Anne-Marie Körling

Körling ritar barnet och de där vuxna! 2009

Vad är detta? Elever som spelar Allan? Snälla Björklund – använd inte nedvärderande ord om elever. Spela Allan?

Föräldrar är alltid välkomna att delta och besöka lektioner. Men inte som fostrare utan som deltagande stöttande föräldrar som är intresserade och vågar, vill och kan besöka skolan. Skolan har och ska verka för elevens bästa i samverkan med föräldrarna. Föräldrar är alltid välkomna att delta i sina barns vardagar. Och så ska det vara – och ansvaret om eleven i skolan har lärare och skolans hela personal och detta i dialog med elev och hem, i hemmet har föräldrarna hela ansvaret. Jag vill gärna ha besök i klassrummet. För att dela glädjen av att se hur det går för barnet och presentera eleven. Jag gör åtskillnad mellan barn och elev.

Jag vänder mig mot ordvalet – Spela Allan!

Våra ord talar om hur vi ser på människan. Som vuxna har vi våra ord att hjälpa och styra med, men tyvärr också att göra och verka för det motsatta. Spela Allan gör de som sitter i klassrummet bakre delar och struntar blankt i undervisningen är inte ett värdigt språk mot elever. Och jag vänder mig mot denna form av retorik. Någonting gör att orden vädjar till fördomar. Och att också orden ger lärare mandat att tänka och uttrycka sig lika illa om elever.

Vi är vuxna våra ord. Vi är vuxna dem.

Spela Allan… just sådana ord får mig att fundera över de frågor som handlar om hur vi ser på människan och hur vi ser på vår egen rätt att fälla omdömen av nedslående karaktär. Att vara vuxen uppgiften. Det kräver sitt språk. Och det kräver något av oss alla. Men som denna debatt förs ser det mer ut som det är fullt tillåtet att tala om elever i vilka ordalag som helst. Jag tycker det handlar om en slags häxjakt på elever som inte sköter sig. Men jag undrar:

• Var finns de?

Vem är det som inte sköter sig? Vad är det för elever? När började de att bära sig åt? Hur är vuxna mot barn i skolan? Hur talar vi till eleverna? Hur talar vi om eleverna? Hur ser vi på människan?

Låt mig berätta en historia jag alltid burit med mig i de skolvärldar jag verkat:

Jag träffade en mamma till ett barn som aldrig fick höra något gott om sig själv. Som liten gick det ganska så bra för det här barnet för barnet fick lite uppmuntran i hemmet. Men sedan blev barnet en lite uppstudsig tonåring med den fräcka inställningen att han började protestera. Utanför skolan var ungdomen vänlig och hjälpsam, inne i skolan en av de där elever som vi nu kan behandla med straff och diciplinårgärder. Nåväl, jag hade förmånen att lära känna den här ungdomen utanför skolan, och en dag så mötte jag hans mamma.

Jag var ovetandes om hur andra uppfattade hennes son – men jag lade min hand över hennes arm och sa:

– Jag tycker du har en så trevlig son.

Hon tittade på mig med en total oförståelse. Hon var tvungen att lyssna igen.

– Min son… tycker du om honom?

Det visade sig att hon aldrig hade fått höra ett  gott ord om sin son. Någonsin.

Hon sade och frågade

– Får jag älska mitt barn? Det är som om jag inte får älska mitt barn? Det är svårt för mig att höra något positivt för jag började tro att det jag själv upplevde inte kunde vara sant.  Att det skolan upplevde var sanningen om min son. Och mot den stod min sanning sig lätt. Ja, man ifrågasatte den!  Men jag har rätt att älska min son.  Han har alltid fått vara den man hackar på. Jag har aldrig förstått varför?

Jag kan bara beklaga. Och jag tänker hur svårt det är att vara elev där berättelserna om eleven handlar om att fortsätta att berätta samma historia om och om igen. Det kan aldrig vara skolans uppgift att berätta sådana historier.

Stötta och självförtroendeberika

Klart att det finns elever som vi måste stötta extra mycket, skapa gränser för och hjälpa. Att sätta nedvärderande ord på ett barn eller en ungdom är inte den officiella eller inofficiella hållning vi ska skapa. Jag är människa. Och det är barnen också. Att spela Allan – ja, det kan vara så att man får en roll i skolan. Och den spelar man fullt ut. Tills pedagogerna ser något annat och skapar gott utrymme för den eleven att få pröva en annan roll.

Skolan är ett gigantiskt kapitel. Låt oss inte skriva gamla och repeterade kapitel utan nya. Låt oss skriva nya berättelser. Och faktiskt vårda vårt språk. Det är ju vårt uppdrag!

Rätten till sitt namn:

Och då det gäller Allan – vet jag att det är ett namn. Namnets skydd för intrång går att läsa i Barnkonventionens artikel 7.

*************************