra kunskaper? Vem är jag att veta? Vem vet?
Jag hade en spökskrivare en gång. Det visade sig vara en manlig spökskrivare. Jag upptäckte att spökskrivaren skrev livligt på sitt manliga sätt och jag förstod att min spökskrivare inte alls kunde spökskriva åt mig. Jag blev liksom påmind om mitt kvinnliga sätt att skriva hur märkligt det nu kan låta. Jag bad spökskrivaren sluta upp att skriva men han fortsatte. Det var ett himla arbeta att få honom att sluta. Det tog tvärt stopp då jag hällde ut den osynliga bläcket i diskhon. Jag kände en kall vindil bakom ryggen och i samma stund var jag ensam med mitt skrivande. Så har det förblivit.
Jag tänker på livet. Jag tänker på det som sägs om gårdagen. Det som sägs om framtiden. Det svåra är det som är idag. Jag går intill, bredvid och följer med. Jag har en plats som ställföreträdare. Ibland måste vi människor vara det. Vi måste lyfta bördor där tyngden hotar att knäcka. Vi måste känna värmen trots att den inte finns. Vi måste leka med allvaret trots att allvaret vill låsa fast. Vi måste finnas precis just nu. Jag tänker att Tomas Tranströmer med en enda mening säger mig vad jag ska göra: ”Uppdrag. Att vara där man är”. Och tiden stannar ibland upp med fruktansvärd hastighet. Bromsar in och tvärstannar. Och där är vi! Alltid här och nu. Det blir aldrig detsamma efter det.