Jag har ställt frågan om jag vill vara elev i min egen klass. Det är en fråga jag har ställt mig många gånger, dagligen faktiskt, och det har varit en lärande kraft i den frågan, dvs om jag vill komma åt svaret. Frågan är som sagt daglig. Vill jag vara här? Frågan kan jag också ställa mig själv – Vill jag vara lärare här och nu?
Jag har alltid tyckt om klassrummets arbete, elevernas berättelser och görande, deras olikheter och deras tänkande. Jag har alltid tänkt att jag vill vara där i klassrummet. Jag har aldrig sagt att mitt arbete är lätt, för det är det inte, men jag vill inte att det ska vara lätt.
Jag tänker ofta på hur många gånger jag ler, skrattar och är vänlig i mitt klassrum. Jag menar att jag har ett ytterst ansvar för hur det blir för just den här dagen. Många barn och elever behöver och ska omslutas av vänlighet, leenden och ett skratt lite då och då. Det är inget hinder för undervisningen – snarare tvärtom – dess förutsättning.
Jag tänker lärande självförtroende – det ska vi uppleva ihop – ett slags kollektivt självförtroende. Och jag får börja med mig själv – vara stolt och glad över mitt yrke. Jag tror det börjar där.
Jag tänker på min mormor. Hon välkomnade alltid mig och alla andra barnbarn med en underbar förvåning: nämen kommer du, åh så roligt, och så slog hon ihop sina händer och skrattade så att jag kan höra det än idag, och det trots att man alldeles nyss var där. Jag var väldigt liten när jag som en mycket liten människa alltid kände mig viktig, väntad och mycket välkommen.
Så ungefär!
Anne-Marie
