Att ta emot en ny klass är viktigt. Det kan man göra när man är:
- nyanställd vid skolan
- övertar en klass från en annan lärare
- är tillbaka i tjänst efter ett studieuppbrott
FÖRBEREDELSER INNAN MÖTET MED DEN NYA KLASSEN
Nåväl. Det är ett viktigt möte denna första dag i klassrummet. Jag brukar förbereda mig så här:
- Jag tar en elev och adresslista – läser igenom denna högt för mig själv flera gånger.
- Jag kopierar upp flera stycken kopior av det senaste klassfotografiet (om det finns ett sådant)
- Jag tränar in namnen på eleverna. Namnen säger jag högt för mig själv.
- Då jag har gjort det några gånger utsätter jag mig själv för en test.
- Jag har nu flera kopior att träna på.
- Jag skriver in elevens namn (förnamnet räcker) över eller på eleven i fotografiet.
- Sedan rättar jag…
- Och så gör jag detta tills jag kan…
BARNETS NAMN OCH BARNKONVENTIONENS ARTIKEL 7
Barnets namn och betydelsen av att använda det riktiga namnet är en mycket viktig akt av handling och respekt. Det är också barnkonventionens artikel 7 vilket är bra att veta och kanske läsa in sig på. Att använda elevens namn och det ofta och i goda sammanhang bekräftar individen. Det är alltså mycket viktiga saker jag skriver om här.
Det första mötet ska handla om att visa vilka vi är i klassrummet. Jag brukar ha många olika lekar som med respekt visar oss tillsammans och verkar för att vara roliga, trevliga men också med inriktning på lärandet. Namnet är en kungsväg till eleven och individen och bör betraktas så. Sedan kommer givetvis vårt förhållningssätt och vår syn på människan vara det som verkar och ger namnet betydelse.
Jag ordnar sätter stolar i en ring i klassrummet, så förbereder jag rummet för eleverna och mig själv.
GENOMFÖRANDET OCH MÖTET MED ELEVERNA – SÅ HÄR GÖR JAG:
Då jag tar emot mina nya elever är jag mån om att göra ett pedagogiskt gott intryck. Det är en slags ”ny arbetsplats” vi träffas på. Därför handlar det om att visa att vi är just det och det här är gruppen som är ”teamet”. Det handlar också om att möta upp elevernas förväntan, för oavsett hur de visar upp sina ansikten och sina gester, så förväntar de sig något. Det kan se olika ut beroende på ålder men generellt är det så. Elever tycker också om att få börja skolan igen. Sommarlovet är ofta långt och inte alla har kan fylla den tiden med innehåll. Föräldrarna brukar också tycka om att skolan börjar.
Sådana saker kan det vara bra att berätta för sig själv. En lärare kan känna pirr-i-magen för den första dagen, och pusta ut sin nervositet i lärarrummet efter det första mötet med eleverna, ja, kanske är där också föräldrar, det är pirrigt.
Det är också bra att det är just pirrigt. Det betyder att man tar det hela på allvar. Vet att det är något speciellt. Så jag föreslår att ni som får era nya klasser och känner det stora allvarliga pirret och nervositeten – var tacksamma över den känslan men låt den hållas inom rimligheten.
Och då eleverna kommer så är de väldigt verkliga. Ganska långt ifrån det klassfotografi du övade dig på. Någon har blivit längre, bytt hårfärg, blivit något nytt, prövat en annan roll, har andra kläder… så nu kan det bli svårt.
– Hej ni alla fina, nu ska jag berätta för er hur min förra vecka såg ut, kan man berätta, och fortsätta med:
– Jag har haft era namn till läxa och jag kan vartenda ett!
och så kan man med fördel rabbla upp alla namn för eleverna. Då är det bra om man tittar på eleverna för deras namn gör något med dem, man reagerar oavsett och det ska man som lärare notera.
– Jo, jag satte också upp ert förra skolfotografi på väggen därhemma, ja, faktiskt över handfatet i badrummet och så övade jag när jag borstade tänderna… och så räknar man upp alla namnen igen… utan att pricka in dem på eleverna.
– Men när jag sitter här så är det verkligen ett prov att sätta rätt namn på rätt person, för ni har ju växt och blivit så mycket större, och har inte samma röda tröja som på det här fotografiet,
och så visar man upp det fotografi man har. Med fördel visar man upp hur man har tränat på namnen också… med fördel. Gärna alla de där fotostatkopior som man då använt sig av. Ingenting av lärande och lärandets processer ska någonsin kastas bort. De är att slänga något som visar att man lärt sig.
– Och nu tänkte jag göra ett försök att sätta namnen rätt på er. Jag börjar med Mustafa… Mustafa… Mustafa…
Då jag säger Mustafa om och om igen är jag medveten om vad det är jag gör. Namnet är det vackraste man kan ge en person därför är det inget problem att säga det så ofta man någonsin kan. Och med en stämma som visar att man respekterar och är nyfiken på.
– Hmmm, Mustafa, Mustafa…
Jag tittar in i elevernas ansikten… och ELEVERNA SITTER I EN RING och låter min blick gå från elev till elev. Och Mustafa blir identifierad av sin nya lärare.
– Du ÄR Mustafa! säger jag.
Jag frågar inte. Jag antar att jag tagit rätt. Och oftast har jag det. Så gör jag hela ringen och alla elevers namn. Och … Ja… jag tar fel. Och det är tillåtet. Det man visar som lärare är att det är tillåtet och så talar man om hur svårt det är … men att man absolut inte tänker ge sig i sitt lärande.
– Få se, jag gör ett nytt försök, i det gamla klassfotografiet var Afroz långhårig, med en röd tröja och stora vackra ögon och så log Afroz så glatt i fotografiet…
Och då bekräftar jag den person jag inte lyckats pricka in ordentligt. Jag ger den personen näring ur det jag tänkt då jag tittat på fotografiet (detta ligger självklart i mitt knä). Jag gör inte misslyckandet med namnet till ett misslyckande, utan jag använder mig av mitt högljudda tänkande
– ... så här gjorde jag och nu… få se… ge mig ett nytt försök… hmm…Afroz log på fotografiet…
säger jag och tittar noggrant på alla elever, en efter en, och ofelbart, mina ord om Afroz leende gör det mycket svårt för Afroz att inte le i verkliga livet… och så brukar det lösa sig.
Vad jag egentligen gör under denna namngivning är att jag presenterar mig själv. Hur jag arbetar, tänker, förbereder mig, omsorgar, vill skapa kontakt, ge barnet och individen sitt namn och ansvara för att gruppen blir en grupp och individen en viktigt del i denna grupp. Jag har en medvetenhet om Barnkonventionen och lärarens uppdrag i läroplanen. Jag har presenterat min människosyn… och den banar vägen för kunskapssynen.
– Ok. Låt se nu, kan jag alla namn. Nu vill jag pröva om era namn sitter.
Och efter detta använder jag elevens namn om och om igen – jag lägger vinn om det. Det kan tyckas medvetet. Men det gör ingenting. Känslan, hjärtat är med och i min röst hör eleven hur jag säger namnet och med vilken värme. I värsta fall utan värme. Men då ska man hämta stöd hos en god kollega eller i elevhälsan – hjälp mig i relationsskapandet till denna elev. Men det är en helt annan sak… en helt annan artikel här i bloggen.
– Jag heter Anne-Marie. Jag har uppdraget och förmånen att vara och bli er lärare. Det har jag sett fram emot. Och nu börjar vi! Välkomna till klassrummet, skolan och till mig som lärare. Jag ser fram emot detta arbete med er!
Det är inte tomma ord. Det får aldrig vara tomma ord tillsammans med eleverna. Läraren måste mena det läraren säger. Hur skulle det annars gå?
ANDRA VIKTIGA SAKER ATT TÄNKA PÅ:
Elever som man har svårt att komma ihåg namnet på ska man vara extra uppmärksamma på. Jag brukar ha en elevlista och efter lektionens slut söker jag memorera att jag använt elevernas namn – ja egentligen vill jag säkerställa att jag sett alla elever och det är det mest viktiga. Att jag är en lärare för alla. En lärare för alla!
Om man misstar sig i namngivningen så ska man också tänka att de elever man inte lyckas med har man ett extra ansvar för att ”reparera” detta.
Man bör också tänka hur det är att inte få sitt eget namn rätt uttalat, ihågkommet eller att någon ständigt glömmer bort vad man heter. Sådana minnen ska läraren aktivera för att förstå hur viktigt namnet är för var och en av oss.
Det blir nog nästa blogginläggs titel: I en skola för alla – en lärare för alla!
