Om betygsfrågan och bedömningar

Jag hade lovat att skriva om denna fråga – men jag behöver tid att formulera ett inlägg av denna karaktär. Jag trodde jag skulle kunna det till idag. Jag behöver veckan på mig. Jag läser och undersöker och formulerar mig försiktigt då. Jag kunde inte infria mitt löfte till er. Men det kommer ett inlägg om denna viktiga fråga.

Publicerat i Formativ bedömning | Kommentarer inaktiverade för Om betygsfrågan och bedömningar

Från min mailbox till bloggen

MAIL TILL MIG IDAG:

Hej Anne-Marie

Jag vill bara säga att jag tycker att dina inlägg på bloggen är intressanta. Detta kommer bli ett mail som egentligen inte har så mycket att komma med eftersom jag skriver detta helt impulsivt och utan syfte. Jag kände helt enkelt att jag ville höra av mig till dig.

Jag försöker omvandla dina ord om elever på mina egna barn som är 3 resp 6 år. Det där om att inte se in i framtiden och vad barnen eventuellt var på väg att göra utan vänta och se, eller avbryta och fråga om det de tänker göra är något som man får. Det försöker jag tänka på i våran vardag.

Jag har också fått upp ögonen på barnkonventionen. När jag läste till lärare fokuserade vi en hel kurs på barnkonventionen och dess historia och vad de olika artiklarna betyder för barnen i skolan. Först efter att ha börjat läsa dina inlägg och tankar har jag sett tillbaka på de där 10 poängen och tycker att de är bra!

Jag publicerar detta mail här. Därför det beskriver det jag vill verka för. Och för att min hjärta hoppar till av lite glädje:

  • barnkonventionen i vardagen – det vill jag verka för
  • barns rätt att få ha intentionen – och bli förstådda utifrån sina intentioner… det betyder att man väntar med att skälla, bråka och försöka förstå vad det var för något barnet var i färd med att göra och vilja… men att det liksom gick lite tokigt… se intentionen! Se den!
  • att få ett mail… det är värdefull och jag blir glad. Det blir en aning personligare. Och jag värms av viljan att skapa ord som är brobyggare mellan oss människor. Och det gör detta mail med mig.

Ett annat mail jag fick handlade om att dela med sig av information:

You can protect yourself with professional behavior. When faced with a dilemma, always ask yourself what the most competent professional educator you know would do in the same situation.

och det är jättekul att få en rad eller så – det är som att få en gåva. Den här meningen har jag hittat och den vill jag ge till dig – menar avsändaren. Klart jag blir glad!

Vi är mänskliga vi människor!

och sist ett uppdrag till alla oss lärare – vi som ska förvalta mötet med nya lärare och introducera lärare i yrket – vårt stora, stora ansvar:

Hej! Jag tänkte bara säga att jag verkligen gillar din blogg och att den ger mig hopp och kraft och en arena för tankar (även om jag själv ännu inte bidragit med något) och så vidare inför min allra första anställning som lärare efter lärarutbildningen!

Jag önskar det gick ett sus genom bloggsfären – vi skriver något för de nya lärarna… vi gör det… så de får våra omtankar och våra yrkesinriktningar. Jag ska föreslå det!

Publicerat i Barns rättigheter, Mina läsare | Kommentarer inaktiverade för Från min mailbox till bloggen

Nej Björklund!

Körling ritar barnet och de där vuxna! 2009

Vad är detta? Elever som spelar Allan? Snälla Björklund – använd inte nedvärderande ord om elever. Spela Allan?

Föräldrar är alltid välkomna att delta och besöka lektioner. Men inte som fostrare utan som deltagande stöttande föräldrar som är intresserade och vågar, vill och kan besöka skolan. Skolan har och ska verka för elevens bästa i samverkan med föräldrarna. Föräldrar är alltid välkomna att delta i sina barns vardagar. Och så ska det vara – och ansvaret om eleven i skolan har lärare och skolans hela personal och detta i dialog med elev och hem, i hemmet har föräldrarna hela ansvaret. Jag vill gärna ha besök i klassrummet. För att dela glädjen av att se hur det går för barnet och presentera eleven. Jag gör åtskillnad mellan barn och elev.

Jag vänder mig mot ordvalet – Spela Allan!

Våra ord talar om hur vi ser på människan. Som vuxna har vi våra ord att hjälpa och styra med, men tyvärr också att göra och verka för det motsatta. Spela Allan gör de som sitter i klassrummet bakre delar och struntar blankt i undervisningen är inte ett värdigt språk mot elever. Och jag vänder mig mot denna form av retorik. Någonting gör att orden vädjar till fördomar. Och att också orden ger lärare mandat att tänka och uttrycka sig lika illa om elever.

Vi är vuxna våra ord. Vi är vuxna dem.

Spela Allan… just sådana ord får mig att fundera över de frågor som handlar om hur vi ser på människan och hur vi ser på vår egen rätt att fälla omdömen av nedslående karaktär. Att vara vuxen uppgiften. Det kräver sitt språk. Och det kräver något av oss alla. Men som denna debatt förs ser det mer ut som det är fullt tillåtet att tala om elever i vilka ordalag som helst. Jag tycker det handlar om en slags häxjakt på elever som inte sköter sig. Men jag undrar:

  • Var finns de?

Vem är det som inte sköter sig? Vad är det för elever? När började de att bära sig åt? Hur är vuxna mot barn i skolan? Hur talar vi till eleverna? Hur talar vi om eleverna? Hur ser vi på människan?

Låt mig berätta en historia jag alltid burit med mig i de skolvärldar jag verkat:

Jag träffade en mamma till ett barn som aldrig fick höra något gott om sig själv. Som liten gick det ganska så bra för det här barnet för barnet fick lite uppmuntran i hemmet. Men sedan blev barnet en lite uppstudsig tonåring med den fräcka inställningen att han började protestera. Utanför skolan var ungdomen vänlig och hjälpsam, inne i skolan en av de där elever som vi nu kan behandla med straff och diciplinårgärder. Nåväl, jag hade förmånen att lära känna den här ungdomen utanför skolan, och en dag så mötte jag hans mamma.

Jag var ovetandes om hur andra uppfattade hennes son – men jag lade min hand över hennes arm och sa:

– Jag tycker du har en så trevlig son.

Hon tittade på mig med en total oförståelse. Hon var tvungen att lyssna igen.

– Min son… tycker du om honom?

Det visade sig att hon aldrig hade fått höra ett  gott ord om sin son. Någonsin.

Hon sade och frågade

– Får jag älska mitt barn? Det är som om jag inte får älska mitt barn? Det är svårt för mig att höra något positivt för jag började tro att det jag själv upplevde inte kunde vara sant.  Att det skolan upplevde var sanningen om min son. Och mot den stod min sanning sig lätt. Ja, man ifrågasatte den!  Men jag har rätt att älska min son.  Han har alltid fått vara den man hackar på. Jag har aldrig förstått varför?

Jag kan bara beklaga. Och jag tänker hur svårt det är att vara elev där berättelserna om eleven handlar om att fortsätta att berätta samma historia om och om igen. Det kan aldrig vara skolans uppgift att berätta sådana historier.

Stötta och självförtroendeberika

Klart att det finns elever som vi måste stötta extra mycket, skapa gränser för och hjälpa. Att sätta nedvärderande ord på ett barn eller en ungdom är inte den officiella eller inofficiella hållning vi ska skapa. Jag är människa. Och det är barnen också. Att spela Allan – ja, det kan vara så att man får en roll i skolan. Och den spelar man fullt ut. Tills pedagogerna ser något annat och skapar gott utrymme för den eleven att få pröva en annan roll.

Skolan är ett gigantiskt kapitel. Låt oss inte skriva gamla och repeterade kapitel utan nya. Låt oss skriva nya berättelser. Och faktiskt vårda vårt språk. Det är ju vårt uppdrag!

Rätten till sitt namn:

Och då det gäller Allan – vet jag att det är ett namn. Namnets skydd för intrång går att läsa i Barnkonventionens artikel 7.

*************************

Publicerat i Barns rättigheter | Etiketter , , , , , , , , , , | 16 kommentarer

The Pedagogical Kitchen at Körling´s

Today was the day for

”The Pedagogical Kitchen at Körling’s”.

A teacher from Moscow was given lessons. I sat down by the computer and asked the teacher to think spontaneously about what he had been processing and developing this day, this became the spontaneous feedback. It didn’t take long. I did this with my pupils too. It gives a distinct ending to the lesson, and sums it up, and of course I also talked about this with the teacher.

Anyway – here are the words of the teacher- I wrote, and then I read them aloud so the teacher could adjust and confirm.

This is what the teacher told me:

I have learned:

 

  • Classroom organization – when furnishing a classroom each piece of furniture, every gadget, everything should have a pedagogical purpose. Must be thought through.

 

  • To use books, magazines and newspapers of different kinds in a different way than I used to. To use pictures and to deconstruct sentences so that the sentence becomes a fun and useful tool for continued language development and for understanding how things go together.

 

  • That through pictures one learns about linguistic correctness and the ability to express oneself through speaking and writing.

 

  •  It is not the teacher who is supposed to give knowledge, we learn together

 

  • Knowledge shall be shared; listen, process and grow together.

 

  • To repeat and mimic words and sentences from books and teacher, from texts, and other people’s speeches…

 

  • How to effectively and in a non complicated way allow everyone in a group to speak

 

  • To make everyone feel a part of what is going on; pleased and to become somebody in school and in the classroom

 

  • Nobody is placed outside the group

 

  • To notice all the little ways into learning that may lead to things being put in larger perspectives

 

  • To be perceptive and listen to each pupil

 

  • The pupils are given the centre position in a pedagogical way, without pointing, directing nor raising the voice – and do not give boring tasks – they become part of the development of the education.

 

  • How to document the pupils’ learning and growing in knowledge in an effective way – how to ALWAYS comment on the substantial things the pupil has done – things you can see – give lots of feedback, and often.

 

  • Reading aloud is the alpha and omega of language development, it should be done many times a day, and the parents of the pupil should also be encouraged to read aloud at home.

 

  • By learning together the perspective of individualisation becomes more visible since the learning is based in the individual’s own ability, and through either giving or receiving words, ideas and thoughts the individual’s knowledge develops.

 

  • How to build education, how the process is started and how it is kept alive.

 

  • Transformability to all other texts.

 

  • Lesson plans to education – there have been a lot of those!

 

  • View sources with a critical eye already in the very first year in school… perhaps even in preschool.

All these statements shall be gone through and put in relation to the curriculum and syllabus. Thus we are able to determine if we are on the right track.

**********

Anne-Marie tackar ödmjukast för Morricas underbara hjälp att översätta… och Sspirits önskan om att sprida.

Publicerat i Föreläsningar jag ger | 1 kommentar

Hållning i skolfrågorna!

Det krävs hållning i skolfrågorna! Det krävs värdigt språk och mycket medveten hållning och omtanke om de som verkligen är i skolan och till vilka skolans uppdrag riktar sig  – eleverna!

Det ordas fritt kring diciplineringen och den attityd som frodas skrämmer mig. Skolan ska vara en plats för självförtroende, att skolan är det, men att alla elever inte får möjlighet att utveckla den.

Jag tänker – den elev som får möta lärares nedlåtande inställning gång efter annan, i klassrum efter klassrum, har mycket att protestera mot. Bättre än Allanåtgärder vore om vi följde en elev i skolan – satte oss i skolbänkarna och funderade – är skolan en bra plats för eleven? Får eleven möjlighet att ändra sitt beteende i relation till en lärarkår som ändrar sitt. Jag vill mena att det handlar om större saker än att eleven görs ansvarig.

Och har vi prövat alla våra vuxna möjligheter? Har vi givit lektionerna med värdighet och innehåll? Har vi mött upp eleverna som vi såg morgondagen i dem? Har vi lagt handen på en elev som alltid sitter längst bak och kräver något av sin omvärld? Har vi prövat flera undervisningar? Eller gör vi mer av samma? Skvallrar om elevens tillkortakommanden? Låter kollegium och lärare lyssna till den inofficiella klagosången kring samme elev?

Det är också alltid de vuxnas ansvar hur vi väljer att tala om elever. Vi kan välja diciplineringens  kortsiktiga lösning. Vi kan också  använda vår vuxna kunskap om barn och ungdomar och genom hårt arbete förändra våra vuxna attityder och pröva andra saker än att straffa. Det är en svårare väg. Kräver att vi inte pekar ut någon utan skapar innehåll och möjlighet. Ger mening och gensvarar tydligt och genast på elevens vilja att ingå.

Och det går!

Och då det gäller Allan – vet jag att det är ett namn. Namnets skydd för intrång går att läsa i Barnkonventionens artikel 7.

 Genom att göra värdegrund av våra uppdrag!

Publicerat i Hinder för lärande, Misstagen, Pedagogik, Styrdokumenten | 1 kommentar

Vi säger – jag kan inte…

Jag hörde mig själv säga – NÄE, Jag kan inte springa…

Vad jag borde säga är att jag tycker inte om att springa. Men så säger vi inte – vi säger att vi inte kan. Det här bestämde jag mig för att utmana. Jag kan springa sa jag till mig själv. Så här lät det:

– Anne-Marie – du kan ju visst springa…

– Kan jag, svarade jag till mig själv.

– Ja, du sprang till bussen häromdagen, sa jag.

– Gjorde jag…. gjorde jag ju inte alls… sa jag.

– Jo, det gjorde du visst, på höga klackar dessutom, sa jag.

– Va? Näe, jag kan ju inte springa…

Så ungefär lät mitt samtal med mig själv. Det sade jag inte direkt högt utan väldigt, väldigt lågt, och utanpå log jag så där som man gör när man har en inre konflikt i sig själv.

Idag sprang jag. 3 km. Det handlade bara om att säga att jag kunde. Och det kunde jag. Sedan är jag lite fåfäng. Jag vill också. Ser ju bra ut. Att springa menar jag.

(Anne-Marie, var lite ärlig nu, du såg ut som du höll på att svimma och den där svettigheten – kallar du den snygg)…

Ja, jag gjorde det. Jag sa att jag kunde. Det visade sig ha effekt. Imorgon kanske jag kan. Kanske att jag säger till mig själv att jag inte kan. Då kan jag inte. Men som sagt… jag sprang!

Publicerat i Hinder för lärande | 5 kommentarer

Utvärdering av undervisning i Körlings pedagogiska kök

Jag har haft ”Pedagogiskt kök hemma hos Körling” idag. Det var en lärare från Moskva som fick lektioner. Jag satte mig vid datorn och bad läraren spontant tänka vad han fått utveckla och processa, detta blev den spontana återkopplingen. Detta tog inte lång tid i anspråk. Så här gjorde jag med mina elever. Lektionerna får därmed ett tydligt avslut och en summering, vilket jag givetvis talade med läraren om.

NÅVÄL – här är lärarens ord / Jag skrev / Sedan läste jag upp det så att läraren kunde vidimera och justera:

Jag har lärt mig;

  • klassrumsorganisation – att inreda ett klassrum ska varje möbel, sak, allt ska ha ett pedagogiskt syfte. Ska vara en tanke bakom.
  • använda mig av böcker, tidskrifter av olika slag i ett helt annat sätt än jag tidigare har gjort. Att använda mig av bilder och bryta ned meningar så att meningarna blir en rolig och intressant verktyg för att fortsätta med språkutvecklingen och att förstå hur saker och ting hör ihop
  • Att man genom bilder lär sig om skrivregler och förmåga att uttrycka sig i tal och skrift
  • Det är inte läraren som ska ge kunskap utan att man lär sig varandra
  • Kunskap ska delas; lyssna, bearbeta och att utvecklas ihop.
  • Att repetera och härma ord och meningar ur böcker och lärare, ur texter, och ur andras tal…
  • Hur man effektivt och på ett enkelt sätt låter alla komma till tals
  • Att få alla känna sig delaktiga, nöjda och att man bli någon i skolan och klassrummet
  • Ingen sätts utanför
  • Att snappa upp små ingångar i lärandet som kan leda till att sättas i större perspektiv
  • Att vara lyhörd och lyssna på eleverna
  • Eleverna sätts i centrum i ett pedagogiskt sätt utan att peka, styra eller höja rösten – och inte ge tråkiga uppgifter – de blir delaktiga i utvecklandet av undervisningen
  • Hur man effektivt dokumenterar elevers lärande och kunskapsutveckling – hur man ALLTID, ALLTID kommentera det konkreta som eleven har gjort – vad som går att se – gensvara ofta och mycket
  • Högläsningen är A- och O för språkutveckling, många gånger om dagen ska man högläsa och också göra elevernas föräldrar engagerade i högläsningen därhemma.
  • Med gemensamt lärande blir individualiseringstanken mer synbar eftersom man utgår ifrån sin egen förmåga och genom att antingen ge eller ta emot ord, begrepp, tankar så utvecklar man sin kunskap.
  • Hur man bygger undervisningen och hur processen sätts igång och hålls levande.
  • Överförbarhet till alla andra texter.
  • Lektionsförslag till undervisning – och det har varit många…
  • Källkritik och hur man genomför den redan från första klass… kanske till och med i förskoleklass.

Alla dessa punkter ska sedan få en genomgång och relation till läroplan och kursplanerna. Så vi ser att vi är på rätt väg.

Publicerat i Barns rättigheter, Föreläsningar jag ger, Formativ bedömning | 10 kommentarer