Att vi alla prövar oss fram - hur lär vi oss? Den ständiga frågan borde det vara!
Detta ord fick jag av Martina Lowden, DN 26 oktober 2011, – funktionsskillnad – och ur hennes angelägna och berörande artikel om sin diagnos. Funktionsskillnad! Det är ett helt annat ord än de ord som omger diagnoser eller rättare sagt påverkar oss att titta på brist och inte på möjligheter. Det är skillnader och skillnaderna kan utgöra möjligheter för oss alla. Så vill jag se det.
Det är på tiden att diagnoserna får bli något annat än förklaringsmodeller som reducerar människan. Jag menar att det är så då människor med diagnoser förklaras först via sina diagnoser snarare än som människor. Det gäller elever. Diagnoshysterin är stor och innan möjligheter och utmaningar läggs i undervisningen så läggs förklaringen i avsaknaden av diagnos och om bara eleven får en diagnos så blir det bra. Det är absolut inte fel att få en diagnos, ha funktionsskillnader, men samtalen om diagnoserna innan de är ställda, påpekanden om att den eller den säkert har en diagnos tycker jag är både skrämmande och allvarlig.
En diagnos är en förklaring som gör att jag som lärare måste bemöta behovet hos eleven. Och det borde jag göra också utan diagnos. När Martina Lowden skriver ”Jag ville bara vara jag för dig” gör det nästan ont i mig. Klart som tusan Martina Lowden att du ska få vara den du är. Diagnoserna ska inte göra dig inringad och förklarad. Hellre då att den stora nyfikenheten ska ta vid. Hur gör vi nu, vad kan vi förändra, hur ska vi göra det möjligt? och samtidigt ”bara låta dig vara den du är”. För du är den du är! Jag också. Jag är också den jag är. Skolan är en mångkulturell plats. Skillnaderna berikar. Funktionsskillnaderna utvecklar.
”Några rader skönlitteratur vt som vanligt mer om mitt liv än någon diagnosmanual i världen. Facklitteraturen nämner sällan slagen och skriken från de neurotypa när den räknar upp problem med vårt sätt att vara.” skriver Martina Lowden.
Jag tänker att människan är sin berättelse. Sin berättelse. Aldrig förklaringen utifrån. Vem är vi att veta vem en människa är, kan komma att bli, hur vi blir till ihop? Jag tänker också i termer av litteratur då jag ser på mitt läraruppdrag – Uppdrag. Att vara där man är! Orden är Tomas Tranströmers. De är så enkla ord men tar så lång tid att uppleva och erfara. Men jag vill och jag hoppas också att jag verkligen i stunder är där.
För att förstå varandra kan litteraturen skapa vägar och mötesplatser. En text kan förklara saker och ting, som man själv uppenbaras i dem, och så kan vi dela text som ger oss en större bild av dilemman, funderingar och livsvillkor.
Målet måste ju vara att diagnosen försvinner i ett väl fungerande och vanligt liv, där omgivningen har förståelse och rullar ut en matta med möjligheter och inte hinder. Diagnosens uppgift är just att förhindra uppkomsten av hinder, och möjliggöra för omvärlden att kapa trösklarna där hindren är för stora. Men om hindren ligger i människans inre – oviljan att förstå, möta eller bara förklara utifrån diagnos. Det är den diskussionen jag är rädd för. Den lätta vägen till att dumpa ansvaret i diagnosen på eleven själv. ”Däremot tänker jag minst en gång i timmen på den lyckliga stjärna som gav mig det arbete, den familj, de vänner och det liv jag har.Sätt mig i en annan livssituation, ställ andra krav på mig och jag kommer att bli så funktionshindrad att du bara känner igen mig på kroppen.”
Och förlåt Martina Lowden att jag inte hörsammar dig bättre. Din krönika berör mig så starkt och så livligt, så varmt och så innerligt. Jag kommer inte ställa dig frågor. Jag vill föda frågor ur dina ord. Jag förstår den rädsla du känner – den erfarenhet du har av att om du säger A så kommer omvärlden ”fylla i med B, C, D och hela alfabetet.” Jag önskar det motsatta. Inte det att skolan fyller på något som du beskriver utan att du genom skolan får alfabetet så att du kan skriva, formulera och uttrycka dig. Du ska aldrig vara din diagnos, du ska få vara ett jag.
Alfabetet finns i skolan för dig att få och erövra inte för att sätta ytterligare bokstäver på dig. Om jag vore din lärare skulle jag känna utmaningar för att se dig skriva och få läsa det du skrivit. Så skulle jag se på bokstäverna. Våra gemensamma redskap för att berätta, kommunicera och skapa mening och innehåll.
”Och jag ville inte vara en diagnos för dig, jag ville bara vara jag”.
Dina ord ur din krönika borde bli kungsord för en hel lärarkår! Tack! Ticketack!
