Det är något sjukt i hela systemet. Pisarapporterna visar bristande kunskapsutveckling hos eleverna, på lärarhögsäten sitter man på pallar, intagningspoängen till lärarutbildningarna är så låga att det inte krävs något alls för att komma in. Vem tar skolan på allvar? När tar vi barnens lärande rätt på allvar?

Vågar vi inte ställa krav på profession? Vågar vi inte ställa oss på lärandet sida? Vågar vi inte ansvaret om yrket och om barnen? Vågar vi tala om att vi faktiskt ska klara av kvaliten på innehållet?

Det är krasst och verkligt. Utbildningsplatserna, ja själva lärosätena för lärarutbildningen, får underkänt. De håller inte måtten. Och återigen är det fritt fall för läraryrket, jag vill mena att detta berör såväl skola, lärare och elever om den lärarutbildning som ges och som ska verka för skolutveckling inte håller måtten alls. Och kanske är det nödvändigt att dra åt handbromsen för allt det som rör skolan. Dags att ställa oss frågande – vart är vi på väg?

Jag när en längtan om att få börja om. Från den absoluta början. Det är en naiv tanke men likafullt så tänker jag så. Jag ser skolan som en framtida social plats, kanske den enda riktigt verkliga, en tummelplats för mänskliga möten, mångkulturell ut i minsta skrymsle och i varje möte med en annan. Jag ser skolan som en av de få platser där människor kommer att mötas i verkliga livet, för att lära sig vara människa ihop med andra.

Jag tänker att skolan också måste vara den framtida möjligheten. Den som förstår och förklarar den här tiden, den vi lever i nu, den vi förstår idag, och den vi knappast kan ana för framtiden. Men likafullt ska skolan verka för nu och för det som kommer.

Det är något ruttet i alltsammans. Skolsverige blöder friskt. Som ett ymnigt sår är skolfrågorna.

Och trots det, oftast i det tysta, sker förändringar där rektorer söker axla ett gigantiskt ansvar för skolans inre arbete, lärare som söker förändra undervisning, kontaktnät i det utvidgade lärarkollegiet, och vetgiriga och lärandesökande kandidater också ger sig in i diskussion därför att de förstår komplexiteten i lärarens arbete och anar sin egen lärande lust i samspel med de blivande eleverna.

Nästa år blir det mesta i Skolsverige nytt. Vi får en ny skollag, ny eller reviderar läroplan, vi får nya kursplaner och vi får nya elever och nya kollegor. Vi får nya lärarkandidater som kommer till skolorna för att göra verklighetsbesök. Varje mottagande lärare är modeller för dessa kandidater. Och modeller för yrkets utmaningar. Vi måste bättre förstå hur viktiga våra mottagarroller är. Vi måste bättre ta hand om lärare som är nya och värna deras inträdesrätt i skolan. Men vi måste också ställa krav. Krav på medvetenhet om vad skolans roll är! Det är ett ofantligt svårt yrke. Och det gör också lärarutbildningen till något svårt.

Och jag funderar över närvaroplikt. Lärarens närvaroplikt. Den studerandes närvaroplikt. Strukturerna och organisationen kring lärarutbildning, läraryrke och skola. Och framöver. Närvaron kring eleverna och med deras lärande i fokus.

Jag letar möjligheter. Alltid. Men i min värld blir Skolsverige en aning mörkare, dystrare och mindre hoppfull. Jag tänker elever. Jag tänker på deras rätt. Den ställer jag över allt annat. Vart vi är på väg?

Akuten tror jag inte på! Det finns ingen annan reträttplats än till ansvaret om. Och det vilar i yrket lärare. Hos var och en av oss.

Jag tror på återuppbyggnaden med nya byggstenar. Varför inte fråga eleverna? De som nyss lämnade nian? Vad hade de önskat sig så här i efterhand? Och jag tror på gemenskapen i styrdokumenten! Oavsett vad vi tycker om dem så är de underlag för skolans uppdrag. Idag är det en mångfald läroplaner vid skolorna. De är dolda och syns mest bakom klassrumsdörrar med den välkomnande skylten – Mitt klassrum!