Huddinge idag:

Ni som lyssnade och deltog, bejakade och påverkade idag – här är en plats för er! Skriv fråga och undra, tyck till … Välkommen!

Publicerat i Föreläsningar jag ger | 4 kommentarer

Begravning

I det yttre rummet är avskedet här. I det inre rummet är avskedet en verklighet som långsamt förvandlas till ett minne. I det yttre rummet är det slut. I det inre rummet är det aldrig slut. Det är ömsom liv i det inre. Minnen som återkommer. Den jag var med den som är borta är också en alldeles unik relation. Den jag var kommer jag aldrig mer att vara i det yttre rummet. Avskedet är mycket speciellt. Ett i det yttre rummet – ett välkomnande av minnet i det inre rummet.

Jag har varit på begravning. Då är jag i kyrkan. Det behövs en avnavlingsplats. Ett alldeles speciellt ställe med egna ritualer för detta avsked som kallas döden. Och vi är många som på olika sätt måste skiljas och på olika sätt visa sorg och förtvivlan. Kyrkans rum har en slags ram för detta avsked. I tystnad vilar vi alla i ett slags avsked och när prästen säger orden – tar ifrån det liv som inte längre är ett liv – så tar prästen kroppen ifrån oss och ger oss i samma stund minnet och livet. Våra liv. Att leva dem. Och att verkställa våra liv. För det är våra individuella uppdrag. Även om det är svårt. Så leva!

Kyrkan är ett sådant rum där vi alla kan samlas.  Jag sitter mellan alldeles för unga människor. Alldeles för unga är allihop. Och successionsordningen är felaktig. Inte ska unga människor dö. Det är ett slags brott mot ordningen. Så ska döden inte se ut. Jag sitter där jag sitter och det unga livet pulserar också här inne. Vi har olika relation till döden. Vi har olika relationer till varandra. Och till den vi ska ta avsked ifrån.

Jag tror så på livet. Alla vardagligheter tänker jag. De är så stora. Då lägger den unge mannen en hand över min hand – hur gör man? Visa!

Och psalmbokens sida bläddras fram till psalmsång den och den och rösterna skär sig igenom gråten och sjungs ut. Det är som det är. Jag blir också en pedagogisk grubblare. Vad kan vi för koder i olika rum? Hur gör man i en kyrka? Vid en begravning? Hur för man sig? Och prästen kan läsa sina sörjande, de taffliga, de försiktiga och de okunniga. Vi är det allihop. Döden gör oss okunniga. Vi kan inte veta. Ingen av oss. Vi kan bara vara människor ihop.

Och att en ung människa har lämnat oss för alltid är ett faktum. Det finns inga klockor som kan vridas tillbaka. Vi kan inte göra nytt av det vi än gång gjorde. Det är slut. Och det är som det är. Det ringer en mobilsignal under prästens tal. I de ungas värld är mobilen en del av personen. Och prästen väver in också denna signal i sitt tal till oss alla.

– Vardagen gör sig påmind. Vardagen ringer in till oss! Livet!

Och om man kan vara ödmjuk i en kyrka där alla redan har förstått denna kod – att här är det tidlöst med avstängda telefoner – och en endaste har glömt för att sorgen suddade ut förberedelserna så handlar det också om livet. Det är inte av illa mött respekt utan av sorg och glömska.

– Vardagen gör sig påmind. Livet! Om än i en signal på en mobil.

Jag lämnar kyrkans avskedsstund. Hamnar i minnen tillsammans med de stora grabbarna. – Vi minns dig, hur du bakade bullar… kommer du ihåg?

– Ja, säger jag och lägger mina händer i deras, klappar kinder och gråter med. Livet! Vi är där! Mitt i det! Men det ser väldigt olika ut för var och en av oss. Därför ska vi odla vår nyfikenhet. Inte våra avstånd.

Minnet är nu mitt. Jag går. Kyrkklockorna ringer. Det är livet! Och jag tänker – vilken uppgift vi har i skolan – där är ju livet! Lev!

Publicerat i Barns rättigheter, Sorg | Etiketter , , , , , | 1 kommentar

Nu går jag bort sa lille Per

När någon går bort och väljer att göra det står världen tom och ödslig. Världen som gavs det lilla barnet var en gång stor och skulle vara välkomnande och generös. När så inte blev eller så inte upplevdes kan vi alla stå där med våra ord och blicka ut mot alla världens horisonter och in i människans unika plats. Alla är värda sin plats, sin horisont och alla är värda sitt mänskliga ansikte.

Jag ska gå på begravning. Jag vet att det är svårt redan nu. För människor fyller ut sina tomrum med minnen. Och där går jag och hörde inte riktigt på när barnet växte upp och glömdes bort – Nu går jag bort sa lille Per.

Och frågan jag bär – kunde jag göra något då? Kunde jag säga att sagan fick ett lyckligt slut redan för länge sedan. Kunde jag göra sagan lyckligare genom att vara människa?

Vi kan påverka. Med mycket, mycket små medel. Inte med saker. Utan med närvaro, med våra ord som vi vet om har betydelse, och ibland stanna upp och verkligen fråga – Vem är du idag?

Det är en aning försent att ställa frågan då någon har gått bort. Då står man där som handfallen. Och frågar sig. Hur gör man när någon har börjat gå bort – för att ropa tillbaka då det går. Vi kan inte rycka på uppgivna axlar och tänka om oss själva som ”och” och tror att det är lösningen.

Vi är människor. Vi är det! Varje dag är vi en människa. Och vi kan om vi vet om vad människor behöver göra annorlunda. Genom att vara och ständigt ställa oss frågande: Vem är du? Vart leder dina steg? Går du bort så går jag bredvid!

Var rädda om de människor ni har runt omkring er. Lägg hellre en hand över en trött arm än att göra bördorna tyngre, stanna en liten stund längre där det är möjligt.

Publicerat i Sorg | 1 kommentar

I de delbaras värld är källkritiken en kärleksförklaring! Källförälska dig!

I de delbaras värld – en slags helhetstanke!

Nätet gör allt delbart. Allt som skrivs blir kollektivt. Alla fotografier kan hämtas. Alla idéer plockas upp. Allt är delbart. Det gör nätet stort. Det gör det delbara till något större än delarna. Det gör något med samhället. Med människan. Med mig. Med dig. Vi får  något i en ny form, inte längre som passiva mottagare, vi söker upp som aktiva deltagare. Men ansvaret om det vi får och att vi kommer att få ligger i aktörens aktioner att ta emot. En givare kallas idag en delare. En delare vill delge. I detta möte skapas ansvaret. Frågan är hur vi förvaltar vårt mottagaransvar?

Och långt bakom oss lämnar vi dåtiden, där vi gav råd och delade ut, förmedlartiden är borta och deltagarsamhället byggs upp. Nätet delar inte ut i den gamla industriella världen, nätet ger för det kollektiva görandet och idéerna blir stora därför att de förvaltas av flera, delas för att utvecklas. Jag kan läsa någon författare på min kammare och ensam grubbla på något jag inte förstår. Jag kan beskriva min läsning på nätet och få andra synpunkter, andra referenser och andra kontexter för den text jag läser och därmed utvecklas mina tankar.

Jag delar Kristina Alexanderson tankar. Det goda vill jag tro på. Det delbara vill jag verka för. Jag delar mitt utvidgade kontorslandskap, lärarkollegium och de interaktiva kaffepauserna där jag skriver in mig hos någon som vill dela en frågeställning med mig under detta att jag rör om i mitt tänkande och i det svarta kaffet. Min interaktivitet är verklig. Jag delar inte längre upp världen i overklig eller verkliga. Jag är social. Och det tar sina uttryck.

Jag delar också Joakim Jardenbergs fråga – den om att orka dela med sig? Den frågan är lika viktig. Att orka dela med sig handlar om att viljan att dela är stor men också att gensvaren från läsaren som vill dela det man delar med sig bygger upp gensvaren. Förvaltar delandet genom att ibland säga ”Hej och tack”. Men också den att tro på kommunikationens styrka i en värld för kommunikatörer. Idag är du min källa Jardenberg. Idag är du min källa Alexanderson. Idag är jag någons källa. Här på denna läsyta är källorna tre. Alla goda ting är det.

Men i samma stund ni är där hos dem så öppnas ett nytt länksystem och så delas världen och  värden vidare.

Jag började blogga, twittra, skriva, läsa och vara på nätet på grund av en inre svält. Jag ville diskutera pedagogik och inte någonstans fanns det tid eller rum för det i verksamheterna. Det handlade inte om illvilja eller om oförmåga, det handlade om andra saker som hela tiden krävde uppmärksamhet; trasslet i kopiatorn får bli ett samlingsbegrepp för dessa fenomen. På nätet började jag skriva för att skriva in mig i mig själv, få mina pedagogiska tankar i skrivande form. Och långsamt började nätverket nätverka in mig och långsamt lärde jag mig att nätverka kring de frågor jag undrade över.

Jag är kollegial och viljan att dela är stor. Jag vill dela med mig. Jag vill också bli delbar med andras idéer och tankar. Jag vill säkerställa att jag återger mina källor, mitt ansvar här och nu är att sända en omtanke och ett ansvar för de som är delbara här. Omsorgen om källkritiken blir ett sätt att återge en tacksam hållning. Jag vill tacka dig – skulle vi kunna säga – och kanske också – Jag minns dig! Du är kvar här och återigen – det är genom dig och det du delade med dig som jag utvecklas och lär. Min källkärlek! Så skulle källkritiken förklaras i det delbara och goda.

Det delbara bygger upp sina regler – och de är inte pekfingerregler – utan mänskliga omtänkarregler – enkla egentligen:

Du ger mig det här och jag återger dig här. Du är min källa såsom jag är din. Jag minns dig! I de delbaras värld är detta en slags helhetstanke!

Dela tack och minns mig, dig, oss, vi, honom, han, henne, hon, texten, omslaget, boken, fotografiet, filmen. Källförälska dig!

Publicerat i Autodidakten, Källkritik och undervisning, Kommunikationen | Etiketter , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Klassrumsmöblering – rummets berättelse

Vi möblerar klassrum av gammal tradition. Vi möblerar dem kanske inte alls. Vi får dem. Hur som helst. Klassrummet och dess möblering ska inte handla om det ”hemtrevliga” utan mer om det pedagogiska. Det ska vara skillnad att gå i skolan än att vara hemma. Hemtrevligt är en sak. Klassrummet är en annan sak. För den skull betyder det inte att klassrum inte ska kännas välkomnande. Det är en självklarhet att de ska kännas välkomnande. För mig handlar det om att jag ser att det är ett tillåtande klimat som signalerar lärande och ett lärande som samspelar med tiden.

Så här tänker jag då jag organiserar mina klassrum:

  • Om jag är en elev här inne – hur kan jag ta mig från en plats, exempelvis min bänk till pennor och papper. Jag gör den promenaden. Den ska vara lätt och inte innebära att jag stöter i en massa bänkar eller att det på något annat sätt är svårt.
  • Om jag är elev här inne – sätter jag mig på en plats och funderar över hur jag kommer att se läraren, tavlan eller något annat fokus som läraren beslutar om ska kunna ses av en elev.
  • Om jag är elev här inne – hur kan jag tillåtas förverkliga kursplanernas fyra ord: förklara, analysera, argumentera, generalisera – dvs – kommunicera ledigt och fritt kring det vi arbetar med.
  • Om jag är elev här inne – hur kan jag själv ansvara för saker och ting och hur kan jag fritt röra mig och byta plats för att själv ansvara för mitt lärande.
  • Om jag är elev i mitt klassrum – var kan jag läsa litteratur?

Då jag arbetar med mina klassrum, bygger upp dem, är jag medveten om varje sak och varje pedagogisk betydelse. Jag har haft många besökare i mina klassrum – och jag har fått höra att – Du tänker ju på allt Anne-Marie, är det pedagogik till och med i en skolpenna och var den finns?

Jag skulle vilja säga att det är det. Det är den pedagogiska tanken som ska kunna förklara rummet. Vad vill jag med mitt klassrum är en fråga jag ställer mig, bland många andra frågor:

  • Vad vill jag med klassrummet?
  • Vilken läroplan synliggör rummet?
  • Kan jag i detta rum genomföra undervisning?
  • På hur många sätt kan jag undervisa i klassrummet och i den organisation av rummet jag bygger upp?
  • Vad betyder hemtrevligt klassrum? Vad betyder ett pedagogiskt klassrum?
  • Hur dukar jag fram pedagogiken i rummet?
  • Hur kan eleverna tillåtas förverkliga läroplanen i klassrummet?
  • Behöver jag en kateder om jag har en arbetsplats någon annanstans i skolan?
  • Vad betyder katederna?
  • Har mitt klassrum en utgivartradition eller en medspelar och aktörsinspiration?
  • Vad vill jag gestalta i detta rum?
  • Vilka elever ska vara här? ÄR detta klassrum ett bra rum för deras lärande?
  • Handen på hjärtat Anne-Marie – Vill jag vara elev här?
  • Är detta rum ett fostransrum eller ett läranderum?
  • Kan eleverna verka demokratiskt i rummet?

Jag grubblar mycket på klassrumsorganisationen. Då jag först mötte utbildningstanken i rummets organisation studerade jag på Nya Zeeland. Där är det en obligatorisk uppgift att tala om hur, varför och genom vad ett rum ska byggas upp. Det handlar om pedagogik. Då jag nyligen besökte Reggio Emilia i Italien visade de upp liknade tankar. Rummets pedagogik. Hur gör vi våra klassrum? Varför gör vi si och varför gör vi så?

Och när vi är därinne – är det här en miljö för lärandet?  Det är en viktig fråga. Vi talar alldeles för sällan om miljön. Nästan aldrig! För mig är den prio ett.

Publicerat i Klassrummet | Etiketter , , , , , | 24 kommentarer

Barn i sorg: Modet att ingenting göra

”Modet att ingenting göra”  av Lars Björklund är en mycket bra bok att läsa, bland många, andra böcker, kring sorg. Modet att ingenting göra är en god bok med goda insatser. Det handlar om att tillåta sorgen. Inte ta bort den hos den som sörjer. Bara närvara i den och i närheten av. Det är svårt att sörja om omvärlden inte vill låta oss göra det. Det är svårt att sörja om omvärlden inte vågar närvara i sorgen. Sorgen går inte bort för att man ger lösningar på hur man får bort den. Sorgen ska inte tas bort. Den ska få vara där. Sorg är heller ingen sjukdom. Sorg är ett tillstånd. Och sorg kan vara lågmäld och livslång. Det är inte farligt att sörja.

Då det gäller barn tänker jag på hur anpassningsvilliga barn är. De anpassar sig till oss. Om det är för svårt för de vuxna att hantera sorgen så lindar barnen in de vuxna i bomull för att skydda dem. Men sorgen kräver sina utrymmen. Kommer det inte ut så sätter den sig i något kroppsligt. Det gäller i alla känslor. De sätter sig någonstans.

Modet att ingenting göra är inte att frånsäga sig närvaron. Det är att närvara. Det går inte att rädda undan sorgen från ett barn. Men ingen, ingen, ingen människa, stor eller liten klarar av ensamheten. Sitt intill. Var. Andas. Lägg en filt runt. Håll om. Håll om. Håll om.

Sorgen gör oss lyhörda också. Vi vet vilka vi kan sörja hos. Vi vet vilka vi måste skydda från sorgen. Vi som sörjer vet. Och vi ansvarar för det den andre inte klarar av. Vi ansvarar för den sorg som vi måste få göra och leva i.

Publicerat i Sorg | 2 kommentarer

Ja Björklund! Detta är bra!

Detta förslag gillar jag. Jag tror att många går i skolan och inte får varken ge sina kunskaper luft under vingarna eller få en möjlighet att gå vidare. Jag tror att vi ska se över hur vi förvaltar utbildning hela utbildningstiden. Jag är lite fundersam över den strikta årsklasstänkandet. Vad händer om man får utbilda sig i enlighet med kursplanerna och oavsett ålder göra sina lärande framsteg obundet lärorum och klass. Jag vet system där man har mer flytande övergångar mellan ”års”kurserna. Man tänker mer i form av kurser. Det är intressant. Ja, jag gillar förslaget Björklund!

Och återigen – idén ska omslutas av värdig värdegrundsomtanke!

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen, Värdegrunden, Verkligheten | Kommentarer inaktiverade för Ja Björklund! Detta är bra!