Anne-Marie Körling

Jag håller på att utveckla en idé kring hur, vad och varför lärarcoachning. Den tar form och jag undrar också – vad vill man ha stöd, hjälp och support med i sin undervisning. Vad önskar du?

Vi kan aldrig någonsin fånga helheten, vi kan ana den. Undervisning visar sig kring något att undervisa kring. Dessutom tillkommer eleverna. Och de ställer… inte till det … frågor och gör att allt får ses med nya ögon. De fäller också påståenden och visar upp annat lärande – vilket gör att vi kan få våra lärarföreställningar ruckade på. Det är nyttigt, nyttigt att det är så. Läraren kan därför alltid utvecklas.

– En fotboll! säger jag. Pojken sparkar fotbollen framför sig. Jag ser detta så sällan. Den lekande människan. Sen undrar jag – Var är alla andra?

Jag vet att skolan är en politisk plats. Jag har valt att göra den till en pedagogisk.

Jan Björklund har faktiskt lyft fram skolfrågorna och det med besked. Det tackar jag honom för. Vi måste diskutera skolan. Och det är bra att vi gör det. Vi måste också försvara oss i debatten, förklara läraryrket och uppdraget i klassrummet. Vi måste också tala om hur vi undervisar och vad som gör att vi undervisar som vi gör. Och visst ska vi titta in i den osäkra framtiden, rusta elever och människor för en värld vi absolut inte kan föreställa oss. Vi måste samarbeta, såväl i klassrum som kring skolfrågorna.

Klart att vi ska ändra på saker och ting i klassrummen. Den där läraren resignerar sin undervisning, där grupparbeten blir lika lärartomma som de lektioner där lärarens vikarie inte dyker upp, där passiviteten ömsom är lärarens och ömsom elevens. Jag räds det enskilda arbetet som inte alls är individuellt utan ensamt och där läraren inte heller är.  Grupparbeten ska alltså inkludera läraren, och alltid innebära att läraren är aktiv tillsammans med eleverna. Enskilda arbeten ska vara sociala, det ska finnas samtalspartners inom räckhåll för eleverna, det ensamma lärandet är jag tveksam till. Det krävs alltid en ledare. Den ledaren är läraren. Enskilda arbeten i skolan är förödande då de är alldeles för ensamma.

Jag har i flera år talat om de många undervisningarna och i de olika former som man kan undervisa i. Jag är ingen katederlärare för jag tror inte på den formen, men jag är en undervisande lärare, för jag tror på läraren och vikten av att vara just lärare-

Katedern och läraren är en gammal undervisningstanke. Vi använder oss av katedern då vi talar om att undervisa. Som om den undervisande läraren blev en katederlärare? Precis som undervisningen sker från en plats? Den sker snarare där läraren är – tillsammans med eleverna. Och självklart ska vi visa, modella, genomföra undervisningar och låta eleverna pröva och utvecklas i förhållande till det vi undervisar kring. Jag tror inte på den läraren som resignerar från sin möjlighet att undervisa – jag tror på närvaron i undervisningen. Det kräver massor av läraren. Och det ska det göra. Läraren är den som är mitt i alltsammans. Det krävs förståelse för relation och innehåll. Att äga innehållet ihop med eleverna.

Lgr 11 skriver att ”Det är inte tillräckligt att i undervisning förmedla kunskap om grundläggande demokratiska värderingar. Undervisningen ska bedrivas i demokratiska arbetsformer och förbereda eleverna för att aktivt delta i samhällslivet.”

I Lgr 11 skriver man inledningsvis i läroplanen att ”En likvärdig utbildning innebär inte att undervisningen ska utformas på samma sätt överallt eller att skolans resurser ska fördelas lika.”

Dessa två texter gör att läraren ska omsätta möjligheter i klassrummet, och dessa handlar om att få göra och utveckla, tänka och pröva. Lärande handlar om aktivitet och den måste finnas. Den pedagogiska diskussionen likaså. Det är så roligt att vara pedagog och samtala om det vi gör. Skolfrågorna kan vi alla dela. Men…

Jag vet att skolan är en politisk plats. Jag har valt att göra den till en pedagogisk.