Den stora frågan är inte burka det är kepsen!

Då det gäller klädseln burka så har jag faktiskt ingen erfarenhet av detta i skolsammanhang. Jag har heller aldrig någonsin sett vare sig en förälder eller en elev i burka. Däremot har jag själv prövat en burka för att få en förståelse för vad detta är. Jag har också provat en keps för att lära mig något om kepsen och känslan av att bära den. Vad jag menar är att frågan är liten. Frågan om burka handlar om något annat. Det är inte en fråga som får mig att nicka igenkännande och en fråga som får mig att tänka – det var på tiden!

Jag tycket inte om frågor av detta slag. Det är att föra oss på vägar bort ifrån det verkliga innehållet i skolan. Det är inte en övergripande fråga för skolan. Däremot är lärandet det. Innehållet och uppdraget. Det går att styra med frågor. Men den här frågan styr ut i och ned i diket.

Vill man väcka debatt, förbud eller diskussion i skolan är det fel klädesplagg man diskuterar. I skolan går hälften av lärarna i taket om man talar om kepsarna. Och hälften av lärarna går ifrån mötet i rena protesten för att den diskussionen är en diskussion som gått i stå. Men som sagt – kepsfrågan skulle nog kamma hem en och annan röst. Den är alltid högaktuell. Men inte heller kepsfrågan är en fråga som är viktig, den görs viktig och för också iväg diskussionerna bort från det som händer i huvudet på dem som bär sin keps. Den diskussionen är långt viktigare. Låt oss föra tanken innanför dessa klädesplagg – vad sker för lärande här och varför och genom vad och hur?

… och för att trassla in mig ännu mer … då jag besökte Skottland och slank in i det svenska Ikea så bar hela (HELA) personalen där keps. Och den satt där den satt. Och det var absolut inget fel på vare sig hyfs eller innehållsarbete – man visste precis vad saker och ting fanns, hur att möta kunder på ett trevligt sätt. Kanske att Ikea hade en tanke på det innehåll man är där att ordna och kunna kring?

Publicerat i Hinder för lärande, Värdegrunden, Verkligheten | 11 kommentarer

– Anne-Marie du skriver så mycket…

– Anne-Marie, du skriver så mycket… sa någon…

– Nej, jag skriver alldeles för lite. Jag har mycket mer att skriva om! svarar jag.

– Anne-Marie, du har så många idéer och jag hänger inte med, sa någon.

– Nej, sa jag, jag har för få idéer och om du inte hänger med så får jag idéer om hur du ska hänga med, tillade jag.

– Anne-Marie, du verkar vara på bloggen jämt, sa någon.

– Jag är alltid där, förutom då jag gör andra saker, som fikar med människor, fotograferar konstiga meddelanden under buskar och på lyktstolpar, äter middagar, arbetar med skolutveckling, föreläser, skriver någon krönika… så jovisst, alltid där, aldrig tid för något annat.

Publicerat i Intervjuer | 2 kommentarer

De snabba lösningarna – de bestående låsningarna

Jag har berört konflikter och sorg i mina inlägg. Ge bort en arg stund, ge bort en sorgsen stund, och får lite kommentarer överallt. Om att det är inte tillåtet men att de behövs. Det behövs! men ingen vet riktigt hur. Jag ser inte på det som om vi inte vet. Vi vet men vet inte hur vi ska handskas med det. Därför blir det problematiskt.

Så ser inte jag på det. Det är tillåtet. Det är nämligen mänskligt. Det som är farligt det är när vi är och gör elever oförmögna att lösa konflikter, gråta hejdlöst över saker och ting. Då det gäller undervisning kan jag med varsam hand tillåta alla reaktioner och om eleven vill och orkar kan eleven få gestalta sina känslor i ett undervisande fokus. Ska vi skriva så kan eleven få skriva om sin döda hamster eller sorgen om sin mormor eller farfar som ligger på sjukhus.

Det arga kan man rita av sig eller tillåtas vara en stund. Vi är lärande. Och det kräver en hel del av oss. Om jag blir ledsen på mitt jobb så blir jag det. Det är ingen som säger att jag inte får det. Det mellanmänskliga måste ju också få gälla elever och elevers vardagar och arbetsmöjligheter. Det tar längre tid – om vi nu måste ägna oss åt tiden och klockminutrarna – om vi gör det för fort.

Är inte allt lärande. Och är vi närvarande i dessa känslor så betyder det att vi vuxna modellar något väldigt, väldigt viktigt. Det är inte farligt att känna. Det är nödvändigt och det måste finnas möjligheter till det.

Om flickor och pojkar agerar olika, ja, det beror nog på hur vi vuxna vill förstå och ta hand om de yttringar som visas.  Jag bekymrar mig mest om de pojkar som aldrig riktigt syns, är duktiga och kanske är de som syns allra, allra minst i skolan.

Skolan är en plats för alla. Och då vi är människor ihop så kommer känslorna att finnas där. Vi kan göra dem ofarligare om vi ger dem rumslighet som betyder att man klarar av sin ilska utan att låta den sprida sig över alla och envar. Sorgen blir möjlig hos den som gråter om vi vuxna låter barn gråta och få sin gråt accepterad och inte utvisad. Det handlar om människor. Vi är människor. Vi är det.

För vem är vi vuxna?

Jag ser lärandet i det mesta. Och visst utmanas jag i min profession. Det är tur det!

Publicerat i Hinder för lärande | Kommentarer inaktiverade för De snabba lösningarna – de bestående låsningarna

Ge eleven en stund att reparera saker och ting

Jag minns när min kusin och jag blev ovänner. Det blev vi väldigt ofta för vi tyckte mycket om att vara ihop och leka. Vi blev osams om ditten och datten. Sen var vi sams och ställde oss på varsin sida om mormor och bakade mormors kakor och slickade slickepotter och degskålar med pekfingrar som … mums så gott. Vi ströade också på pärlsocker på chokladrutorna… och vips var vi ovänner igen.

Aldrig någonsin störde min mormor oss i vårt bråkande. Hon bakade på och verkade tycka och tänka att det där får de faktiskt klara av själva. Det är ju ingen som tar egentlig skada av det här. Och visst klarade vi av det. Vi löste våra konflikter gång efter annan. Skvallrandet gillades inte så mormor var ingen skvallermöjlighetsfamn… däremot var hon en tröstefamn… och det var när det hade gått åt riktiga pipsvängen.

Det behövs träning att handskas med konflikter. Kanske vi övade oss – min kusin och jag. Kanske visade omvärlden respekt och tillit när de inte genast kastade sig in i konflikterna och bestämde att de skulle lösas och upplösas i ett endaste snabbt nu och ett FÖRLÅT. Vi lärde oss att inte säga förlåt förrän det var dags att säga förlåt. När man själv kände att nu var det dags att krypa till vänskapskorset och säga förlåt.

– Förlåt!  Och så började man leka igen. Men samma intensitet och med samma leklust. Jag vet inte med det är något som går för snabbt då vi ska hjälpa varandra att lösa konflikter. Dels signalerar vi att de inte är tillåtna och så signalerar vi att vuxna vill att det här tar slut omedelbart. Och då ska man säga förlåt.

Jag skulle vilja, med överseende, låta konflikten få ha en liten livslängd. Det är inte bra att säga förlåt om man inte känner att man kan det. Man bör få vara sur en stund för att få känna just det.

Om vi tror att barn inte kan lösa konflikter så gör vi dem ingen tjänst genom att avkräva snabba lösningar. Det kanske inte är att lära sig. Det är kanske att förstå hur omvärlden vill att konflikterna ska gömmas undan och inte vara en del av själva växandet in i gemenskaper. Det skaver ibland. Och det kanske det ska göra.

Jag har funderat mycket på detta. Gör vi konflikten farligare om vi för snabbt går in och rättar till den? Ibland behövs det lite svalka kring barn och det behövs också lite tillit.

– Du, jag ser att ni är arga på varandra. Hur länge tror ni att ni behöver vara det? Jag är så nyfiken på hur det hela ska utveckla sig? Kan ni berätta för mig hur ni två löste det här och när ni tycker att ni är sams? Går det inte bra så finns jag här men som det nu är tror jag att det är bra om ni är just lite arga.

Jag vill heller inte skilja dem åt. Sätta dem på olika platser. De klarar barnen av helt själva. Ja, dvs om vi litar på dem. Mormor förstod konfliktens kvalitet. Men hon förstod också att hon bara var i vägen för den om hon inte tillät den att bedarra mellan mig och min kusin.

Det är något vi gör som vi gör lite för snabbt. Vem gör vi det för?

Publicerat i Barns rättigheter, Klassrummet, Kommunikationen | Etiketter , , , , , | 1 kommentar

Jag vill, kan och vågar – att stärka lärarens yrke

Jag har en hemlig önskan om att få börja om från början. Jag vill polera fram kärnan i pedagogiken, putsa upp och linjedra läraryrkets konturer och börja tala om elevens lärande och skolans uppdrag.

Jag tycker vi hamnar i diskussioner om elever som inte längre är värdiga, vi talar om behovet av diagnoser och resurser, vi talar om elevens ansvar, vi … och aldrig så hinner vi.Jag tror på yrket. Jag tror på eleverna. Jag tror på lärandet. Jag vill inte att vi rear bort vår profession i dåliga utvecklingssamtal eller att vi skriver glada munnar eller gubbar i elevernas livsviktiga karta över lärandet, en smiley för godkänt i svenska.

Jag vill att vi talar lärande och att vi också talar lärande för och med de elever som har diagnos, eller andra saker som gör att de få mer stöd för att lära sig. Jag vill att vi talar om vår profession med professionell inställning, att vi rätar ut våra knäckta ryggar och ger yrket en inifrånstyrka.

Om vi ska utveckla skolan måste vi skapa relationer till de dokument vi har. Vi ska diskutera lärandet hos eleverna och vad som utvecklar detta lärande. Det är inte ett sorteringsuppdrag vi har utan ett undervisningsuppdrag och tillika ansvar. Vi släpper våra fokus och innehåll och fostrar för att skapa ordning kring nästan ingenting. Jag har tröttnat på en del av skolans diskussioner och tänker mig en ny bas och plattform för vad det är som är just skolans uppdrag.

Jag har roat mig med att lusläsa skollagen och i många stycken tycker jag faktiskt om den. Elevhälsan har till uppdrag att verka för lärandet i sammanhanget och jag ser fram emot ett här och nu i klassrummet, där vi vet vad vi gör, för vem och vilka vi gör detta och vad det ska leda till. Vi bör också tala om detta varje dag – rikta våra frågeställningar mot det uppdrag vi har och det lärande eleverna har rätt och ska få uppleva.

Vi kan inte avsäga oss något ansvar – utan måste ta det fullt ut. Jag ser ansvarsfrågan som en viktig sak i sammanhanget. Om vi ansvarar för kunskapsutveckling så ska vi också fokusera på den. Om ett barn har problem i hemmet ska vi se till att eleven trots det får lära sig i skolan, eller om en elev har svårigheter med att läsa få möjlighet att i ett sammanhang få tillgång till texterna. Det sista – om dyslexi – kan ju i ett riktigt klassrumsamanhang bli muntligt, mångfaldspresenterat och därmed ingår eleven i diskussionen kring texten trots sina lässvårigheter. Det är inte i exkluderandet lärandet äger rum. Utan i den verksamhet som finns i klassrummet och tillsammans med andra lärande. Det finns inte riktigt samma lärande hos alla eller en norm hur att lära som kan appliceras på var och en och särskilja andra som inte kan och gör som vi tror. Lärandet är socialt och människor är olika och har olika saker att tillföra. Fokus kan bli lika men individerna ska och bör vara olika. Vi ska lära ihop och tillsammans. Det är individens rättighet att få ha en grupp med dess dynamik och lärandepotential. Det vilar i gruppen tänker jag.

Jag tycker väldigt illa om både inkluderingen som exkluderingen. Varje gång jag säger inkludering betyder det att jag har en alldeles för stor erfarenhet av exkluderingen. Inkludering är något så självklart att vi inte ska behöva tala om den. Det råder skolplikt. Det är en lärande rättighet att gå i skolan. Det är en bild av samhället att ingå i dessa grupper och detta att vara ihop är en i sig lärande om demokrati och människans respekt för var och en av oss. Om vi sänder iväg barn hit och dit, ut ur dessa klassrum, så talar vi om något för alla som är där.

Nej, skolan måste polera fram sina uppdrag, konturförtydliga lärarens roll och titta på hur ett innehåll såväl kan fostra som lära. Jag tror på lärandet. Också hos den som har det svårt med lärandet. Också hos den som tragglar med sitt lärande. Men jag dokumeterar allt. I och med att jag gör det så har jag faktiskt en karta över utveckling. Att jag gör detta – dokumenterar – är för att jag möter dokumentationen i andra yrken hos läkaren. Och jag har lärt mig att göra dokumentationer kring min uppdrag, relationerna kring undervisande fokus och hur jag kan förbättra mina lektioner eller fördjupa innehållet i relation till det eleverna gensvarar på. Jag är trygg i mina lärande uppdrag.

Ska skolan ledas så ska vi visa att vi vet vad vi gör. Det är nästan dags för det nu.

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen | 5 kommentarer

Mötesplatserna och platsen för möten

Mötesplatser handlar om att skapa utrymme och en möjlighet för möte. Men själva mötesplatsen säger ingenting om att själva mötet ägde rum. Det krävs människor och människors vilja att möten ska äga rum. Bäst är det också om själva mötet har ett innehåll. Vad är det vi ska mötas kring?

Publicerat i Kommunikationen | Kommentarer inaktiverade för Mötesplatserna och platsen för möten

Bakom kulisserna – att tala om läraryrket

Jag blir glad över ord jag kommer på – ett utvidgat lärarkollegium – är ett sådant. Och då jag ser det sprida sig som ett begrepp för oss lärare blir jag lite hjärtklapparlycklig.

Den första blogg som gav mig detta är den blogg jag nu hänvisade till. Jag tror att bloggar och inställningen till dessa beror på vilka ingångar man har haft som sökare av information. Jag vet att jag läste om mig själv i Metabolism och att jag blev mycket förvånad. Jag kom sedan att försiktigt närma sig dessa lärare och följa dem. Jag hade en mycket lycklig ingång i bloggarna. Jag tackar dem för det

Jag länkar till deras diskussion – de för den bakom kulisserna av läraryrket.

Publicerat i Kommunikationen, Läraryrket och lärarrollen | Etiketter , , , , , , | 1 kommentar