Varje kväll läser jag en dikt av Tomas Tranströmer. Det är en vana jag fått. Jag läser av nödvändighet, i behov av bildskapandet som kommer med det långsamma att tänka om det som är skrivet och det jag fått läsa:
” Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord.”
Tomas Tranströmer; Det vilda torget, 1983
Olof Lagercrantz, Om konsten att läsa och skriva, 1986
Tänk om vi kunde sätta upp stora texter i skolan för alla att läsa. En dröm jag har. En dröm jag kan förverkliga.
Det var då jag utbildade mig till lärare, kanske året var 1995. På kvällarna arbetade jag på en öppen verksamhet för unga, ja egentligen alla, beroende på vilken tid på dygnet vi hade öppet. Men jag minns en kille, en med byxorna nedhasade, kalsongkantens textrad, kepsen och så den där ihopvikta novellen från någon tidning. Den där fyra sidor långa berättelsen. Jag minns hur han vecklade upp den till A3 format och hur han kämpade med innehållet. Han var så långt ifrån det svenska skriftspråket och så långt ifrån det som krävdes av honom i skolan.
I skolan, berättade han, satt han längst bak. Egentligen ville han inte det men han hade liksom hamnat där, en plats från vilken han bäst fly undan lärarens frågor. Han sökte sig bortom radarn för möjligheten att bli uppfattad som eleven som inte kunde läsa. Hur gör man i skolan då man inte kan men vill? undrade han.
Jag blev nyfiken på det han läste. En novell tror jag det var. Inte alls anpassad till hans språk och inte alls till hans ålder. Varför läste han den?
– Det är något som fastnat och jag vet inte vad men jag har bestämt mig för att läsa den här och jag ska läsa den även om det är skit, skit, skitsvårt. Vad betyder …
Vi samtalar lite. Jag tänker på det gulnade pappret och den där vilja att lära sig läsa. Varför den inte syns i skolan? Jag tänker på skammen att inte kunna läsa och undrar varför det inte är det mest naturliga att säga då man går i skolan:
– Jag kan inte …
och få möta framtiden i lärarens blick och röst:
– Kom, låt oss hjälpa dig till orden och texten. Låt oss undervisa dig!
Jag sa:
Det eleverna kan läsa själva är en sak. Det elever kan lyssna till är något annat. Det kommer med oss, det vi väljer, det som eleverna ännu inte kan läsa på egen hand, men lyssna till. Skolan är generös. Det kommande får eleverna möta genom vår förmåga att ge för det framtida. Vi kan lyssna till det vi ännu inte kan läsa. Så utvecklas läsningen och horisonten förflyttas.
Måste citera Susanna Alakoski:
”Skriver den här boken på mobilen. Skriver den från bänkar, Ica från hantverksbutiker. Skriver den från krogen. Älskar tekniken. Tänk att man kan posta texter till sig själv från en stensoffa på Stora torget i Visby, som sedan publiceras i en bok som sedan läser i till exempel Haparanda.”
Alakoski, Susanna; April i Anhörig-Sverige, Dagbok, 2015, s. 277
– Varför läser du? frågar jag
– Jag läser för att få ro från allt annat. Det andra är borta då man läser. Man är i boken och ingen annanstans. När man gör andra saker kan man vara på så många ställen samtidigt.
Ja, så säger en tolvåring.
Jag läste recensionen. Jag läste om ungdomsboken. Jag lyssnade till författaren. Jag fick boken. Nu läser jag baksidestexten:
DEN HÄR SOMMAREN
ÄLSKAR
TVÅ UNGA MÄNNISKOR VARANDRA
BORTOM SANS OCH VETT.
DEN HÄR SOMMAREN
MISSHANDLAS
EN UNG POJKE TILL DÖDS
VID EN STILLA INSJÖ.
