Den sista bilden har bar lite blått i sig. Det gula är inuti bakelserna. Man blir glad av bakelser. Min spaning är för övrigt att bakverk har blivit på tapeten igen. Det är lite kul. Bakelser är lite speciella och en aning festliga. Dessutom kräver de lite omsorgsätande. Man kan inte kasta sig över en bakelse.
Anne-Marie
Detta inlägg ger jag bort till den jag samtalade med.
Jag är en ordrik människa. Jag har mina ord. Sätter mina ord. Prövar mina ord. Orden är min målarfärg, pensel… mina konturer. Orden spritter i mig. Får jag orda om det här…
…om att förlora alla orden. Att se dem gå under tillsammans med förlisningen av MS Estonia. För det var vad som hände. Jag måste skriva om att bli ordlös. Inte äga orden alls. Inte få dem att konstruera en inre bild eller sanning utan bara ligga utanför och absolut inte komma in. Jag förstår ingenting och förlorar med ens mitt språk.
MAMMA ÄR DÖD.
Mamma är död.
Tre enkla små ord. Men det är ett gränslöst avstånd mellan betydelsen innan och efter de är erfarna. Innan är det ord på ett papper. Efteråt … ?
Låt mig förklara. Om Orden. Var och ett en egen berättelse.
Jag utgår ifrån mamma. Men mamma kan betyda pappa, barnet, morfar, mormor, farmor, systern, pojkvännen, hunden…
Ordet: Mamma!
Det första ord ett litet barn formulerar. Ett första ord i livsordboken. Ett ord som är så nära och intimt knutet till själva förutsättningen för livet. Mamma. Pappa. Ord som benämner en förutsättning. En förutsättning för själva existensen – den egna. De första orden är knutna såväl till relationen som till livet. Jag är … för att du är… Mamma. Pappa.
– Mammmmmmmmmmma.
Ett litet barn smakar av ordet in i minsta beståndsdel.
– Pppppppppaaaaaaaaapppppa.
Ord formulerar en livsavgörande relation för barnet.
Ordet: Är!
Två bokstäver som visar på något som är. Det är något existerande. Det finns och det är.
Detta ”är” kan sättas i rörelse. Bli dåtid i ett var… och ett framtida vara. Detta ÄR är mer än sina två bokstäver.
Ordet: Död!
Stumma ord. Det går inte att göra mer av detta ord. Det tillåter inte att vi komparerar det… död, dödare, dödast. Vi kan inte göra framtid av död. Död är ett ord som sätter punkt.
Död är ett ord som likt ett svart hål slukar all fortsättning. Död är avstannande. Avslutande. Bortavarande. Ordet har ingen rörelse. Ingen fortsättning. Ingenting. Ordet Död tvingar bort en Mamma som är till en Mamma som var… Ordet död.
Mamma är…
Vi kan finna ett helt liv i dessa två ord… Mamma är… här. Mamma är….på resa. Mamma är… ute på vift. Mamma är min mamma. Mamma är … mångsysslare. Mamma är gift med min pappa. Mamma är… Mamma är dum
Men alltsammans tar slut med orden Mamma är död!
Vi försätts ständigt i dåtiden då mamma är… ska berättas. Vi försvinner bort från nu. Vi måste tillbaka till då. Där i detta då konserverar vi ett nu. I form av minnen.
Den korta meningen
”Mamma är ute” ger oss en bild av en mamma som gör, existerar och finns. Hon är ute… och vi vet en hel massa om mamma. Vi vet att hon lever. Dessa tre ord är livgivande. Vi behöver inte peta i dem. De pekar själva ut en riktning… de visar på en fortsättning. Fortsättningen har en hel värld av efterföljande ord. En livs levande ordbok omsluter det mamma gör.
Mamma är död.
Meningen är avslutad. Orden omringade av stor bokstav och ett markerat avslut.
Är detta erfaret är varje enskilt ord nytt. Varje stavelse behöver förklaras. Varje ord behöver prövas. Mamma är död. Orden går inte att förstå. De är nyord. Nya ord. I en ordbok som långsamt utvecklas, skrivs in och skapar en ny begreppsvärld.
Orden : Mamma är död.
Jag upplevde ”Mamma är död” likt ett första ordlöst tillstånd. Jag var en analfabet i ett språk jag tidigare behärskade. Jag har slagit upp vartenda ord i min ordbok. Ord som min omgivning behärskade, som jag tidigare använde… men nu erfaret… stod utom och bortom min kunskap. Jag förstod inte. Jag måste smaka på orden… som det lilla barnet prövar att begreppa världen i sina första livsgivande ord… mammmmmmmmmma…. Papppppaaaaaaa, med den skillnaden att jag skulle skapa dödgivande ord. Göra död begripligt och faktiskt. Jag måste ge mig in i de ord som gör min mamma död.
Jag är en ordrik människa. Jag har mina ord. Sätter mina ord. Prövar mina ord. Orden är min målarfärg, pensel… mina konturer. Orden spritter i mig. Får jag orda om det här…
…om att förlora alla orden. Att se dem gå under vid förlisningen av MS Estonia. Sjunka ned under stora vattnet. Svepas bort i flodvågen. Att sorgen inte äger någon ordbok? Tänkte jag senare. Jag förstår inte…
Bogvisir
Förlisning
Mayday
… döda.
Jag förstår inte orden. Ingenting förstår jag av det som sägs. Ordboken jag bläddrar i – den är inte längre för mig. Jag måste börja om. Göra orden till mina. Orden är utanför mitt väsen. Ni som använder dem kan lika gärna tala latin. Ni kan lika gärna tala om glassmaskiner och bubbelbad. Jag förstår inte. Mamma är död. Det är ett nytt språk.
Jag är i ett tillstånd av MAYDAY… i språket. Jag ropar ut MAYDAY…MAYDAY… men får för mycket förklaringar tillbaka. Jag är det lilla barnet som prövar orden…
– bbbbb ooogviiiisiiiiiiiiiir.
Jag prövar orden. Tar dem i min mun.
– Katt…a… strof.
(Katt – tänk om det kunde vara så. Min son säger…
– det är någonting som handlar om en katt…
Så prövar vi dem.)
Jag ska leva med dem. Tvingad att leva med nya betydelser. Ord som ska in i mig. Bli mina. Oavsett om jag vill det eller inte. Orden skriver själva in sig i mitt inre lexika. De ber inte om lov. De tvingar sig in… och slår upp mitt bogvisir. Sköljer över med nya ord. Oavsett om jag vill eller inte. De skriver in sig där. Långsamt, mycket långsamt utvecklas en hel begreppsvärld som är knutet till dem.
Mamma är död!
Objekt, verb och … meningsuppbyggnaden fundamental. Enkel. Enklare än så kan det inte bli. Meningsuppbyggnaden. Den är fullkomnad. Avslutad. Självständig. Men dessa tre ord raserar min värld.
Jag slår i ordboken…
Anne-Marie Körling
Min gladlista – för att jag lovade att skriva en sådan.
Anne-Marie
Om jag hade pengar… la la la la… så skulle jag genast köpa in en musikmatta till den verksamhet där jag är. Detta var roligt, musikaliskt, matematiskt, mersmakande och fantastiskt glädjeberikande.
Ungar prövade gladeligen, sprang en melodi, hoppade upp och gjorde åska.
En liten ettårings musiktramp var mer långsam med ansiktet strålade glädje. De vuxna tittade på.
Inte jag. Jag måste pröva. Jag bara måste. Mitt trudiluttarv efter farfar Felix gjorde sig påmint. Jag behöver också musiken i mitt liv. Jag hoppar gärna åska och springer fram en liten trudilutt utan att kunna ta en ton eller i övrigt spela ett instrument. Vi är vår rörelsemusik. Mina dansande toner gjorde mig glad. Mitt höga åskhopp mätte 62 centimeter.
– Jag vill inte bliva stur, skrattade jag åt de som tittade på då jag höll på med mitt musikaliska trippande. Jag vill inte bliva stur, sa Pippi Långstrump. Ibland är det bra med citat ur böcker.
Anne-Marie
Jag älskade den här Pink Floydlåten. Fullkomligt älskade den. Idag ser jag kraften! Ungar behöver visst undervisning! Men det är alltid en fråga om innehåll, förhållandet till människan och människorna, kunskapssyn och själva berättelsen om skolan.
Antalet träffar kan jag inte ens föreställa mig. Jag vet att jag är en av dem som tittat.
Anne-Marie
Ett ungefärligt klassrum är 7 x 8 meter. Men innehållet i klassrummet kan inte mätas i kvadratmeter. Klassrummet är en konstruktion för att ta sig vidare och bygga innehåll. Vi kanske kan tänka volym istället. Om vi tänker volym så måste vi också gå från yta till innehåll. Så tänker jag om klassrummet. Sen ser jag nog klassrummet som en utsiktsplats där vi gemensamt skapar horisonter och lär oss om något som är mycket, mycket större än några fjuttiga kvadratmetrar och ett innehåll vars rumslighet inte vet några gränser.
Anne-Marie
