-
Arkiv
- september 2026
- augusti 2026
- juni 2026
- februari 2026
- januari 2026
- november 2025
- september 2025
- augusti 2025
- juli 2025
- juni 2025
- maj 2025
- april 2025
- mars 2025
- oktober 2024
- september 2024
- augusti 2024
- juni 2024
- maj 2024
- mars 2024
- februari 2024
- januari 2024
- december 2023
- november 2023
- oktober 2023
- september 2023
- augusti 2023
- juli 2023
- juni 2023
- februari 2023
- januari 2023
- december 2022
- november 2022
- oktober 2022
- september 2022
- augusti 2022
- juli 2022
- juni 2022
- april 2022
- februari 2022
- januari 2022
- december 2021
- november 2021
- oktober 2021
- september 2021
- augusti 2021
- juli 2021
- juni 2021
- maj 2021
- april 2021
- mars 2021
- februari 2021
- januari 2021
- november 2020
- oktober 2020
- september 2020
- augusti 2020
- juli 2020
- juni 2020
- maj 2020
- april 2020
- mars 2020
- februari 2020
- januari 2020
- december 2019
- november 2019
- oktober 2019
- september 2019
- augusti 2019
- juli 2019
- juni 2019
- maj 2019
- april 2019
- mars 2019
- februari 2019
- januari 2019
- december 2018
- november 2018
- oktober 2018
- september 2018
- augusti 2018
- juli 2018
- juni 2018
- maj 2018
- april 2018
- mars 2018
- februari 2018
- januari 2018
- december 2017
- november 2017
- oktober 2017
- september 2017
- augusti 2017
- juni 2017
- maj 2017
- april 2017
- mars 2017
- februari 2017
- januari 2017
- november 2016
- oktober 2016
- september 2016
- augusti 2016
- juli 2016
- juni 2016
- maj 2016
- april 2016
- mars 2016
- februari 2016
- januari 2016
- december 2015
- november 2015
- oktober 2015
- september 2015
- augusti 2015
- juli 2015
- juni 2015
- maj 2015
- april 2015
- mars 2015
- februari 2015
- januari 2015
- december 2014
- november 2014
- oktober 2014
- september 2014
- augusti 2014
- juli 2014
- juni 2014
- maj 2014
- april 2014
- mars 2014
- februari 2014
- januari 2014
- december 2013
- november 2013
- oktober 2013
- september 2013
- augusti 2013
- juli 2013
- juni 2013
- maj 2013
- april 2013
- mars 2013
- februari 2013
- januari 2013
- december 2012
- november 2012
- oktober 2012
- september 2012
- augusti 2012
- juli 2012
- juni 2012
- maj 2012
- april 2012
- mars 2012
- februari 2012
- januari 2012
- december 2011
- november 2011
- oktober 2011
- september 2011
- augusti 2011
- juli 2011
- juni 2011
- maj 2011
- april 2011
- mars 2011
- februari 2011
- januari 2011
- december 2010
- november 2010
- oktober 2010
- september 2010
- augusti 2010
- juli 2010
- juni 2010
- maj 2010
- april 2010
- mars 2010
- februari 2010
- januari 2010
- december 2009
- november 2009
- oktober 2009
-
Meta
Nu går jag bort sa lille Per

När någon går bort och väljer att göra det står världen tom och ödslig. Världen som gavs det lilla barnet var en gång stor och skulle vara välkomnande och generös. När så inte blev eller så inte upplevdes kan vi alla stå där med våra ord och blicka ut mot alla världens horisonter och in i människans unika plats. Alla är värda sin plats, sin horisont och alla är värda sitt mänskliga ansikte.
Jag ska gå på begravning. Jag vet att det är svårt redan nu. För människor fyller ut sina tomrum med minnen. Och där går jag och hörde inte riktigt på när barnet växte upp och glömdes bort – Nu går jag bort sa lille Per.
Och frågan jag bär – kunde jag göra något då? Kunde jag säga att sagan fick ett lyckligt slut redan för länge sedan. Kunde jag göra sagan lyckligare genom att vara människa?
Vi kan påverka. Med mycket, mycket små medel. Inte med saker. Utan med närvaro, med våra ord som vi vet om har betydelse, och ibland stanna upp och verkligen fråga – Vem är du idag?
Det är en aning försent att ställa frågan då någon har gått bort. Då står man där som handfallen. Och frågar sig. Hur gör man när någon har börjat gå bort – för att ropa tillbaka då det går. Vi kan inte rycka på uppgivna axlar och tänka om oss själva som ”och” och tror att det är lösningen.
Vi är människor. Vi är det! Varje dag är vi en människa. Och vi kan om vi vet om vad människor behöver göra annorlunda. Genom att vara och ständigt ställa oss frågande: Vem är du? Vart leder dina steg? Går du bort så går jag bredvid!
Var rädda om de människor ni har runt omkring er. Lägg hellre en hand över en trött arm än att göra bördorna tyngre, stanna en liten stund längre där det är möjligt.
Publicerat i Sorg
1 kommentar
I de delbaras värld är källkritiken en kärleksförklaring! Källförälska dig!
I de delbaras värld – en slags helhetstanke!
Nätet gör allt delbart. Allt som skrivs blir kollektivt. Alla fotografier kan hämtas. Alla idéer plockas upp. Allt är delbart. Det gör nätet stort. Det gör det delbara till något större än delarna. Det gör något med samhället. Med människan. Med mig. Med dig. Vi får något i en ny form, inte längre som passiva mottagare, vi söker upp som aktiva deltagare. Men ansvaret om det vi får och att vi kommer att få ligger i aktörens aktioner att ta emot. En givare kallas idag en delare. En delare vill delge. I detta möte skapas ansvaret. Frågan är hur vi förvaltar vårt mottagaransvar?
Och långt bakom oss lämnar vi dåtiden, där vi gav råd och delade ut, förmedlartiden är borta och deltagarsamhället byggs upp. Nätet delar inte ut i den gamla industriella världen, nätet ger för det kollektiva görandet och idéerna blir stora därför att de förvaltas av flera, delas för att utvecklas. Jag kan läsa någon författare på min kammare och ensam grubbla på något jag inte förstår. Jag kan beskriva min läsning på nätet och få andra synpunkter, andra referenser och andra kontexter för den text jag läser och därmed utvecklas mina tankar.
Jag delar Kristina Alexanderson tankar. Det goda vill jag tro på. Det delbara vill jag verka för. Jag delar mitt utvidgade kontorslandskap, lärarkollegium och de interaktiva kaffepauserna där jag skriver in mig hos någon som vill dela en frågeställning med mig under detta att jag rör om i mitt tänkande och i det svarta kaffet. Min interaktivitet är verklig. Jag delar inte längre upp världen i overklig eller verkliga. Jag är social. Och det tar sina uttryck.
Jag delar också Joakim Jardenbergs fråga – den om att orka dela med sig? Den frågan är lika viktig. Att orka dela med sig handlar om att viljan att dela är stor men också att gensvaren från läsaren som vill dela det man delar med sig bygger upp gensvaren. Förvaltar delandet genom att ibland säga ”Hej och tack”. Men också den att tro på kommunikationens styrka i en värld för kommunikatörer. Idag är du min källa Jardenberg. Idag är du min källa Alexanderson. Idag är jag någons källa. Här på denna läsyta är källorna tre. Alla goda ting är det.
Men i samma stund ni är där hos dem så öppnas ett nytt länksystem och så delas världen och värden vidare.
Jag började blogga, twittra, skriva, läsa och vara på nätet på grund av en inre svält. Jag ville diskutera pedagogik och inte någonstans fanns det tid eller rum för det i verksamheterna. Det handlade inte om illvilja eller om oförmåga, det handlade om andra saker som hela tiden krävde uppmärksamhet; trasslet i kopiatorn får bli ett samlingsbegrepp för dessa fenomen. På nätet började jag skriva för att skriva in mig i mig själv, få mina pedagogiska tankar i skrivande form. Och långsamt började nätverket nätverka in mig och långsamt lärde jag mig att nätverka kring de frågor jag undrade över.
Jag är kollegial och viljan att dela är stor. Jag vill dela med mig. Jag vill också bli delbar med andras idéer och tankar. Jag vill säkerställa att jag återger mina källor, mitt ansvar här och nu är att sända en omtanke och ett ansvar för de som är delbara här. Omsorgen om källkritiken blir ett sätt att återge en tacksam hållning. Jag vill tacka dig – skulle vi kunna säga – och kanske också – Jag minns dig! Du är kvar här och återigen – det är genom dig och det du delade med dig som jag utvecklas och lär. Min källkärlek! Så skulle källkritiken förklaras i det delbara och goda.
Det delbara bygger upp sina regler – och de är inte pekfingerregler – utan mänskliga omtänkarregler – enkla egentligen:
Du ger mig det här och jag återger dig här. Du är min källa såsom jag är din. Jag minns dig! I de delbaras värld är detta en slags helhetstanke!
Dela tack och minns mig, dig, oss, vi, honom, han, henne, hon, texten, omslaget, boken, fotografiet, filmen. Källförälska dig!
Publicerat i Autodidakten, Källkritik och undervisning, Kommunikationen
Etiketter delandet, deltagarsamhället, industrialismen, Jardenberg, Källkritiken och undervisningen, kärleksförklaringen, Kristina Alexanderson, nätet, Orka dela? Vilja dela! Gensvara, tacka, tekniken, visa din närvaro
4 kommentarer
Klassrumsmöblering – rummets berättelse

Vi möblerar klassrum av gammal tradition. Vi möblerar dem kanske inte alls. Vi får dem. Hur som helst. Klassrummet och dess möblering ska inte handla om det ”hemtrevliga” utan mer om det pedagogiska. Det ska vara skillnad att gå i skolan än att vara hemma. Hemtrevligt är en sak. Klassrummet är en annan sak. För den skull betyder det inte att klassrum inte ska kännas välkomnande. Det är en självklarhet att de ska kännas välkomnande. För mig handlar det om att jag ser att det är ett tillåtande klimat som signalerar lärande och ett lärande som samspelar med tiden.
Så här tänker jag då jag organiserar mina klassrum:
- Om jag är en elev här inne – hur kan jag ta mig från en plats, exempelvis min bänk till pennor och papper. Jag gör den promenaden. Den ska vara lätt och inte innebära att jag stöter i en massa bänkar eller att det på något annat sätt är svårt.
- Om jag är elev här inne – sätter jag mig på en plats och funderar över hur jag kommer att se läraren, tavlan eller något annat fokus som läraren beslutar om ska kunna ses av en elev.
- Om jag är elev här inne – hur kan jag tillåtas förverkliga kursplanernas fyra ord: förklara, analysera, argumentera, generalisera – dvs – kommunicera ledigt och fritt kring det vi arbetar med.
- Om jag är elev här inne – hur kan jag själv ansvara för saker och ting och hur kan jag fritt röra mig och byta plats för att själv ansvara för mitt lärande.
- Om jag är elev i mitt klassrum – var kan jag läsa litteratur?
Då jag arbetar med mina klassrum, bygger upp dem, är jag medveten om varje sak och varje pedagogisk betydelse. Jag har haft många besökare i mina klassrum – och jag har fått höra att – Du tänker ju på allt Anne-Marie, är det pedagogik till och med i en skolpenna och var den finns?
Jag skulle vilja säga att det är det. Det är den pedagogiska tanken som ska kunna förklara rummet. Vad vill jag med mitt klassrum är en fråga jag ställer mig, bland många andra frågor:
- Vad vill jag med klassrummet?
- Vilken läroplan synliggör rummet?
- Kan jag i detta rum genomföra undervisning?
- På hur många sätt kan jag undervisa i klassrummet och i den organisation av rummet jag bygger upp?
- Vad betyder hemtrevligt klassrum? Vad betyder ett pedagogiskt klassrum?
- Hur dukar jag fram pedagogiken i rummet?
- Hur kan eleverna tillåtas förverkliga läroplanen i klassrummet?
- Behöver jag en kateder om jag har en arbetsplats någon annanstans i skolan?
- Vad betyder katederna?
- Har mitt klassrum en utgivartradition eller en medspelar och aktörsinspiration?
- Vad vill jag gestalta i detta rum?
- Vilka elever ska vara här? ÄR detta klassrum ett bra rum för deras lärande?
- Handen på hjärtat Anne-Marie – Vill jag vara elev här?
- Är detta rum ett fostransrum eller ett läranderum?
- Kan eleverna verka demokratiskt i rummet?
Jag grubblar mycket på klassrumsorganisationen. Då jag först mötte utbildningstanken i rummets organisation studerade jag på Nya Zeeland. Där är det en obligatorisk uppgift att tala om hur, varför och genom vad ett rum ska byggas upp. Det handlar om pedagogik. Då jag nyligen besökte Reggio Emilia i Italien visade de upp liknade tankar. Rummets pedagogik. Hur gör vi våra klassrum? Varför gör vi si och varför gör vi så?
Och när vi är därinne – är det här en miljö för lärandet? Det är en viktig fråga. Vi talar alldeles för sällan om miljön. Nästan aldrig! För mig är den prio ett.
Publicerat i Klassrummet
Etiketter frågor kring klassrumsorganisation, hemtrevligt, klassrumsorganisation, läroplanens rumslighet, Nya Zeeland, trivsel
24 kommentarer
Barn i sorg: Modet att ingenting göra
”Modet att ingenting göra” av Lars Björklund är en mycket bra bok att läsa, bland många, andra böcker, kring sorg. Modet att ingenting göra är en god bok med goda insatser. Det handlar om att tillåta sorgen. Inte ta bort den hos den som sörjer. Bara närvara i den och i närheten av. Det är svårt att sörja om omvärlden inte vill låta oss göra det. Det är svårt att sörja om omvärlden inte vågar närvara i sorgen. Sorgen går inte bort för att man ger lösningar på hur man får bort den. Sorgen ska inte tas bort. Den ska få vara där. Sorg är heller ingen sjukdom. Sorg är ett tillstånd. Och sorg kan vara lågmäld och livslång. Det är inte farligt att sörja.
Då det gäller barn tänker jag på hur anpassningsvilliga barn är. De anpassar sig till oss. Om det är för svårt för de vuxna att hantera sorgen så lindar barnen in de vuxna i bomull för att skydda dem. Men sorgen kräver sina utrymmen. Kommer det inte ut så sätter den sig i något kroppsligt. Det gäller i alla känslor. De sätter sig någonstans.
Modet att ingenting göra är inte att frånsäga sig närvaron. Det är att närvara. Det går inte att rädda undan sorgen från ett barn. Men ingen, ingen, ingen människa, stor eller liten klarar av ensamheten. Sitt intill. Var. Andas. Lägg en filt runt. Håll om. Håll om. Håll om.
Sorgen gör oss lyhörda också. Vi vet vilka vi kan sörja hos. Vi vet vilka vi måste skydda från sorgen. Vi som sörjer vet. Och vi ansvarar för det den andre inte klarar av. Vi ansvarar för den sorg som vi måste få göra och leva i.
Publicerat i Sorg
2 kommentarer
Ja Björklund! Detta är bra!
Detta förslag gillar jag. Jag tror att många går i skolan och inte får varken ge sina kunskaper luft under vingarna eller få en möjlighet att gå vidare. Jag tror att vi ska se över hur vi förvaltar utbildning hela utbildningstiden. Jag är lite fundersam över den strikta årsklasstänkandet. Vad händer om man får utbilda sig i enlighet med kursplanerna och oavsett ålder göra sina lärande framsteg obundet lärorum och klass. Jag vet system där man har mer flytande övergångar mellan ”års”kurserna. Man tänker mer i form av kurser. Det är intressant. Ja, jag gillar förslaget Björklund!
Och återigen – idén ska omslutas av värdig värdegrundsomtanke!
Publicerat i Läraryrket och lärarrollen, Värdegrunden, Verkligheten
Kommentarer inaktiverade för Ja Björklund! Detta är bra!