Att pedagogiskt mötas är att utbyta pedagogiska idéer

Att pedagogiskt mötas är att

utbyta pedagogiska idéer

Hela dagen har gått i utbytarsamtal. Det började i morse då jag stod på perrongen och funderade över ett fotografi jag tänkte ta och jag kände en hand på min axel och vips stod där en pedagog. En glad sådan. En gammal kollegasådan. Vi utbytte idéer och omtankar.

På arbetsplatsen är det ständiga utbyten av idéer och ifrågasättartankar och utsättartankar och vad-tror-du-om-det-här-tankar eller har-du-några-synpunkter-på-det-här-tankar? Det är så roligt och energigivande. Min pedagogiska hjärna går för högvarv.

Under resan till lunchmötet ringde en förskolerektor och talade varmt om sina planer och sina genomföranden och hur arbetet fungerar och utvecklas. Hon talade så varmt om det hon och alla andra verkade för att 100% inte längre kändes som en omöjlig målbeskrivning. Den kändes mänskligt möjlig. Det är ju lärarnas vilja det handlar om. Och så skrattade vi gott åt en berättelse om lärandet.

Under lunchen sammanstrålade Haninge, Södertälje och Nacka i mitt kök. Mitt kök fick utgöra en slags medelpunkt för utbytaridéer och cross-the-country-tankar. Vi har träffats via bloggar och twittrar och alla är av utvecklingskaraktärer. Samtalet tog vid där det senast avslutades på bloggen… och så sa vi hej och började prata… och fortsatte sedan på twitter… pedagogiskt diskussionsforum nätet är och har blivit:

Per perfal

Smygstartat jobbet idag med de pedagogiska kockarna @Korlingsord och @henrikwidaeus. Vilken bokstavssoppa…. 😉

Innan jag försvann tillbaka till jobbet fick jag ett sms av en prisbelönt matematiker som ville säga hej och gratulera till något stort.

Tillbaka på jobbet hoppade jag jämfota av pedagogisk lycka för på min arbetsplats fanns det två barn som jag genast kunde busa med. Och det gjorde jag. Det gjorde barnen också. De ska börja fyran. Och då kände jag hur mina årskursfyra-lärar-tankar satte fart. Jag kunde inte låta bli att leka en stund.

Och så har det fortsatt. Mitt liv är delvis pedagogiskt. Jag ser det som en socialkonstruktion – jag deltar i sammanhang och sammanhangen deltar i mig och där vi är lever frågorna som gröna fyrklöver på en lycklig äng. Ja, det kan låta för glatt och uppsluppet. Men det är skönt att inte ha pedagogiska skavsår.

Det är mänskligt att vara pedagog.

Roligt också.

Publicerat i Barns rättigheter, Kommunikationen, Läraryrket och lärarrollen | Kommentarer inaktiverade för Att pedagogiskt mötas är att utbyta pedagogiska idéer

Skolans regler: enklare kan det inte bli!

Skolans regler:

enklare kan det inte bli!

Jag har grubblat länge på hur vi kan ta fram skolregler eller trivselregler som kan vara generella. Det enkla värker fram och så här ser det ut nu. Det har tagit lång tid, alldeles för lång tid innan dessa skolans regler blev klara

Ta hand om mig själv

Ta hand om dig

Ta hand om oss

Ta hand om denna plats

Jag tänker så här: Om vi har dessa ord på en tröja så bär vi hela värdegrunden med oss. Det betyder: Jag ska ta hand om mig i mötet med dig, vi ihop ska ta hand om varandra och där vi är blir platsen vi ska ta hand om varandra på.

Ta hand om mig – betyder just att ta hand om mig. Det krävs att jag får omslutas av alla de här orden om att ta hand om så att jag kan skapa mig en plattform för att i gemenskap med andra också få sätta mig själv i centrum för mig själv. Tycker jag om mig själv här och nu? Är jag törstig? Trött? Vad behöver jag för att må bra?

Ta hand om dig – när jag är i närheten av dig är vi två ihop och tar hand om varandra

Ta hand om oss – nu är vi två eller tre eller fyra tillsammans och då ska vi kunna verka ihop.

Ta hand om den här platsen – här är platsen där jag är ensam, eller där du står och vill vara, eller där vi alla är ihop och den har vi ansvar för precis här och nu.

Det betyder att förflyttningarna som görs skapar nya platser och nya möten. Platsen är ny där jag är, och du är ny om jag ställer mig intill dig, är vi nya ihop och om oss ska vi ta hand på den plats jag står på och där du också står på.

Om vi tänker oss att man gör en T-shirt där all skolpersonal bär dessa ord med sig så förvaltas ansvaret här och nu, för mig, för dig, för oss och för denna plats där vi just nu är. Så i matsalen blir det en plats och där är vi tillsammans många och är många med samma värdegrundsuppdrag.

Det kan också betyda att skolkoderna blir verkliga. Den lärare som inte har problem exempelvis med kepsen behöver inte ha kepsarna av för då handlar det om denna plats och i relation till denna person, och att läraren också  är ansvarig för mötet med eleven, och hur detta du och jag blir ett vi och ett gemensamt oss. I ett annat klassrum är kepsen av det viktigaste för hänsynen till hur den läraren vill ha det. Men läraren är också ansvarig för sig själv, mötet med eleven och platsen de tillsammans befinner sig på.

Hos en lärare kan man inte få låna pennor och då måste man ta hand om sig själv på den platsen och ansvara för att ta med sig pennor själv, i ett annat klassrum har läraren en uppsjö av pennor som läraren har. Det handlar inte om värderingar mellan lärargrupper utan respekt och tillit, ansvar och relation för varandra och till detta rum och tillsammans med denna person.

I verkliga livet kommer koderna alltid vara olika. Det är inte samma koder överallt. Det är  därför mer spännande att diskutera hur vi handskas med vår förståelse av koderna än att vi tror och lär ut att de är samma för varje person och varje plats. Det är inte sant och leder heller inte till lärdom. Elever vet redan varje lärares kod men om vi gör detta kodsystem öppet och tillgängligt kan vi också skapa undervisning kring hur vi är människor i ett samhälle. Vi är olika och gör olika men vi måste lära oss att mötas i det vi kan mötas.

Då är också dessa regler mer generella. Också på tunnelbanan gäller de:

Jag ska ta hand om mig på tunnelbanan, respektera dig som sitter intill, och tillsammans reser vi, om än så tysta ihop till  nästa tunnelbanestation, eller kanske nästa, och där vi kliver av – och där tar vi våra tidningar med oss, äppelskruttet plockar vi upp och lämnar platsen till någon annan som har gått i svensk skola och fått lära sig det vackra i ett demokratiskt samhälle.

För det är så – vi är människor. I skolan kallas vi elever och lärare. Vi har en värdegrund och den ska vi utveckla och lära oss att utveckla. Bär vi dessa ord på oss så flyttar de om möjligt in i oss.

Jag kan ta hand om mig, i allafall göra mitt allra bästa för att göra det. Om jag tar hand om mig så kan jag också möta dig och kanske ta hand om dig i den värdigaste bemärkelsen, och där vi är där är platsen som vi ansvarar för.

Det kan vara allemansplatsen och det stora ansvaret. Men det kan också vara den lilla platsen med det lilla ansvaret. Sandlådan kan jag inte lämna utan att städa upp efter mig, men eftersom jag är liten så måste jag få stöd av någon som är vuxen detta ansvar. Då lär jag mig för jag får lära mig av en vuxen. Den vuxen läraren ”tar hand om” elevens utveckling i ansvarstagande.

Vi bör utveckla i ansvarstagande. Det kan man inte bara lämna i någons knä. Speciellt om knäet är för litet för det alltför stora ansvaret. Det är heller inte bra om ansvaret är för litet för det för stora knäet. Det krävs en utbildningstanke från början till utgången – den där vi självständigt ansvarar för att vara människa bland människor och på en plats som är här, och här, och här. Alla förflyttningar vi gör kräver att vi förvaltar vårt ansvar där vi står.

Ingen kan förskjuta ansvaret till någon annan. Men i omsorgen om elevens lärande utveckling bör vuxenvärlden modella hur man gör – det vill säga – att man utvecklar det vuxna ansvaret fullt ut.

Som lärare betyder det att jag

  • tar hand om mig
  • tar hand om dig
  • tar hand om oss
  • tar hand om denna plats

Då jag är hemma och kanske är storasyster till en liten bråkig och sprallig tjej så lyder samma allmänna tankar:

  • ta hand om mig
  • ta hand om dig
  • ta hand om oss
  • ta hand om denna plats

Och om vi tänker globalt så är vi bärare av vårt mänskliga relationsskapande. Det kräver något av oss människor. Och på de platser vi är och sätter ned våra fötter där är vi ansvariga. Vi är människor.

Vi är det!

********************

och detta gjorde mig väldigt, väldigt glad och nyfiken:

Bertram S. Fridell magisterB

Idag sammanfattade min fru skolans gamla trivselregler för sin nya sjua med ”Ta hand om”-reglerna från @korlingsord

Publicerat i Barns rättigheter, Jordklotet, Klassrummet, Läraryrket och lärarrollen, Pedagogik, Skolorden, Skolrättigheter, Styrdokumenten | 7 kommentarer

Klassrumsorganisation: Fråga att ställa sig frågande inför?

Varifrån undervisar jag i klassrummet och varför? Vad händer om jag börjar tala om mina undervisningar i klassrummet? Varför säger vi undervisning som om det vore ett? Vad händer om vi utvecklar undervisningarna till – Alla goda ting är tre?

Publicerat i Frågekonsten, Klassrummet, Läraryrket och lärarrollen | 1 kommentar

Klassrumsorganisation – att skapa ett klassrum för lärande

Klassrumsorganisation – hur är det att vara i elev i mitt klassrum?

Då jag skapar klassrum funderar jag över hur det är att vara elev i detta rum. Jag tänker så här:

  • För vem är detta rum?
  • Hur ska många kunna vara här samtidigt?
  • Från hur många platser undervisar jag som lärare?
  • Hur ser eleven från olika platser i rummet?
  • Hur kan eleven röra sig i rummet?
  • Vad händer om klassrummet är organiserat i rader och man hamnar längst bak? Hur hör man därifrån?
  • Vad kan jag som lärare göra och hur kan jag förflytta mig?
  • Varifrån brukar jag undervisa? Varför då? Vad gör det med eleverna som sitter längst fram? Sitter i mitten? och längst bak?
  • Hur ser eleven tavlan om jag skriver på den?

Jag kan konstruera mängder av frågor kring klassrummet men detta är de mest basala frågorna i mitt klassrumsorganisatoriska tänk.

Här är de modeller jag följer i mitt klassrumsutvecklande. Jag har mina modeller hämtade ur

  • Skolmiljöerna i skolorna på Nya Zeeland
  • Från skolmiljöer i SydAfrika och Amerika
  • Från teorierna och då främst de socialkonstruktivistiska – vilket betyder att människan är social och lär genom att vara tillsammans med andra människor.
  • Vygotskijs teorier om samtal och dialog
  • John Deweys syn på demokrati och lärandets handling
  • Att jag omsätter läroplan och kursplanerna i rummet

Jag tänker inte hemtrevligt. Skolan ska vara allt annat än hemtrevligt. Det ska vara pedagogiskt. Och jag tänker därför att klassrummet ska signalera innehåll och skoltrevligt!

Jag har funnit att jag alltid organiserar utifrån ett slags cirkeltänk. Detta betyder att jag strävar efter att alla kan se varandra. Det gör också att jag kan öppna dialogen mellan elever och visa att jag tillåter den. Det är också mycket svårt att göra miner och visa ogillande om man alltid ser varandra då man talar. Själva cirkeln har jag utvecklat till att bli en möjlighet att i undervisningen sätta innehållet i absoluta centrum.

För att visa att det är lärandet jag vill gestalta här i mitt klassrum klistrar jag bland annat remsor på alla bänkar, de får tjänstgöra kladdpapper för vad det än må vara som eleverna måste skriva, pröva eller undersöka. Jag kan också skriva meddelanden till eleverna. Detta är en början till att se processerna som rinner ut ur pennan. Jag behöver alla sätt att spåra elevernas kunskaper. Kladdpapper finns nästan inte i klassrum. Det betyder att man inte heller kan följa arbetsprocesserna formativt. Vi får bara resultatet. Det är mycket lärande som osynliggörs av den anledningen.

Det är underbart när klassrummet är ihopplockat efter att städare har polerat golven under sommaren. Då måste jag skapa ett klassrum igen, eleverna ska inte ärva förra klassens klassrum eller komma tillbaka till vårterminens klassrum. Elever växer och det ska rummet göra i samma takt. Det handlar om att vidga perspektiven.

Det tar tid att skapa ett klassrum för lärande. Jag är ytterst pedagogisk då jag tänker klassrum. Jag vill vara elev i mitt eget klassrum.

Detta är ett av mina klassrum. Då var året 2004. Det ställde givetvis andra krav på undervisande lärare. Läraren förlorade liksom en central plats. Men å andra sidan införde jag fem eller sex nya undervisningsformer. Och det vann alla på. Jag införde

  • helklassundervisning
  • halvklassundervisning
  • vem vill ha mer undervisning
  • smågruppsundervisning
  • en-till-en-undervisning
  • kom-du-som-vill-undervisning
  • två-och-två-undervisning
  • och självklart elev-till-elev-undervisning
  • och självklart flera elever vill och kan jobba med det som samlar dem

Och om jag ska vara helt ärlig. Jag blir en mycket dålig lärare i miljöer som inte är pedagogiskt uppbyggda. Självklart kan jag nära eleverna enbart med undervisning. Men något dör inom mig. Det är klassrumsorganisation och pedagogisk medvetenhet i rummet som ger mig undervisande styrka.

Men jag är en aning kritisk. I andra skolländer har man en medveten diskussion om rummets pedagogiska betydelse och syftar till att skapa rummet för lärandet. På Nya Zeeland har man det i sin utbildning. I Reggio Emilia är rummet en pedagog. I Sverige har vi ingenting av detta.

Jag har gjort en liten pedagogisk film – Klassrummet – som handlar om klassrumsorganisation. Detta häfte med massor av öppna frågor att diskutera finns som lärarprocesstänkande möjligheter.

Jag ställer mig alltid frågor till rummet:

  • Vill jag vara elev i mitt eget klassrum?
  • Vilka teorier syns i mitt klassrum?
  • Är det ett pedagogiskt rum som samspelar med läroplanen?

Jag återkommer i ämnet! Detta är en del av mina pedagogiska tankar om rummet. Jag glömde skriva – jag har inga bestämda platser. Och – jag menar förstås att eleverna inte har bestämda platser. Det är cirkulation i rummet. Lärande sådan!

Och handen på hjärtat – hur ser eleven på sitt klassrum?

Små detaljer som kan hjälpa till att synliggöra böcker, elevalster och pedagogiska bilder

Klassrummet – inte hemtrevligt – utan skolrikt och skoltrevligt!

Publicerat i Klassrummet, Läraryrket och lärarrollen, Styrdokumenten, Värdegrunden, Verkligheten, Visionerna, Vygotskij | Etiketter , , , , , , , , , , , , | 30 kommentarer

Tranströmer om att skilja hem från skola

Tranströmer om att skilja hem från skola

I den vackra utgåvan MINNENA SER MIG skriver Tomas Tranströmer om sin skolgång. Det är allt annat än en vacker berättelse och jag vill lägga min varma hand över det barn jag förstå Tranströmer vara i skolan. Jag skulle vaka över honom som om han vore en skatt av ord och en framtida författare. Vi vet aldrig, aldrig vad ett barn kan ha med sig in i framtiden. Och vi ska förvalta barnet med stor respekt.

Jag läser, och innan jag börjar citera min store diktare Tranströmer så förtydligar jag att läraren kallades Målle:

Jag citerar:

******

”Målle hade inga hackkycklingar. Han var ”sträng men rättvis.” Vem som helst kunde drabbas.

En dag slog åskan ner hos mig. Vi skulle öppna tyska grammatiken. Jag kunde inte hitta boken. Låg den kvar i portföljen? Hade jag glömt den hemma? Hur som helst, det fungerade inte. Jag kunde inte hitta boken.

– Stå upp!

Jag såg Målle dansa ned från katedern och närma sig. Som när man är ute på ett fält och ser en tjur komma emot sig.

Nu började örfilarna smattra. Jag vacklade hit och dit. I nästa ögonblick var Målle tillbaka i katedern och satt, alltjämt skummande av raseri, och skrev ut en anmärkningslapp till hemmet. Den var vagt formulerad, det stod att jag gjort mig skyldig till ”slarv under lektion” eller dylikt.

Det var många lärares förhoppning att skriftliga anmärkningar av det slaget skulle leda till domstolsförhör och förnyad bestraffning i föräldrahemmet.

Så var det inte hos oss. Mamma hörde min historia, delgavs anmärkningslappen och skrev på. Hon observerade också att jag hade ett par blåmärken i ansikten efter pedagogens ringförsedda hand. Hon reagerade oväntat starkt på detta. Hon sa att hon ville kontakta skolan, kanske rent av ringa rektorn.

Då protesterade jag. Det fick inte ske! Allt hade ju gått bra. Men nu hotade Skandalen. Jag skulle bli klassad som morsgris och förföljd i all evighet inte bara av Målle utan av hela lärarkåren.

Hon lät bli förstås. Och under hela min skoltid ansträngde jag mig att hålls skolans värld och hemmets värld isär. Om båda världarna började läcka in i varann skulle hemmet förorenas. Jag skulle inte längre ha någon riktig tillflyktsort.

Än idag kan jag känna olust när jag hör uttrycket
”samverkan mellan hem och skola”. ”

Tomas Tranströmer; Minnena ser mig, Bonniers 1993

**********

Jag är beredd att hålla med Tomas Tranströmer. Men inte riktigt av samma anledning. Skola är skola, skola ska vara skoltrevlig. Hemma är hemma och hemma är den plats där man ska få ha en egen oas, tillflyktsort, viloplats och där skolan ska få ringa hem under vissa tider.

Jag minns mina samtal med lärare som ringde då familjen samlats för den mycket trevliga stunden runt matbordet. Om detta tog man inte någon hänsyn alls. Där satt vi och jag tyckte ibland att man ringde hem om sådant jag önskat att de kunde lösa i skolan. Nu var det vår tid. Min familj och middag!

Publicerat i Klassrummet, Läraryrket och lärarrollen, Lektioner och lektionsförslag | Etiketter , , , , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Tranströmer om att skilja hem från skola

”kan själv”

En liten fråga

– när försvann ungarnas

”kan själv”?

Publicerat i Autodidakten, Barns rättigheter | Etiketter | 3 kommentarer

Diskussionen om kepsen skyddar ifrån de verkliga frågorna

Att skydda ifrån verkligheten är att gömma sig. Och så tänker jag om kepsdebatten. Vi gömmer oss bakom någon fråga som vi blåser upp så den blir stor, stor. Men egentligen behöver vi tala om något annat. Vi har massor av innehållsfrågor att utveckla:

Alla dessa frågor som vi kan ställa utifrån läroplan och kursplanerna. Jag kallar dem kursplanerelaterade frågor. Dem ska vi ställa oss:

KURSPLANERELATERADE FRÅGESTÄLLNINGAR

Här är några kursplanerelaterade frågeställningar som är möjliga att ha som pedagogiska diskussioner eller vardagsfrågor som ställs på arbetslagen:

  • Hur har vi arbetat med att eleverna fått uttrycka sina egna åsikter på engelska denna vecka? (ENG)
  • På hur många sätt har våra undervisningar givit eleverna möjlighet att känna tilltro till den egna förmågan och intresset för matematik? (MATEMATIK)
  • På hur många sätt har eleverna denna vecka fått arbeta med bild med hjälp och av datorer och videoteknik? (BILD)
  • På vilka sätt har undervisningen visat prov på att eleverna fått praktisera demokratiskt och jämställt förhållningssätt? (HEMKUNSKAP)
  • Hur har musikens beröringspunkter med andra kunskapsområden utvecklat elevernas förmåga att kombinera musik med andra gestaltningsformer…. (MUSIK)
  • Hur har undervisningen givit eleverna möjlighet att samtala om hur man bevarar en naturtyp? (BIOLOGI)
  • Hur ser undervisningen ut så att eleverna får lära sig att utveckla förståelse för hur verksamheter och kultur avspeglas och påverkas av konst, litteratur och musik (SAMHÄLLSKUNSKAP)
  • Vad har samtalen kring lokala och globala miljö- och överlevnadsfrågor mynnat ut i? (GEOGRAFI)
  • Hur har slöjdundervisningen byggt upp elevens självkänsla? (SLÖJD)

Och detta är våra uppdrag. Jag kan konstruera frågor om det här om ni önskar. Om och om igen. Jag kan göra ett batteri av frågor för att utveckla diskussionen. Men frågan om kepsen ska vi avveckla och ta bort från agendan.

I en krönika i Metro, och jag ber om ursäkt om källan – jag hittar den inte, men där läste jag om att svenska skolan inte klarar av keps och att det är skolans största fråga och den kan vi inte hantera. Den är så infekterad. Nu tycker jag vi ska lyfta på hatten och titta på innehållet. Det är dags för det som är inne i våra huvuden. Inne i det vi ska utveckla. Allt annat är …

Publicerat i Barns rättigheter, Styrdokumenten, Värdegrunden, Verkligheten | Etiketter , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Diskussionen om kepsen skyddar ifrån de verkliga frågorna