Jag lyssnade till radioprogrammet. Om de som ännu inte upptäckt Tomas Tranströmers dikt. Jag blev med ens avundsjuk. Tänk att ha det framför sig. Tänk att hitta dikten idag och börja läsa den så som jag en gång gjorde. Jag skulle vilja göra sådana möten igen. Där orden alldeles precis träffade i hjärtat och just då jag var som mest mottaglig. Som det var en gång för länge sedan.
Under alla år jag föreläst har jag talat om vikten av att rätt uttala, omnämna och förvalta elevens namn. Det är för att namnet är kopplat och starkt knutet till identiteten. Vi är våra namn. Vi blir till i våra namn. Vi ska lära oss uttala namn så nära vi kan det uttal vi inte kan uttala. Vi ska rikligt och generöst använda elevernas namn. Vi kan förstå vikten av namnet inom professionen. Vi är våra namn. Du och jag. Jag är Anne-Marie Ellen Sigrid Körling. Det är jag. Mitt namn.
Anne-Marie Ellen Sigrid Körling.
Mitt namn. Ditt namn. Vi är våra namn. Det är inget vi ska slarva med i skolan. Absolut inte alls. Det första man tar bort från en människa då man ska skada henne är hennes namn. Det äger rum överallt. Man slutar säga ett namn.
Vi kan aldrig leka med namnet heller. Det kan vi bara göra då eleverna är med och förstår hur vi leker med namnet. Vi ska heller inte koppla samman namn med något förord – som Stökige Kalle, Tysta Lisa, Kloka Berta. Det är inte ett värdigt sätt att tala om någons namn. Att ge det en företikett. Namnet är namnet. Stort nog. Stort så.
I elevens namn finns också föräldrarna. De som namngivit sitt barn en gång. De som omsorgsfullt valt ut det namn vi sedan får för att kalla på barnet, be de svara på en fråga, be det sitta still, be det vara tyst, skicka det till rektorn med sitt namn i smulor. Barnets rätt till sitt namn. Jag är mitt namn. Du är ditt namn. Vi möts med våra namn. Alltid namngiva och namnge.
Och bryta mönstren som vi hamnat i. Uppgradera våra känslor kring namnen med y. Låta Y-barnen bli allt annat än ett Y-name syndrom. Att vissa namn hör samman med lägre socioekonomisk status. Men det är mest y-namns pojkarna som hamnar fel med sina namn och där de är representerade. Flickor med y-namn syns liksom i andra sammanhang. Pojkarnas y-namn begränsar deras möjligheter. – Men hallå Benny … hur omslöts ditt namn av och med respekt. Vad ligger i betoningen hos de som sade ditt namn? Lärare som associerade fritt kring busungarna som kom i y-namnsbeteckningar. En hyyyyvens kille kanske vi kunde lägga till!
Jag tänker att lärare ska och bör (jag ber om ursäkt om jag är ovanligt hård):
Det är så många som känner stress inför det nya. Det är så mycket nytt säger många lärare. Det är så mycket måsten. Jag kan ibland se den där stressen i lärares ansikten. Det är inte eleverna som gör läraren stressad. Det är allt de måste göra för att de ska lära sig och för att de ska utveckla skolan. – Jag har höga krav på mig själv och min undervisning, säger många. Vill verkligen att det ska bli bra.
Och jag tänker att vi måste lita på lärarkårens vilja, kunnande och mod. Vi måste också tillsammans identifiera det vi redan gör då det gäller läroplanen. Vi ska och måste ta den till oss, göra den gemensamt för alla inom skolan. Men jag blir rädd för att de lärare som inte längre känner sig dugliga och tillräckligt kunniga, som om de vore dåliga ska se med bristsyn på sig själva och det de åstakommer i klassrummen. Vi måste börja se till det faktiska, det som äger rum, det som eleverna erfar och upplever av undervisning, dokumentera det som sker tillsammans med eleverna, och se att vi faktiskt dagligen gör massor av saker som hör samman med de nya kursplanerna.
Det jag menar är inte att förringa oron eller känslan men att börja orientera sig mot det som verkligen äger rum och få nys på det.
