Anne-Marie Körling

Då jag var nio år blev jag medberättare till en bok som växte fram. Författaren Bengta Olsson bad om min hjälp. Det var ett arbete på fullt allvar, det var redaktionslunch, arbete, läsning och genomläsning, och en avslutning med  bulle och saft på ett kafe någonstans inne i staden. Jag kände mig betydelsefull, viktig. Och författaren behandlade mig med stor respekt. Jag läste. Jag berättade vad jag tänkte. Jag berättade vilka bilder jag såg i huvudet!

– Nå, vad tänker du? frågade författaren.

– Jag vill att dom ska ha en tax, sa jag till författaren.

För i mitt hjärta så fanns det alltid en hund. Det var min största önskan – att få en hund. Det gick bra med en tax. Därför ville jag att familjen i boken skulle ha en tax. Den taxen hade jag lånat ur en annan bok. Jag läste kapitel efter kapitel om Lillebror och Karlsson på taket …

… för jag tyckte om när Lillebror önskade sig en hund, men inte fick någon, utan fick en låtsashund, och hur Lillebror var otröstlig och att föräldrarna insåg att de absolut och nästan genast var tvungna att köpa en hund. Då blev det en strävhårig taxvalp och jag… jag kunde nästan röra taxen med mina läsarhänder. Åh, så jag önskade mig just en strävhårig taxvalp.

– Jaså, du säger det,  familjen måste ha en tax, frågade författaren.

Så se taxen som ritades in i illustrationerna, taxen som blev en del av berättelsen och se hela min berättelse som en slags beskrivning av Caroline Libergs begrepp – Textrörlighet. Men låt er inte nöja er med min berättelse utan läs på ordentligt kring detta viktiga begrepp och hur det skapar stort lärande i skolan och för elevernas samspel mellan texter och egna erfarenheter.

Anne-Marie