På vägen hem från jobbet log jag mot en liten tant. Hon blev så glad så hon berättade att hon var på väg till affären… den där billiga på hörnet… för att köpa en ny sopkvast och sopskyffel. Då hon klev av bussen frågade jag
– Vilken färg? Vilken färg ska du köpa på sopskyffeln?
– Den billigaste färgen! svarade tanten och försvann ut i det allmänna.
Jag gick in i en affär – sa:
– Hejsan svejsan – vad säljer ni här då? sa jag och tittade mig storögt omkring.
– Ser du väl, sa den stränga butiksägaren och sköt upp glasögonen i håret. Vi säljer … tja… vi säljer…
– Ja, just det, fortsatte jag, det är inte riktigt tydligt vad ni säljer, fortsatte jag optimistiskt.
– Tja, nu är du för, alltså FÖR, optimistisk, sa den uttråkige mannen bakom disken och nu knäppte han till skjortan och stålsatte sig. Du ser väl ungefär vad vi säljer, sa han otåligt.
– Näe, faktiskt inte, sa jag. Nu är det så att jag bara tar mig en sväng in i alla affärer och ser mig omkring för jag är nyfiken. Vad säljer ni?
– Grumpf, Grumpghf… knorrade den ilsket rödblommige mannen bakom sin affärsidé. Syns det inte vad jag säljer… ser du inte att det finns exempelvis massor av…glödlampor, lampskärmar…. och ett och annat som hör ihop med sladdar och kontakter….
– Aha, du har en slags butik för sladdar, sa jag samtidigt som jag upptäckte att jag faktiskt fastnat i en sladd… men själva kontakten var ändå bruten med mannen i butiken. Ja, jag menar… du kanske kunde vara lite mer upplysande… eftersom du säljer sådan saker… försökte jag…
– Upplysning? Skulle det vara nå´t att hänga i exempelvis gran… skulle det vara det, han var ganska så arg…och förde nu glasögonen till näsan och stirrade på mig…
– Ja, jag skulle kunna hänga en ljusgirlang i en gran, men då måste jag få lite upplysning…
Anne-Marie, hur tänker du nu? Alltså, vad är det precis som du gör nu? Vad är det här för text? Vad vill du att den ska ge dina läsare? Vad betyder den? Varför skriver du så här? Hur vill du bli förstådd? Alltså, det här är ju en ganska så knäpp text, eller hur? Den är så knäpp så den bör ju inte bli skriven? Förstår du?
– Hi, hi – det där sista gillar jag. Den skulle ju inte bli skriven, men nu är den ju det! Även det som är omöjligt blir ju liksom möjligt, med lite lek och lite upplysning. Tänd en lampa!
Så!
Jag ska visa hur jag förbereder mina textpresentationer, alltså även de jag gör i högläst form. Jag bekantar mig alltid noggrant för att förstå hur jag ska undervisa om texten.
Jag gör det i undervisningar kring
Den text jag nu presenterar har jag gjort i undervisning med elever men också i undervisning av lärare. Det är utmanande och leder alltid in på nya banor.
Låt oss titta på vad jag gör:
Detta är inledningen till boken Pusspojken av Ulf Stark, 2010. Här förbereder jag mig med frågeställningar bara utifrån denna första sida:
IDE och tanke kring elevaktiviteter utöver detta samtal om den här texten är ovan:
ELEVARBETEN med fokus på Ulf Starks författarskap:
Gör så här:
Nåväl vi ska fortsätta med sidan jag visade här :
Jag har som sagt noggrant förberett mig i texten innan jag arbetar med den tillsammans med eleverna. Ja, också då jag högläser.
Jag har ringat in stjärten. Jag gör det därför att ordet är roligt och ordet kan möjligen höra ihop med ordet sädesärla. Jag tror att författaren Ulf Stark har en avsikt med sina ord och kunskap om hur han bygger upp sin berättelse. Det säger jag till eleverna. Vi talar alltid om författaren och då texten samtalas kring är Ulf Starks namn en relation vi etablerar. Så verkar jag för att alltid tala källa och skapa relation till källan. Det är så jag förstår den enklaste formen av källkritik.
Därför ringar jag in dessa två ord. Detta är för att göra mig själv medveten om att jag kan tala om ordens betydelse.
För vad är en sädesärla. Det är nu inte alla så bekanta med. Fåglar och blommor är en sak vi inte har så stora kunskaper om. Därför är det så fiffigt att författare skriver så ledigt om verkliga saker och ger oss ord som vi kan väcka kunskaper kring. Självklart avslutar jag läsningen här och har förberett med en film som visar gratis på Youtube:
Tänk – vi arbetar nu ”cross-the-curriculum” – alltså läroplanen inkluderas i arbetet men inte ämnesvis utan i ett sammanhang. Jag är i kursplanen och det vet jag om. Nåväl. Här har vi nu den lilla sädesärlan. Och vad kan vi lära av den. Den vickar på …
Ja, så planteras orden in tänker jag. Och detta är ledtrådar. Jag undervisar så här. Men innan jag gör detta med texten läser jag igenom den högt för mig själv:
Jag är väldigt noggrann. Men ni ser – det tar inte mer än 41 sekunder. Det är min introduktion. Jag läser alltså med inlevelse de tre första sidorna… men arbetar sedan med varje sida för sig. Jag ringar in ord jag vill utveckla förståelse kring, begrepp jag undrar om eleverna kan och hur de förstår dem och under min undervisning skapar jag ett tydligt fokus:
Författaren Ulf Stark använder ordet ”hoppa” en mängd gånger. Detta ord ska därför användas i mångfaldssammanhang i klassrummet. Jag brukar låta ord gå från elev till elev – de konstruerar meningar med ordet i – och vi får en mångfald av variationer kring ordet. Om vi kan så skriver vi en mening med ordet hoppa i – och får därigenom 29 meningar (om alla i klassen inklusive läraren som naturligtvis ingår i sin egen undervisning, alltså också gör) som vi kan sätta ihop till ett papper. Detta papper kan vi sedan läsa igenom högt och tillsammans. Vi kan därmed sedan sända hem det också – så kan eleverna läsa och göra det med bekräftelsen i ryggen – vi kan ju redan läxan. Topp!
Det viktiga är att läraren är medveten och gör sig förberedd med frågeställningar och ingångar i elevernas tankar. Det handlar också om att ge eleverna möjligheter att relatera till innehållet utifrån sina tankar och sina liknelser (textrörlighetsbegreppet ska vara i texten och eleven tjänst).
Matematiken i texten ska göras och upplevas –
En påse smågodis – jag kan inte missa en sådan möjlighet. Klart vi ska tänka oss en godispåse och skapa dess innehåll:
Gör en lista över ditt godisinnehåll:
Jag, läraren modellar:
ANNE-MARIES GODISPÅSE
Ja, ni ser…
Därefter kan man göra min favoritlektion – Gissa mitt favoritgodis. Den har jag gjort många gånger. Den går till så här:
MITT HEMLIGA FAVORITGODIS – en generell tanke för undervisning. Jag bloggar om det imorgon. Nu håller vi oss till dagens lektion. Den är nog så innehållsrik.
Nåväl – självklart och i sann Vygotskijanda så får varje elev läsa upp sin lista. Sedan kan man ordna matematiska lektioner utifrån dessa listor… allt är i kursplanerna – cross the curriculum.
Så gör jag lektioner. Och dessutom mycket, mycket muntligt. Bara att ropa ut ordet SÄCKLÖPNINGSTÄVLING!
– SKrik ordet SÄCKLÖPNINGSTÄVLING
– Viska ordet SÄCKLÖPNINGSTÄVLING
– Säg det med ett frågetecken bakom
– Säg SÄCKLÖPNINGSTÄVLING som om ni aldrig hade hört ordet förrut!
– Ställ en kompis en fråga som innehåller ordet SÄCKLÖPNINGSTÄVLING…
Och du som läser här: SKriv en mening med ordet säcklöpningstävling – bara gör det – så får du se vad vi tillsammans kan åstadkomma!Denna undervisning i text fungerar över alla stadier. Jag har haft lärare från gymnasium som varit på besök hos min fyra och genomfört samma sak med framgång hos sina gymnasieelever. Vi måste arbeta medvetet med text.
Den debatt som nu förs kring skolan mår skolan inte bra av. Allanfrågan är allvarlig. Den vittnar om hur lätt det är att sätta sig till doms över andra människor med några få ord. Här blir några elever utpekade som de som inte längre ska kunna spela något över huvudtaget, de ska fostras och tuktas, ja deras Allanfasoner ska vi vuxna ta och justera. Och lyckas vi inte begär vi in förstärkning.
Nej, jag ställer inte upp på en sådan märklig samverkan mellan hem och skola. Den samverkan kräver mycket omsorgsfulla handlingar och skolgester där elevens lärande ska stå i fokus.
Jag kan livligt tänka mig hur det är för den förälder som blir inkallad att bättre fostra sitt barn. I det offentliga rummet är skampålen och skamvrån ett faktum där någon pekas ut och föräldrarna ska ta sitt fulla ansvar. Det är signaler som unga människor inte ska ha. Att vi i skolan inte klarar av dem. Det är fel signaler och det är synd och skam som föräldrarna omges med då de är i skolan för att komma tillrätta med sin avkommas brist på fason. Frågan är hur dessa föräldrar upplever skolan? Hur vi tar emot dem? Och om föräldrarna delar lärarnas åsikter? Och det viktiga – samma barn kan vara ett under av skötsamhet i hemmet. Och den sanning som skolan ger kan illa stämma överens med den som föräldern har.
Jag har personliga erfarenheter av detta, och jag vet hur det känns när en skolvärld har valt att se på ett barn och sätta norm och diciplin i första rummet och inte acceptera att samma barn i en annan kontext inte alls uppför sig så som man säger i skolan. Detta kan leda till att föräldern känner sig ensam och övergiven istället för att skolan frågar – ge oss redskapen också i skolan – hur tror du som förälder att vi ska göra, vi vuxna?
Nej, istället blir det en olycklig separation mellan hem och skola. Besvikelsen över att inte få förklara sitt barn och bli erkänd för det man själv vet som förälder och som skolan kan ha föga insikt eller kunskap om kan ta olyckliga vändningar. Om vi lärare får tillåtelse att begära in fostrare från hemmet stör vi också relationen mellan barn och förälder vilka har en annan relation och i en annan kontext, läraren måste begära av föräldern att alliera sig med läraren och det kanske inte föräldern vill eller kan göra. Läraryrket signalerar också ut att vi vuxna professionella inte längre kan och orkar ta vårt ansvar, vi har inga redskap för detta barn. Jag räds alltsammans. Det är ett övergivande som jag inte förstår mig på.
Jag tycker också att det är mycket små skolfrågor som görs ofantligt stora i rubriker och ges stort utrymme i media. Det är också allvarlig då skolan arbetar med sin värdegrund, hur att tala, vara tillsammans med andra människor, hur att förstå demokrati, omsorg, fostran och det största utbildningen, undervisningen och hur elever lär sig. In kommer diciplinen som ett ovälkommet brev i det viktiga arbetet med skolutveckling och ett grepp om lärandet. Illa formulerade skolfraser får utrymme och saknar innehåll och substans. Det är en gammal fostranstanke som ligger till grund för denna soppa. Ja, en soppa kokad på en rostig gammal spik. Inget annat.
Jag blir uppriktigt ledsen över att läsa i tidningar om ”Spela Allan” och skolans tillkortakommanden att inte klara av elever utan stå där och ropa på hjälp (ja, det är väl så man måste förstå alltsammans) i exempelvis Aftonbladets mycket underhållande krönika av Anders Westgårdh. Krönikören Anders Westgårdh avslutar sin krönika med – har inte Björklund någon som kan ta honom i örat?
Jo, jag försöker. Men jag vill inte nedvärdera Björklund. Jag vill inte kalla honom för något annat än Jan Björklund. Jan Björklund får olika namn överallt och jag sällar mig inte till dem som vill skapa en nidbild. Däremot vill jag ha goda samtal om skolan och skolans uppdrag, ett värdigt språk som omsluter elevernas väl och lärande utveckling. Jag vill inte att vi använder oss av enkel pedagogik, straffets och utvisningarna hårda tag, jag vill inte att vi talar generellt om ungar som växer upp och att de ensamma ställs ansvariga för sitt uppförande eller sina lustigheter. Vi lärare måste och ska verka för lärandet och för att vara modeller för hur man är som vuxen. Dessvärre blir en sak som lätt kan tas upp av oss alla – enkla ord – men som visar på ett elevförakt och en åtskillnad från oss till de och vi.
Jag kan tacka Jan Björklund för en del saker. Hans skolpolitik har satt skolfrågorna i aktivt centrum och vi tvingas att försvara oss, ge oss till tals, fila på våra argument och ge oss konturer för såväl yrke som uppdrag. Vi tvingas till det. Och det är bra. För genom att skolfrågorna lyfts fram och upp gör oss mer medvetna om vad och hur vi ser på vår profession och vårt uppdrag. Vi vet också att skolan har ett uppdrag som är stort och viktigt. Låt mig vara djupt självisk… låt mig tänka…
… att jag om några år… låt säga 15 år möter en elev. Jag vill kunna se denna person i ögonen och ta emot det som denna person nu själv kan. Kanhända är jag en vinglig liten tant som behöver läkarvård eller vara på ett hem för äldre, kanhända är jag i behov och som sådan mycket känslig för hur jag blir behandlad. Låt säga att det är så… då hoppas jag att min lärartid var av den kvaliteten att jag den gången tog mitt fulla ansvar för att möta upp elevens behov. Det kommer att visa sig i framtiden. Men jag är inte självisk. Jag tänker mer på hur det är att vara barn och ungdom i en värld där de målas upp som ganska besvärliga och odrägliga.
Det är så mycket enklare att skylla ifrån sig. Att inte se att jag som vuxen också kan förändras. Min relation till eleverna kan handla om att jag måste förändra mig. Eller ingå i ett kollektivt förändringsarbete. Helt enkelt börja titta på professionen. Och den tar inte i med nyporna. Den har helt andra möjligheter.
Och det vill jag.
Den diskussion vi nu för och har saknar reellt innehåll för de flesta. Därför är det en soppa på en gammal rostig spik! Ingenting annat.
Jag är sträng och bestämd i frågor som rör skolan. Det gäller skolans språk och gester i relation till eleverna. Jag tycker inte om att man talar illa om elever eller berättar samma historier om elever och ärver åsikter av kollegiet. Jag tycker inte om att vi betraktar eleverna som dom eller de och att vi distanserar oss i tröttnad, tidsbrist och elevförakt.
Det är stora ord och jag vill att de ska gnaga i oss vuxna. Jag blir uppriktigt ledsen över de gånger då läraryrket reas ut i illa förvaltande språk eller bristande insikt i de attityder som vi inom yrket kan och tror oss kunna förvalta i relation till elever. Jag blir uppriktigt arg då Björklund basunerar ut sin diciplineringstro och ser den som kungsväg till en bättre skola. Därmed får de lärare som inte givits redskapen eller fått ordentligt stöd i sina relationsskapande möten med eleverna möjlighet och mandat att tänka och tycka och fälla kommentarer som ligger långt utanför det pedagogiska uppdraget.
Min erfarenhet av skola är att många elever inte kan saker och ting, eller att de faktiskt redan kan det lärare undervisar om men att de inte får uttala sig om sitt kunnande. Både bristen på kunskaper och tillgången till den bidrar till att man inte blir stimulerad och upplever sig utmanad. Det finns inget innehåll som ”fostrar” utan eleverna har tråkigt. De är sittande och mottagande i en tid där samhället utanför snarare förväntar sig att de är rörliga och kreativa.
Låt oss leka med denna tanke:
Du har bestämt dig för att lära dig köra bil, spela golf, ta en kurs i matlagning, lära dig att göra konster på cykel. Du har en hel del erfarenheter. Du kommer till en kurs där du nu ska få utveckla ditt kunnande. Du har betalt för det här. Du har förväntningar, du hyser hopp och du vill.
Låt säga att du övningskört med din allra gulligaste lärare, din flickvän, eller din galna men mycket pedagogiska och tålmodiga pappa, och så har du i din iver att bli bilförare läst in hela körkortsboken, antecknat frenetiskt och så… möter du bilskolläraren.
Bilskolläraren kör på i sina egna och hemtama fotspår. Undervisningarna har bilskolläraren färdigställt för flera år sedan och dessa appliceras nu på dig, på din förmåga, på din förväntan. Du sitter där du sitter och känner dig viss – inom si eller så lång tid ska körkortet vara ditt.
Men bilskolläraren börjar liksom från början. Du har redan provat landsvägskörning men nu får du starta om och köra på bilparkeringen bakom bilskolan. Du får lägga i ettans växel… och så får du föra bilen fram i en onaturlig hastighet på en onaturlig plats att köra. Läraren har inte förhört sig om eller respekterad dina kunskaper och inte heller varit intresserad av dem.
Första mötet med bilskolläraren måste vara av detta slaget. Bilskolläraren måste få veta om din kompetens. Det är lärarens uppdrag. Och bilskollärarens ansvar och trygghet. Så första gången är det kanske, jag skriver kanske, ok. Om bilskolläraren efter en svängom på bilparkeringen säger
– Du, du kan det här, låt oss ta en tur runt området. Vad säger du, känns det som en utmaning att ta en sväng ut på motorvägen, en liten tur runt samhället och sedan tillbaka?
så har bilskolläraren identifierat och bekräftat dina kunskaper och du känner dig glad, sedd, nyfiken, pirrig i magen för nu sätter bilskolläraren dig i aktion och kanske en aning svårare än det du tidigare gjort. Du får förtroende för bilskollärarens yrkesinsikter och förvaltande av sin lärarprofession. Dessutom så betalar du ju och nu känns det som att du betalar för något som har ett väsentligt innehåll. Då kostar det inte på. Då är du i utveckling. Läraren har också presenterat sin yrkesförmåga och yrkesuppdrag.
Men om detta inte sker och du nästa gång får sätta dig i bilen för att återigen köra på bilparkeringen där bakom huset så upplever du en början till ilska. Och den är sann och verklig. Och den kommer då du inte är sedd, förstådd och utmanad. Den kommer då du inte känner att bilskolläraren inte har intresse i det du kan utan gör det som bilskolläraren alltid gjort och alltid kommer att göra, oavsett dina kunskaper. Du är arg för att ditt intresse för bilkörning inte tas till vara. Och bilskolläraren verkar inte se dig. Nu börjar ett märkligt spel. Den som lär sig vill bli uppmärksammad, få kontakt och visa framfötterna. När det inte går och relationen inte påverkas av detta lägger sig ilskan och blir en slags passivitet. Ja, nu vet vi kanske att i valmöjligheternas värld så byter vi bilskollärare. För vi kan det. Men vi talar illa om bilskolläraren – och fäller ganska barnsliga kommentarer om att han har så fula kläder också. Vi är besvikna. Och för att visa det så slår vi lite hårt i bildörren då vi kliver ur bilens förarsäte. Bilskolläraren muttrar i personalrummet – Det är jag som kan och vet! Det är jag som är bilskollärare, inte ska de tro att de kan köra bil för att de har prövat lite med en gullig flickvän eller en tokig men snäll morfar! Jag är utbildad. Och jag har gjort det här i många, många år.
Men i skolan så går inte det.
Lärandet handlar om att bli sedd för det man kan och utmanad i det. Tänk själv – de gånger då du har suttit och lyssnat på något som du redan kan. Och du försöker berätta det.
– Jag kan skriva! säger du. Jag kan det här!
Men när du gör det så mottas du som ett problem. Du får höra att du kanske inte kan riktigt på det sättet som man ska kunna. Bokstaven A är en aning slarvigt skrivet. Istället för att få utmaningen att skriva en berättelse eller använda orden i en blogg…
Skolutveckling handlar om skolutveckling i varje relation till den lärande. Det är ett mikroperspektiv. Men om vi antar detta perspektiv, som vi dessutom har stöd för att göra, så påverkas hela skolorganisationen. Det blir en rörelse. Och den är lärande.
Det kan tyckas som vi talar om individualisering. Det gör inte jag. Jag talar om gruppens inre arbete och om den demokrati det är att få dela med sig i klassrummet och bland andra lärande. Frågan vi kan ställa oss är hur eleverna förstår våra uppdrag och uppgifter och om de redan kan – får utveckla nya och tillsammans göra mer av det som vi först gav dem till uppdrag.
Det handlar om demokrati och värdighet.
Och till avslutning – det ska vara autentiska lärande situationer – att lära sig köra bil på en parkering är inte verkligt i det större sammanhanget – man kommer ingen vart och bilkörningen leder inte riktigt till det mål som man själv har givit sig – den att börja samköra med andra bilister som också är i rörelse, få bilkörarkoderna och reglerna, göra bilresan från en punkt till en annan. Jo då – klart man ska köra bil på parkeringen för att göra en första bedömning och för att starta och återkomma till, kunna parkera. Det handlar om att inleda och avsluta. Men särskilt verkligt är inte bilkörningen på parkeringen. Det man undersöker där är om bilskoleeleven kan hantera redskapet bil och föra det framåt och lite bakåt och åt sidan och åt andra sidan. Men redskapslärandet utvecklas under hela läroprocessen – hur gör man och hur för man bilen i en rondell med alla andra?
Bilskolläraren är ett exempel.
Det har egentligen inte alls med bilskollärare att göra. Min bilskollärare tog mig på hiskeliga utmaningar för han trodde mig om dem. Och därför kan jag! Och jag ville ju från den absoluta början. En uttråkad elev kan bli en elev som börjar uttrycka sig eller resignera. Skolan får inte vara innehållslös. Det blir så tråkigt! För alla!
Ett mail till mig:
Jag läser, njuter och får större förståelse genom dina blogginlägg.Jag uppskattar att du delar med dig.Jag blir ständigt påmind om att barnens perspektiv är det viktigaste i skolan och i livet genom dina skrivna ord. Vill därför tacka dig för att du är så aktiv på din blogg och ser de små tingens betydelse i vardagen!
***
Så här vill jag bli förstådd! Så här vill jag! Förstå mig så här!
Och innanför alltsammans så finns en väldigt, väldigt glad mottagare!
Tack du som skrev!
