Skolans regler:

enklare kan det inte bli!

Jag har grubblat länge på hur vi kan ta fram skolregler eller trivselregler som kan vara generella. Det enkla värker fram och så här ser det ut nu. Det har tagit lång tid, alldeles för lång tid innan dessa skolans regler blev klara

Ta hand om mig själv

Ta hand om dig

Ta hand om oss

Ta hand om denna plats

Jag tänker så här: Om vi har dessa ord på en tröja så bär vi hela värdegrunden med oss. Det betyder: Jag ska ta hand om mig i mötet med dig, vi ihop ska ta hand om varandra och där vi är blir platsen vi ska ta hand om varandra på.

Ta hand om mig – betyder just att ta hand om mig. Det krävs att jag får omslutas av alla de här orden om att ta hand om så att jag kan skapa mig en plattform för att i gemenskap med andra också få sätta mig själv i centrum för mig själv. Tycker jag om mig själv här och nu? Är jag törstig? Trött? Vad behöver jag för att må bra?

Ta hand om dig – när jag är i närheten av dig är vi två ihop och tar hand om varandra

Ta hand om oss – nu är vi två eller tre eller fyra tillsammans och då ska vi kunna verka ihop.

Ta hand om den här platsen – här är platsen där jag är ensam, eller där du står och vill vara, eller där vi alla är ihop och den har vi ansvar för precis här och nu.

Det betyder att förflyttningarna som görs skapar nya platser och nya möten. Platsen är ny där jag är, och du är ny om jag ställer mig intill dig, är vi nya ihop och om oss ska vi ta hand på den plats jag står på och där du också står på.

Om vi tänker oss att man gör en T-shirt där all skolpersonal bär dessa ord med sig så förvaltas ansvaret här och nu, för mig, för dig, för oss och för denna plats där vi just nu är. Så i matsalen blir det en plats och där är vi tillsammans många och är många med samma värdegrundsuppdrag.

Det kan också betyda att skolkoderna blir verkliga. Den lärare som inte har problem exempelvis med kepsen behöver inte ha kepsarna av för då handlar det om denna plats och i relation till denna person, och att läraren också  är ansvarig för mötet med eleven, och hur detta du och jag blir ett vi och ett gemensamt oss. I ett annat klassrum är kepsen av det viktigaste för hänsynen till hur den läraren vill ha det. Men läraren är också ansvarig för sig själv, mötet med eleven och platsen de tillsammans befinner sig på.

Hos en lärare kan man inte få låna pennor och då måste man ta hand om sig själv på den platsen och ansvara för att ta med sig pennor själv, i ett annat klassrum har läraren en uppsjö av pennor som läraren har. Det handlar inte om värderingar mellan lärargrupper utan respekt och tillit, ansvar och relation för varandra och till detta rum och tillsammans med denna person.

I verkliga livet kommer koderna alltid vara olika. Det är inte samma koder överallt. Det är  därför mer spännande att diskutera hur vi handskas med vår förståelse av koderna än att vi tror och lär ut att de är samma för varje person och varje plats. Det är inte sant och leder heller inte till lärdom. Elever vet redan varje lärares kod men om vi gör detta kodsystem öppet och tillgängligt kan vi också skapa undervisning kring hur vi är människor i ett samhälle. Vi är olika och gör olika men vi måste lära oss att mötas i det vi kan mötas.

Då är också dessa regler mer generella. Också på tunnelbanan gäller de:

Jag ska ta hand om mig på tunnelbanan, respektera dig som sitter intill, och tillsammans reser vi, om än så tysta ihop till  nästa tunnelbanestation, eller kanske nästa, och där vi kliver av – och där tar vi våra tidningar med oss, äppelskruttet plockar vi upp och lämnar platsen till någon annan som har gått i svensk skola och fått lära sig det vackra i ett demokratiskt samhälle.

För det är så – vi är människor. I skolan kallas vi elever och lärare. Vi har en värdegrund och den ska vi utveckla och lära oss att utveckla. Bär vi dessa ord på oss så flyttar de om möjligt in i oss.

Jag kan ta hand om mig, i allafall göra mitt allra bästa för att göra det. Om jag tar hand om mig så kan jag också möta dig och kanske ta hand om dig i den värdigaste bemärkelsen, och där vi är där är platsen som vi ansvarar för.

Det kan vara allemansplatsen och det stora ansvaret. Men det kan också vara den lilla platsen med det lilla ansvaret. Sandlådan kan jag inte lämna utan att städa upp efter mig, men eftersom jag är liten så måste jag få stöd av någon som är vuxen detta ansvar. Då lär jag mig för jag får lära mig av en vuxen. Den vuxen läraren ”tar hand om” elevens utveckling i ansvarstagande.

Vi bör utveckla i ansvarstagande. Det kan man inte bara lämna i någons knä. Speciellt om knäet är för litet för det alltför stora ansvaret. Det är heller inte bra om ansvaret är för litet för det för stora knäet. Det krävs en utbildningstanke från början till utgången – den där vi självständigt ansvarar för att vara människa bland människor och på en plats som är här, och här, och här. Alla förflyttningar vi gör kräver att vi förvaltar vårt ansvar där vi står.

Ingen kan förskjuta ansvaret till någon annan. Men i omsorgen om elevens lärande utveckling bör vuxenvärlden modella hur man gör – det vill säga – att man utvecklar det vuxna ansvaret fullt ut.

Som lärare betyder det att jag

• tar hand om mig
• tar hand om dig
• tar hand om oss
• tar hand om denna plats

Då jag är hemma och kanske är storasyster till en liten bråkig och sprallig tjej så lyder samma allmänna tankar:

• ta hand om mig
• ta hand om dig
• ta hand om oss
• ta hand om denna plats

Och om vi tänker globalt så är vi bärare av vårt mänskliga relationsskapande. Det kräver något av oss människor. Och på de platser vi är och sätter ned våra fötter där är vi ansvariga. Vi är människor.

Vi är det!

********************

och detta gjorde mig väldigt, väldigt glad och nyfiken:

magisterB

Idag sammanfattade min fru skolans gamla trivselregler för sin nya sjua med ”Ta hand om”-reglerna från @korlingsord