Anne-Marie Körling

Flykten från läraryrket – jag har mina tankar om den. En del lämnar av andra skäl än att skolans arbete är tungt. Det är på tok för lite luft i skolsystemet. Det är på tok för mycket rädsla för att göra fel. Det är på tok för mycket rädsla över huvudtaget. Rädsla för att föräldrar inte ska vara nöjda. Rädsla för att omdömet inte är tillräckligt välskrivet. Rädsla för att eleverna inte presterar bra på proven. Rädsla för att fråga om man inte tror att man kan. Rädsla för att yttra sig om saker och ting. Rädsla för att inte känna sig bekväm med kollegorna. Rädsla …

Jag tror vi är mycket rädda i skolan. Vi har inget stöd i samhället. Skolans brister flaggas högt. Och vi kryper ihop i tankarna om att allt vi gör är under felsökarljus. Vi kryper ihop för att vi inte frågar om hur vi ska förstå läroplanen, utan krävs på förståelse omedelbart. Vi kryper ihop. Magarna värker och huvuden går varma då natten ska erbjuda vila.

Och så alla pappersarbeten, alla dokumentationer som avkrävs. Jag är en del av dem som talar om dokumentationer. Men jag vill att de ska verka för oss och tillsammans med eleverna. Och för att kunna tala om det inre arbetet. Inte för att avkrävas siffror för att visa fram i kommunala staplar, där bu och bä sorterar skolor i de som lyckats och de som inte lyckats. Jag önskar att skillnaderna handlar om skillnader i den skolans arbete och att utveckling är igång.

Och så detta med skavsår. Det krävs lite skavsår för att orientera sig i det nya. Det må göra lite ont.

I nya skor får man skavsår. I ullstrumporna kan vi inte gå. Skolan står i ett skifte. Jag tycker vi har all anledning att vara mer högljudda och språka om det faktiska. Men då krävs det att vi vet vad vi talar om. Därför dokumentera också av den anledningen. Men inte stupa under kraven på dem. Lärare måste erövra till sitt och se värdet för undervisningen och eleverna. Så har det inte blivit. Jag tänker också på att tiden med eleverna är den vi ska räkna med. Den är kärnan. Där är vi och där har vi vårt uppdrag.

Men … det finns också en annan sida – återvändandet till skolan. Flykten från de arbeten som inte gick att mäta med skolans. Som aldrig någonsin kan mäta sig med arbetet med eleverna! Detta återvändande!

Är den frågan på tapeten? Jag ser hur mängder av sökande i frågan kommit till min blogg.

Att ha en dag betyder att ljuset sätts på något specifikt. Igår hade fritidshemmen sin dag.

Barnen har alla sina skoldagar i både skolan och på fritids, varje dag är en dag i verksamheter. Dessa verksamheter ger eleven en hel skoldag. Jag tänker att skolan kan verka inkluderande kring verksamheterna. Dessa ingår och bidrar till att eleverna får möta olika verksamheter men i huvudverksamheten skola.

Jag tänker att fritids är en viktig del av barnens möjlighet till omsättande av det de lär på lektionerna, mer fritt men därmed inte utan delaktighet av vuxna som har utbildning i något så svårt som just det fria, leken – ja det som kan handla om hur att sätta sprätt på livsgnistan – hoppa, skutta i sig själv. Leka!

Då jag skriver om lek så är det svårt. Det är som om alla barn äger leken och den är fri. Så är det inte. Leken kan göras fri. Det krävs personer som skapar utrymme för den, ibland sätter igång den, följer det som sker, uppmuntrar och finns där som vuxen försvarare av den. Barns behov av vuxna är stort och i skolan ska vi svara upp genom att vara vuxna i barns världar. Vad det betyder är nog egentligen att vara där man är just då man är där.

Den handlar om yrkesgränser. Jag har en tanke om att man på en skola inventerar yrkets innehåll och därmed bygger verksamheter där potentialen för vad man kan göra inom yrket stärks och utmanas. Jag har inte samma utbildning som en fritidspedagog. En fritidspedagog har inte samma yrke som en lärare.

Jag vickade på fritids några gånger. Som utbildad lärare. Jag klarade det inte. Det var svårt. Utmanande på ett helt annat sätt än jag föreställde mig det. Jag kände att jag kom till korta. Jag tyckte också att det var på tok för många barn, att ytorna var knappa och att verksamheten behövde låna mark av klassrum. Bara detta med gränserna. Jag såg också andra sidor av mina elever vilket jag fann utmanande och gav mig information om vad jag kanske kunde göra och skapa för eleverna i min undervisning. Jag såg ledare i de tysta, jag såg kreativa idéer sättas i verket av de som ibland syntes helt utan motivation på lektionerna och jag såg hur barnen samlades kring något intressant och hur de aldrig kunde göra det i klassrummet. Jag lärde mig om mina elever.

Klassrummet tycker jag ska få vara klassrum. Därför att det är en annan pedagogik där. Fritids ska ha generösa egna rum där den specifika pedagogiken får blomma ut. Det pedagogiska samspelet ska föras med respekt för yrkeskunnandet, inte i konflikt med det. Jag tror ibland att suddiga gränser gör det svårt för oss att verka, veta vad vi kan begära, få eller vad vi inte kan begära och få. Jag tror att förståelsen blir starkare mellan de specifika inriktningarna i pedagogik om vi får definiera dem. Rummens innehåll är också en gränsdragning. Här kommer ofta fritids till korta. På färre kvadratmetrar ska fler barn vara. Jag tror det är olyckligt. Trängsel kräver ordning och regler och begränsningar. Ställer ofantliga krav på innehåll och pedagoger.

Jag tycker våra särskillnader ska verka ihop. När jag skriver det här slår det mig att det var länge sedan jag skrev om sexårsverksamheten, den verksamhet som banar vägen för eleven i skolan, de pedagoger som mycket sällan får ljus riktade mot sig, som har samma läroplan Lgr 11 som övriga skolan, och där ungarna kommer med sin känsla av att gå i skolan. Men hur är det med den saken? Vad är sexårsverksamheten för verksamhet i skolan? Hur betraktas den?