Anne-Marie Körling

– Du måste ta för dig mer i klassrummet.

Så kan vi säga till tysta elever. Och jag önskar att vi aldrig någonsin sa den meningen. Aldrig yttrande den, uttalade den eller ens tänkte den. En tyst elev kan inte ta för sig mer på egen hand. Att vara en tyst elev och få höra att ansvaret är det egna måste vara otroligt tyngande.

Det är i undervisningen som möjligheten ska ges, det är i lärarens förhållningssätt möjligheterna öppnas. Inte genom att eleven själv bryter något som eleven uppenbart inte kan bryta. Att själv göras ansvarig för detta är mycket sorgligt.

Hur menar vi att eleven själv ska göra? Hur tänker vi om eleven? Varför ska eleven göra det? Ta för sig mer? Av vem ska eleven ta för sig? Hur är det ordnat så att eleven kan ta för sig? Vad gör det med de elever som tar för sig? Får de inte göra det? Är de för snacksaliga? Hur har läraren möjliggjort för eleverna, dvs alla elever, att få ha rösträtt?

Jag tänker på det barn som inte känner sig bekväm med att ta för sig som efter ett utvecklingssamtal går hem med sina pratglada föräldrar, de som nu oroar sig för sitt barn, som säger till barnet – Men du, du som pratar så mycket hemma, kan du inte ta för dig bättre i klassrummet? Det kan väl inte vara så svårt att svara på lärarens frågor.

Eller så tänker de – vårt pratglada barn är en tyst elev? Vad är det som har hänt i skolan?

Det kan också hända att eleven själv aldrig upplevt sig som tyst och en som ska ta för sig mer, utan som en lyssnande och tänkande elev som inte alls är så tystlåten utan mer en elev som gillar läget. Som plötsligt får veta att det inte duger.

Här är ett annat inlägg som berör samma fråga!

Barn är ofta inte så röstberättigade. Då kanske de skulle totalvägra att åka till Ikea en lördag. Då kanske de skulle strunta i att mamma vill köpa en ny klänning på HM när det är ungefär lagom för att äta mat. Då kanske barnen skulle säga ifrån på skarpen när vuxna tränger sig in på tunnelbanor och bussar och inte ser att barnet inte når längre så långt att det kan hålla sig i något. Då kanske barn skulle hojta hejdundrande högljutt om de för femtonde gången under besöket i staden gick in i en skoaffär där vuxna vände och vred på skor i alla möjliga former och utförande.

Kanske skulle de visa på något annat om de fick säga ifrån. De kanske skulle vilja mata duvorna som vi inte längre tycker om. De kanske vill stå och titta på en hund. De kanske vill stå länge och fundera över en bild. De kanske säger att nu kan vi åka buss för nu vill jag dingla med benen. De kanske säger att de vill köpa en glass och att de också vill att du äter en. Och så ska ni sitta i solen och undra en stund om den här köpruschen verkligen var något för er. Himlen kan vara märkligt hög den stund ni sitter där och är ihop.