Allt det skriftliga i skolan

Jag läste om något slags upprop – det är för mycket skrivande i skolan. Jag håller nog med. Jag tycker lärare gör alldeles för mycket ensamarbete. Det går alldeles bra att inkludera eleverna fullt ut i lärandeprocesser och beskrivningar av vad det är att lära inom ett ämne, och vad eleverna själva lär sig. Eleverna kan och vill om de får och tillåts – det är min erfarenhet. Jag tycker också att mer krut ska läggas på efterarbeten, dvs, mindre på förarbeten innan lektionerna, och mer på efterarbeten. Det gör att man bygger upp lärandeplaner som bygger på det som ägde rum istället för att planera in i minsta detalj kring det som man önskar ska hända på lektionerna. Jag skriver om det här i min nya bok som förhoppningsvis kommer första veckorna i januari 2012. Jag är idel öra och i skrivande gensvar om ni vill fråga och undra tillsammans med mig1 Välkomna!

Publicerat i Formativ bedömning, Matematikundervisning, Pedagogik, Relationer och vänskap | 4 kommentarer

Leker med ämnen – vad gör ni själva?

Då jag har en aningens tråkigt, blir jag lekfullt kreativ. Det kan ta sig alla märkliga uttryck. Jag har haft roligt då jag skrivit. Men det betyder inte att ni har roligt då ni läser. Ni kanske inte alls har tråkigt där ni är men får tråkigt då ni läser. Så kan det vara. Men det gör ingenting. 

  • Jag blir glad över alla bråk på mina matematiklektioner!
  • Jag har kort stubin på kemilektionerna!
  • Jag upphäver motståndet på fysiklektionerna!
  • Jag begär ingen rättning i leden under lektionerna i svenska!
  • Det är full rörelsefrihet under idrottlektionerna!
  • Det är både takt och ton under musiklektionerna.
  • Man kan knappt höra en knappnål falla på slöjdlektionerna!
  • Jag är ingen tillknäppt lärare under mina slöjdlektioner.
  • Min bildning kommer väl till pass under bildlektionerna.
  • När vi läser biologi går det ett ekosus genom lektionen!
  • Moderna språk – ja alltfrån smsspråk till dataspråk!
  • Motsägelsefullt att undervisa i samhällskunskap och begära tystnad.
  • Tekniken är eftersatt i klassrummen men ämnet teknik pekar rakt in i framtiden.
  • Hem och konsumentkunskap – ett ämne som det är krydda i. Allt av praktisk natur ryms däri, och mycket kunskap om räntor, lån och farliga saker. Varför talas det inte mer om detta ämne i skolan! Kan lärarna där konsulta en lärare med bristande förmåga?
Ja, jag lekte lite med ämnena! Så kan man roa sig en onsdagkväll. Vad gör ni där ni är?
Publicerat i Barns rättigheter | Kommentarer inaktiverade för Leker med ämnen – vad gör ni själva?

Alla utvärderingar är spännande – och riktar undervisningen!

Jag läser och njuter. Jag gillar den spontana rösten. Om mina elever inte utvärderar vet jag inte hur min undervisning ska utvecklas. Så är det för mig!

Publicerat i Formativ bedömning | Kommentarer inaktiverade för Alla utvärderingar är spännande – och riktar undervisningen!

Diagnosen – men se människan!

Att vi alla prövar oss fram - hur lär vi oss? Den ständiga frågan borde det vara!

Detta ord fick jag av Martina Lowden, DN 26 oktober 2011, – funktionsskillnad – och ur hennes angelägna och berörande artikel om sin diagnos. Funktionsskillnad! Det är ett helt annat ord än de ord som omger diagnoser eller rättare sagt påverkar oss att titta på brist och inte på möjligheter. Det är skillnader och skillnaderna kan utgöra möjligheter för oss alla. Så vill jag se det.

Det är på tiden att diagnoserna får bli något annat än förklaringsmodeller som reducerar människan. Jag menar att det är så då människor med diagnoser förklaras först via sina diagnoser snarare än som människor. Det gäller elever. Diagnoshysterin är stor och innan möjligheter och utmaningar läggs i undervisningen så läggs förklaringen i avsaknaden av diagnos och om bara eleven får en diagnos så blir det bra. Det är absolut inte fel att få en diagnos, ha funktionsskillnader, men samtalen om diagnoserna innan de är ställda, påpekanden om att den eller den säkert har en diagnos tycker jag är både skrämmande och allvarlig.

En diagnos är en förklaring som gör att jag som lärare måste bemöta behovet hos eleven. Och det borde jag göra också utan diagnos. När Martina Lowden skriver ”Jag ville bara vara jag för dig” gör det nästan ont i mig. Klart som tusan Martina Lowden att du ska få vara den du är. Diagnoserna ska inte göra dig inringad och förklarad. Hellre då att den stora nyfikenheten ska ta vid. Hur gör vi nu, vad kan vi förändra, hur ska vi göra det möjligt? och samtidigt ”bara låta dig vara den du är”. För du är den du är! Jag också. Jag är också den jag är. Skolan är en mångkulturell plats. Skillnaderna berikar. Funktionsskillnaderna utvecklar.

”Några rader skönlitteratur vt som vanligt mer om mitt liv än någon diagnosmanual i världen. Facklitteraturen nämner sällan slagen och skriken från de neurotypa när den räknar upp problem med vårt sätt att vara.” skriver Martina Lowden.

Jag tänker att människan är sin berättelse. Sin berättelse. Aldrig förklaringen utifrån. Vem är vi att veta vem en människa är, kan komma att bli, hur vi blir till ihop? Jag tänker också i termer av litteratur då jag ser på mitt läraruppdrag – Uppdrag. Att vara där man är! Orden är Tomas Tranströmers. De är så enkla ord men tar så lång tid att uppleva och erfara. Men jag vill och jag hoppas också att jag verkligen i stunder är där.

För att förstå varandra kan litteraturen skapa vägar och mötesplatser. En text kan förklara saker och ting, som man själv uppenbaras i dem, och så kan vi dela text som ger oss en större bild av dilemman, funderingar och livsvillkor.

Målet måste ju vara att diagnosen försvinner i ett väl fungerande och vanligt liv, där omgivningen har förståelse och rullar ut en matta med möjligheter och inte hinder. Diagnosens uppgift är just att förhindra uppkomsten av hinder, och möjliggöra för omvärlden att kapa trösklarna där hindren är för stora. Men om hindren ligger i människans inre – oviljan att förstå, möta eller bara förklara utifrån diagnos. Det är den diskussionen jag är rädd för. Den lätta vägen till att dumpa ansvaret i diagnosen på eleven själv. ”Däremot tänker jag minst en gång i timmen på den lyckliga stjärna som gav mig det arbete, den familj, de vänner och det liv jag har.Sätt mig i en annan livssituation, ställ andra krav på mig och jag kommer att bli så funktionshindrad att du bara känner igen mig på kroppen.”

Och förlåt Martina Lowden att jag inte hörsammar dig bättre. Din krönika berör mig så starkt och så livligt, så varmt och så innerligt. Jag kommer inte ställa dig frågor. Jag vill föda frågor ur dina ord. Jag förstår den rädsla du känner – den erfarenhet du har av att om du säger A så kommer omvärlden ”fylla i med B, C, D och hela alfabetet.” Jag önskar det motsatta. Inte det att skolan fyller på något som du beskriver utan att du genom skolan får alfabetet så att du kan skriva, formulera och uttrycka dig. Du ska aldrig vara din diagnos, du ska få vara ett jag.

Alfabetet finns i skolan för dig att få och erövra inte för att sätta ytterligare bokstäver på dig. Om jag vore din lärare skulle jag känna utmaningar för att se dig skriva och få läsa det du skrivit. Så skulle jag se på bokstäverna. Våra gemensamma redskap för att berätta, kommunicera och skapa mening och innehåll.

”Och jag ville inte vara en diagnos för dig, jag ville bara vara jag”.

Dina ord ur din krönika borde bli kungsord för en hel lärarkår! Tack! Ticketack!

Publicerat i Diagnos | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 3 kommentarer

Hej matematik – till vem?

Det är liksom ingen pedagogik inblandad då man lämnar elever ensamma med sitt lärande. Jag räds den tysta matematiken. Jag förtvivlar den ensamma eleven och den ensamma matematikboken. De har aldrig begärt denna ensamhet. Det är sorgligt när enskilt arbete ses som lärande. Då behöver man ju inte vara i skolan. Jag säger hej matematik! Välkommen till forskningen som talar om detta!  

Publicerat i Matematikundervisning | 1 kommentar

Tyst matematik och självständigt arbete i matematikboken?

Om man arbetar ur en matematikbok, utan undervisning, inte får tala om det man gör, tänker eller funderar kring, om matematiken är ett ensamarbete? Hur kan läraren resignera så inför sitt undervisande uppdrag. Ta upp matematikböckerna och börja räkna – varför behövs då skolan? Vad gör skolan för skillnad för eleven i det fallet?

Jag stänker – muntlig matematik, ifrågasättande matematik, diskuterande matematik, begreppande matematik, resonerande matematik – allt ska vara i rummet. Den rumsliga matematiken! Så tänker jag!

Publicerat i Matematikundervisning | 3 kommentarer

Tranströmer i skolan!

Hej Anne-Marie! Stort tack för alla härliga inlägg om Tranströmer. Jag har inspirerats och lånat, detta mynnade ut i en fantastiskt rolig lektion kring hans dikter med sexorna, som inte mött hans texter tidigare. Vilka tankar och uttryck de hittade inom sig! Som extra bonus fick en vikarie som deltog i lektionen en ny litterär favorit. Tack och bock /Sofie

Publicerat i Barns rättigheter | Etiketter | 1 kommentar