Ja, det här är mitt allvarliga tal till pedagogerna!
Jag vill tala om vårt uppdrag, om vår profession, om vårt arbete, om eleverna, om uppdraget. Jag vill tala om skolans inre låda. Think inside the box. Jag vill tala om det som är innanför lådan. Innehållet i lådan. Jag vill knyta an till det som en gång ägde rum i det pedagogiska Sverige.
En gång var det en liten grupp lärare som undrade, tänkte, funderade på hur deras elever läste och utvecklade sin läsförmåga. En gång undrade dessa lärare hur det stod till med elevernas, ja de ungas läslust och läsförmåga. Denna undran blev en utmaning. Ett åtagande som dessa lärare började ansvara för. Ett frö till en ny utgivning och en ny tanke om barnets behov av läsning föddes. En född tanke krävde sin aktion, sitt handlande, sin yrkesprofessionstalan.
Lärarna kom att starta och utveckla Sagabiblioteket. Ja, SAGA-biblioteket kom att förändra många, många barns läslust och läsförmåga. Det blev en stor utgivning som tog sin början i några engagerade lärare på 1900talets början, som samspelade med den närhetsprincip som läraren åtnjöt då som nu, en närhet till eleverna, till det behov som fanns hos dem, och lärarens vilja att utbilda och engagera sina elever. Sagabiblioteket är en lärarmodell från en tid vi nästan glömt bort. Lärarna ville det bästa och kom att verka för det. De som ansvarade för Sagabiblioteket såg också till att föra in det absolut bästa i skolan.
Nobelpristagerskan Selma Lagerlöf tillfrågades.
– Kan Fru Lagerlöf tänkas skriva en bok om …
Och Fru Lagerlöf tänkte. Hon till och med skrev om uppdraget i den bok hon sedan kom att ge varenda unge i Sverige. Ja, varenda unge också utanför Sveriges gränser. Hon gav oss Nils Holgersson. En underbar resa både i det inre att vara en olydig pojke som absolut inte tyckte om vare sig arbete eller läxor och som skolan gärna hade förpassat till den skara barn som både skulle få åtgärdsprogram och tillsvidarestämpel – och det yttre – resan i ett Sverige som blev både saga och information. En resa i den inre och den yttre kartan.
Men en resa som kom att göra denna lille kille till en medveten person om sitt anvar att vara människa bland andra och i en värld som kräver något av honom. Han får lära sig att ansvara. Det är en stor lärdom. Och givetvis var berättelsen en fostransberättelse också. Låt säga en utvecklingsberättelse.
Semla skriver om sitt uppdrag. Den att just skriva denna bok. Någonstans i självaste Nils Holgerssonboken berättar hon om sina funderingar och grubblerier. Hon finner uppdraget mycket svårt. Kanske det svåraste. Hon sitter i den trädgård där skymningen ger tillåtelser. Där skuggorna får leka lite. Hon grubblar över det stora i att ansvara för fortbildning för skolbarnen. Hon räds uppdraget för hon vet hur stort det är. Hon vet vad det är att vara undervisande lärare och vilka verkningar detta kan ha på dem som ska få och ingå i undervisning.
Selma Lagerlöf känner till detta HUR. Hur ska hon förmedla såväl den inre resan som den yttre resan så att denna bok och dess innehåll skapar vägar in i barnen. Det VAD hon har att berätta om: Sveriges geografi. Och syftet VARFÖR likaså: Ge kunskaper om Sverige, ge barn ett språk och en läsupplevelse som skiljer sig från den dessa barn har idag. Att skriva en bok som svarar på behovet att öka barns läsförståelse. Det är Selmas VARFÖR. Men HUR kräver så mycket mer tankar. Så mycket mer funderingar. Så mycket av grubblerier. Det är om detta Selma sitter i sin stora trädgård och funderar. HUR göra, förklara, klä, orda om, gestalta, utveckla, lära, förmedla, engagera, införliva, motivera, språkberika, förklara …
Hon skriver en bok på uppdrag av Sveriges Lärarkår.Det är stort.
Idag har vi många lärare som står i sina klassrum och förvaltar närheten till eleverna och som ser och samspelar med deras behov. Lärarens samspelar också med uppdraget som läraren får. Uppdraget att säkerställa att eleverna lär sig, utvecklas, främjas och ingår i det stora att lära sig. Idag är klassrummen samspelsrum. Framtiden är kommunikationen. Förmågan att ingå i den, språkligt förstå hur man för sig här, och hur man kan tala där, hur man skriver för att påverka, hur man samtalar med sig själv och sina tankar, hur man gör en idé större ihop än ensam, att lärandet är där vi människor är.
Ett innehåll tänker jag.
Ett innehåll som ger oss kraft. En modern Akka som erbjuder oss sin rygg och sin flygstyrka, sin riktning. En Akka för det vi gör i skolan. Jag vill befolka det HUR som lämnas öppet för lärarkåren. Kursplan och läroplan är riktningar och uppdrag. Kursplanen talar om VAD vi ska arbeta med och VARFÖR så att vi förstår ämnet och innehållet och kan tala om det, problematisera och diskutera i detta VARFÖR. Jag sa; låt oss befolka det HUR som ligger som ett öppet landskap för lärarna. Ja, också för eleverna. Läroplanen Lpo-94 säkerställer elevens rätt att ingå, presenterar människosyn och demokratiska värderingar och detta är också skolans inre uppdrag.
Vårt HUR!
Vad är det? Detta hur? Som ingen annan än lärarkåren äger rätt till. Detta omsättarHUR, detta professionella HUR, detta demokratiska inbjudande HUR där eleverna också kan ingå och bör göra det. I den demokrati som uppdraget omsluter och ska förverkliga.
Låt oss befolka vårt HUR!
Vi kan det! Vi gör det! Men vi ordar inte om detta HUR. Vi delar knappt med oss av detta HUR. Vi är ensamma i detta HUR.
Hur kan vara en metod. Hur kan vara ett samspel. Hur kan vara hur vi faktiskt förstår ett VAD och ett VARFÖR.
HUR är underlag för forskning. HUR är vägen som gav svar på VAD och VARFÖR. HUR är också vår frihet. Där kan vi befolka kursplan och läroplan – ja, också barnkonvention. I detta HUR ligger också frågan – Hur är jag som lärare? Hur är jag bland mina elever? Hur ser jag och samspelar jag med elevernas HUR, VAD och VARFÖR?
Jag önskar en styrka inifrån. Ett större svar på HUR. Ett större öppet medvetet HUR. Ett självförtroende i HUR.
Kunde lärarna under 1900talets början samspela med uppdraget och genomföra en del förändringar så berodde det på att lärarna samspelade med elevernas behov och uppdraget att utbilda dem. Lärarna såg att läsutvecklingen inte tog fart i katekesens läsning, lärarna såg hur svårt det var med engagemang och motivation. Lärarna tog sitt fulla ansvar för det innehåll som kom att beröra och förändra för eleverna. Om det låter som en saga, så började hela förändringen i just lärarnas förståelse för sin betydelse att tala om det som ägde rum inne i klassrummen och i relation till vad som förväntades av såväl profession som elevernas kunskaper.
Jag tänker så här!
Låt oss skapa skolans synliga HUR! Låt oss generöst dela med oss av vårt HUR. Låt oss tala positivt och prövande om vårt pedagogiska HUR. Låt oss misslyckas i vårt HUR. Låt oss lyckas i vårt HUR. Låt oss pröva oss fram och undersöka vårt HUR. Låt oss ge rum och självförtroende för vårt HUR.
Det kan vi!
Anne-Marie
