Anne-Marie Körling

… och då gjorde vi så här. Jag bekräftade att eleverna var väldigt arga på varandra. Hur arga de var kunde inte riktigt mätas upp. Men det arga satt liksom i elevernas händer, i deras huvuden, i deras bultande hjärtan. – Hmm sa jag. Så arga är ni på varandra att också jag kan känna det. Jag tycker ni ska vara arga en stund till.

Sedan gav jag eleverna ett stort papper att rita ned sin ilska på. Den ena gjorde en stor kraftig båt med krigssaker. Eleven ritade och ritade. Och under tiden eleven ritade så blev eleven alltmer intresserad av sin teckning och började göra detaljer och blått vatten. Jag bad eleven berätta. Och det gjorde eleven. Den andra eleven blev nyfiken om hur argheten såg ut på ovännens teckning och kom och tittade. Båda eleverna visade sina teckningar för varandra. Som om de förstod hur det var. – Aha, sa de. Men så undrade den ena eleven om eleven kunde visa hur man ritade stridsskepp. Och så satte sig de två ovännerna och ritade en teckning ihop. De småpratade, de ritade och tillslut så hade de blivit vänner igen.

Vi är våra känslor, våra sorger, våra lyckor, våra ilskor, våra nedstämdheter, våra glädjor och vi uttrycker dem med skratt, tårar, arga sparkar på stenar. Vi är våra känslor. Barn är det också. Är i sina känslor. De är dem närmast. Vuxenvärlden orkar inte med att det är så. Det gör att barn har rätt att vara sorgsna ett tag men inte för länge. Barn får vara väldigt lite arga över saker och ting, ilska är något tabu och svårt (för säkerhets skull skriver jag att ilska som går ut över andra aldrig är bra, slag och utfall mot andra elever inget jag tillåter) men ilska för att man inte förstår matematikbokens tal och behöver frusta ut frustrationen den är inte farlig. Snarare behövlig. Och skrattet och glädjen – vi tystar ned elever som skrattar. Kanske vi skulle dela skrattet en stund med dem. Göra känslorna verkliga. Men så är det inte. Känslorna måste regleras och komma tillrätta med. Den farligaste känslan är den arga, ilska. Den vill vi gärna sätta etiketter på.

Teckningen visar var det arga sitter. Jag funderar mycket över hur eleverna kan få visa sina känslor och att de är ofarliga just för att vi är människor. Det betyder, återigen, att man inte får slåss, ge sig på någon annan. Jag hörde att skolor nu har större problem med barn som slåss än vad man har haft tidigare. Kanske beror det på att vi inte vågar acceptera att barn är sina känslor. Att vi kanske inte är vuxna den insikten. Vi vill inte möta barn med för stora känslor och härbärgera och mentalisera dem i skolan. Vi borde tala mycket mer om dessa saker tänker jag.

Jag funderar över resursen. Den där som man får till en elev som inte. Ingår den resursen i sammanhanget skola eller är resursen liksom en främmande fågel som vaktar över en endaste unge?

… och vi satt där och beslutade oss för att skriva en bok ihop. Nu är det sagt och nu är det utskrivet. Alltså blir det!