Detta fick jag mig berättat:
Minns vår skolbibliotekarie med glädje. Han lutade sig över utlåningsdisken och viskade … du får låna så många böcker du vill! Till saken hör att man bara fick låna fem böcker i veckan när man gick i femte klass. Fem böcker räckte ju inte en hel vecka för en bokslukare.
Pappa frågade vår klassföreståndare om det var nyttigt att läsa så mycket som jag gjorde. Det tyckte hon tack och lov!
Eleven satt där som ett levande exempel då jag föreläste vid skolan. Han log igenkännande åt skolfrågorna jag lyfte. Då jag gick igenom begrepp som eleverna i årskurs sju, åtta och nio ska få möta och lära känna räckte han upp handen och sa att han kände till flera av dem, minst fyra och att de hade han lärt sig i skolan. Eleven gick i årskurs fem. Jag bjöd in eleven att berätta och gav eleven utrymme att föra sin talan och beskriva det som skulle beskrivas.
Idag möttes vi igen. Han berättade att han gärna bidrog till skolans utveckling och att han gärna hjälpte mig att föreläsa igen om jag behövde. Själv skulle han gå med elevkåren och bidra till det han kunde om skolutveckling.
Jag tänkte:
Av allt det vi ger och gör i skolan är kanske detta vad vi alla önskar. Elever som tar kontakt, berättar själva, kopplar ihop sina kunskaper med de som presenteras, tar till orda, deltar i resonemangen, är relaterande och …
Jag sa:
– Det ska bli spännande att följa ditt engagemang för det vi har gemensamt. Du får gärna ta ordet. Ser fram emot nästa gång. Välkommen.
Det är en slags övergång. Den att förstå hur författaren skriver och använder sitt språk. Jag behöver läsa in mig i språket och hur författaren förmedlar sin berättelse. Ibland bjuder det på stort motstånd. Inte själva handlingen utan hur författaren bygger upp sina meningar och hur berättelsen berättas. Om jag har läst en författares bok kan jag inte alltid med enkelhet hoppa in i en ny bok av en annan författare. Jag har en annan läsning som hindrar mig och jag upptäcker att den här författaren skriver på ett helt annat sätt.
Barn som läst sig mätta på serieböcker lägger den plötsligt åt sidan. De har läst färdigt. De är mätta. Att hitta en ny berättare att språkligt knyta an till är inte alltid det lättaste. Jag brukar ge eleven högläsning för att lyssna in hur äventyret berättas och verka som övergång mellan olika genrer och olika författarröster.
Då jag själv läser och har läst ut en bok (känns alltid sorgligt att skriva att boken är utläst) så kastar jag mig inte över nästa bok av en annan författare. Jag smakar av litteraturen och lägger några böcker i travar framför mig. Jag kanske läser en faktabok mellan de två skönlitterära böckerna. Nu väntar mig två böcker. De är så olika i sin berättarform men båda lockar med sitt innehåll.
– Han vänder sida. Han böjer huvudet över boken. Han skriver anteckningar i marginalen. Man undrar vad hans nästa steg blir. Se där … han vänder blad… sätter dit ett finger, följer med i texten och snart visar han att vi kan störa honom.
– Hur känns det? Du har nu läst i trettio minuter utan uppehåll, hur känns det?
– Tack bra. Den här lässtunden har krävt stort engagemang. Jag ägnade mig åt några svåra passager men jag tyckte läsningen flöt bra. Jag fick utmana mig lite för jag kände så starkt för personen i texten att jag började gråta men det hindrade mig inte från att läsa vidare. Jag har ju näsdukar i fickan, i fall att.
– Hur lägger du upp läsningen?
– Jag ögnar igenom nästa kapitel för att veta hur jag ska förbereda mig. När jag väl börjat läsa vill jag läsa ut kapitlet. Jag laddar med att lite energidryck. Kapitlet handlar om en strid i en skog och med en drake. Den läsningen kräver lite mer av mig. Tar energi. Därför laddar jag med uppvärmning och läser en dikt och några rubriker i en dagstidning.
– Då ska du få återgå till läsningen.
Jag ser film och tänker på hur vi ser film i skolan. Precis som texterna vi kan läsa innan vi ger dem till eleverna att förstå kan vi se film och undersöka hur den passar för vår undervisning och vad vi kan lyfta fram ur filmen. Vi kan rekommendera filmer till varandra i kollegiet och visa vad, varför och hur vi kan använda dem. Inte bara ta film, se film och inte ge filmen sammanhanget som den visas i – det som sker i vår undervisning.
I muminvärlden vävs saker och ting samman. Inte talar man stort och brett om åtgärderna man gör för de som inte syns, eller barn som lidit illa av vuxnas cynism och uttalanden. Nej. Det finns en vuxenvärld som vet och som gör. Men de berättar inte vilka åtgärderna är. Man skapar andra sammanhang för barnet som behöver. Den lilla osynliga flickan behöver inte veta att mamman sitter och läser recept hur man botar barn som blivit osynliga och varje kväll ger en dos av den kuckelimuckmedicin som ska verka gott och göra bättre. Inte heller pratar man yvigt och utåtriktat om det bekymmer man har kring det barn man oroar sig för. Tvärtom gör man det man brukar göra, kokar sylt, seglar båt, sitter på verandan och pratar om Mårrorna ute i världen, tänder ljus och lägger en extra bit socker i det te man ska dricka. Man förhåller sig till den nya genom att göra det man brukar göra och visa att det är som det ska i världen och världen tar emot också dig, du osynliga, du behövande, du lite sära … och botemedlet är just där. Att vara där man är och göra skillnad när det behövs för den som behöver. Just den tappade lingonburken som ligger i gruset är den lingonburk som ska tappas tillbaka till naturen. Inga yviga gester om den. Vi har andra. Och så en dag så är det rädda barnet mindre rädd och vågar ge sig till känna som det barn det är. Krävs konturer av världen, av oss andra, av mig och dig, för att skapa konturer i världen, för dig, för mig och för oss.
Jag läser Det osynliga barnet av Tove Jansson. Och tänker att bättre pedagogisk litteratur får man leta efter. Kuckelimuckmedicin är ett ord från Karlsson på taket av Astrid Lindgren. Vi mår alla bra av att få mer av dem båda. Kuckelimuck och berättelser med andra ord.
