11 september

Jag stod i en kassakö. Köpt tårtingredienser och massor av små ballonger, godis, kakor och skulle ta emot gäster. Fira sonens födelsedag. Jag hörde vad man talade om – om att en skyskrapa rasat. Kassörskan vred sig lite på stolen. Kunderna talade, plötsligt talade alla med varandra. Det lät som en film. Vilket jag frågade om. Varför talar ni om den där filmen, den har jag inte hört talas om. Jag plockade ned i kassen allt av festmat och festligheter. Symboliskt plockades de sedan inte upp.

Hemma stod TV´n på och overkligheten ”over there” blev märkligt verkligare. Att vi sedan skulle få leva i verkningarna kunde vi inte fantisera om. Några år senare åkte jag med sonen till New York. Vi kom att stå vid gränsen med våra pass, vår inresemöjlighet, våra allvarliga miner och överallt fick vi genomsökas, som om vi vore några farliga främmande. Världen hade förändrats.

Publicerat i Verkligheten | Etiketter , , , | 1 kommentar

Upphittad mening

Publicerat i Verkligheten | 1 kommentar

Rummets förväntan, regler och vi tillsammans i det!

I Hanne Kjöllers ledare idag, Dn 10 september 2011,  berättas om hur en teater-föreställning i princip blev ett trist och tråkigt interaktivt spel i hela salongen. Jag kan höra hur illa förberedda elever gör väsen av sig och att läraren mitt ibland dem inte förmår göra något i stunden. Det är ett problem. Jag håller med Hanne Kjöller, och inser att jag varit med om detta massor av gånger. Jag har därför noga förberett elever för hur man uppför sig som klass i en tunnelbana, hur man är då man besöker kyrkor, museum och teatersalonger. Hur man förbereder sig inför ett teaterbesök. Allt det där rumsliga som vi måste stötta och förbereda för. Oftast stannar det vid att lärare lär elever att följa läraren till själva lokalen, aldrig att fullt ut existera och samverka i den.

Jag minns en mycket sorglig begravning. Det var en ung människa som tagit sitt liv. Jag satt bland mycket unga människor. De var svartklädda. Nedsänkta huvuden. Sorgen tvingade dem till det. Tårarna rann, några skrek. Förtvivlan fyllde hela kyrkorummet. Så är det med sorg och dess fokus. Det fanns några psalmer att sjunga och det fanns några siffror som hänvisade till vad i psalmboken. Någon intill famlade i boken – Hur faen gör man? och jag fick visa under sjungandet. Den som satt intill mig hade blivit osäker, kunde inte delta i det som skulle vara gemensamt på grund av sin okunskap. Det är absolut inte personens fel, utan att vi aldrig någonsin berättar om det verkliga som krävs av oss, och som vi själva kommer behöva förstå, därför att vi fullt ut vill delta. Den smärtsamma okunskapen i något som förväntas kan bara utbristas i ett – Faen! också i en kyrka. Också under en begravning. Då jag visade tillrätta och lade en arm om den som frågat mitt i sin gruvliga sorg fick jag ett viskande och grumligt tack till svar. Sorgen var stor.

Också då en mobiltelefon skar genom själva akten fattade prästen det modiga allvaret att inkludera detta i sitt avnavlarsvar. Istället för skammen att störa fick den som glömt att stänga av sin mobil möjlighet att genast göra detta, prästen sa: Och livet kommer alltid att ringa in … precis som här … livet kommer alltid att ringa in och göra sig påmind för oss alla. Jag slöt prästens ord i mitt hjärta. Det gäller att famna det som sker utan att göra skada av den skam som de som sitter där tillsammans får uppleva. Det handlar om att vara tillsammans i olika rum.

Vad jag tänker kring det Hanne Kjöller beskriver är sorg. Elever ska kunna gå på teater och förstå vad som är en teater, vad det betyder att ridån går upp och skådespelarna tar platsen och fokus. Att vi lyssnar ihop. Diskussionen får komma sedan. Mobilerna stängs av för en liten tid för att inte störa. Samtalet, godiset, viskandet läggs i framtiden. Det är inte McDonaldstid där skådespelet ska förstås kanske omedelbart. Det handlar också om den demokratiska rätten för alla att ta del av skådespelet. Det är ingen högljudd ton som ska härska hos någon. Högröstade gensvar är inte roliga och ingår inte i aktiviteten att delta lyssnande och betraktande på det som sker därframme.

Jag sörjer det jag läser. Jag tänker att vi alla är rumsligt ansvariga. Också den som tar eleverna till det offentliga rummet måste utbilda i vad det är att befinna sig där. Skolans utbildaransvar ligger i den förflyttningen, den verkliga textrörligheten. Den rent rumsliga demokratin. 

Jag minns ett studiebesök i en skola på Nya Zeeland. Vi skulle besöka en Maouriskola. Vi välkomnades in i en aula. Dansades in i den av eleverna. Det var knäpp tyst. Jag trodde inte mina ögon då jag mötte runt 600 elever sittande på golvet, leende och välkomnande, respektfullt deltagande, lyssnande och medborgarvänliga. Jag fick tala till dem. Jag fick möta dem. Och omslöt sedan allt i mitt pedagogiska hjärta. Det handlar om möten. Och vi måste utveckla dessa möten till mångfald och ansvar. Det ska givetvis inte handla om att eleverna ska vara tysta, men lyssnande. Det betyder också att deras röster blir respekterade och lyssnade till. Frågan är om elever blir det i sin dagliga verksamhet? Lyssnade till?

Publicerat i Klassrummet, Kommunikationen, Pedagogiska miljöer, Verkligheten | Etiketter , , , , , , , , , , , , , | 6 kommentarer

McDonaldseffekten – ett skolproblem?

Jag lyssnade till den så kallade McDonaldseffekten, den att få omedelbart svar på sina behov. Man köper en hamburgare, alldeles runt hörnet. Det betyder att allt jag behöver ska jag genast få. Skolan handlar nog mycket om att härbärgera tålamod, få elever att förstå att lärandet är en lång process, att ”vinsterna” inte är omedelbara, att det ibland är mödosamt att lära, att det är kämpigt men att kunna är själva målet och glädjen.

Det handlar om att försvara det kämpiga, att inte som lärare hamna i fällan att allt i skolan ska vara för elevnära, för tillrättalagt, för omedelbart, för glättigt. Det är att ljuga för eleverna. Det är att frånvända elever från lärandet. Lärande är något helt annat än att gluffsa i sig en omedelbar munsbit … och känna en inre tomhet när man ätit sig tillfälligt mätt på vad?

Lärandet är mödosamt och synnerligen krävande. Och följderna av lärandet är långtgående. Det är så omtumlande att lära och det bör vi tala om. Det handlar om skillnader. Och hur dessa skillnader berör oss på djupet.

Tillägg då jag tänkt lite ytterligare! 

Jag funderar över skolans inre värde. Den att vi processar och utvecklar kunskaper och förmågor. Så omtumlande. Så elevaktivt. Så nära. Vi bör tala om detta med föräldrar som oroar sig för det svåra, det problematiska. Inte i termer att vi överger eleverna, för det ska vi aldrig göra, utan att få eleverna att härbärgera sina lärande processer och att inkludera medvetenheten om att lärandet inte är att halka in på ett bananskal, eller att svårigheter kan man lämna bakom sig, överge och skita i. Det är just när det är som svårast som lärandet är som mest utmanande. Det utmanar oss i professionen, det ska utmana eleverna. Det ska märkas, kännas och verka. Men för att noga ange min tanke, aldrig någonsin överge eleverna, lämna dem i sticket, göra kunskapen till något som skiljer oss åt! Aldrig någonsin så!

Publicerat i Barns rättigheter | Etiketter , | 4 kommentarer

Lördagen och energin

 

Jag funderar över energin. Jag blickar ut över min elförbrukning. Kaffemaskinen puttrar ut värme. Sedan kommer solen. Jag inser kraften i den. Lördagen har en egen energi. En alldeles egen lågenergi. 

Publicerat i Barns rättigheter | Kommentarer inaktiverade för Lördagen och energin

Eleven ”Kalle”, tysta Lisa och duktiga Annika

Kalle – namnet vi använder då vi ska tala om problemeleven. ”Kalle” är den pratiga, stökiga och den som inte kan sitta still. Vi har några sådana namn. Vi tar också vår Olle ur skolan eller motar honom i grind. Jag undrar vad vi använder för flicknamn. Tar vi Bella ur skolan också?

Här är en länk till duktiga Annika! Och tysta Lisa)

 

Publicerat i Barns rättigheter | Etiketter , , , , , , , , , | 4 kommentarer

LÄRARNÄRA UNDERVISNINGAR

Jag har tänkt på lärarrollen. Jag har tänkt på kursplanerna. Jag har tänkt på ordet elevnära (Lgr 11). I lärarnära undervisningar lägger jag mängder av innebörder:

  • Professionen är nära eleverna och stoffet – Lärarnära
  • Vi kan dela undervisningar mellan oss – vi är lärarnära
  • Vi kan diskutera det inre klassrumsarbetet – för vi är där och i verkligheten – alltså lärarnära verksamheten
  • Vi ska verka i nära samspel med eleverna – Lärarnära!

Så tänker jag. Och så vill jag verka. Hur lärarnära kan jag komma stoffet? Hur lärarnära kan jag komma elevernas lärande? Hur verkar jag så att eleverna får uppleva lärande i gemenskap med elever – alltså verka lärarnära? 


Publicerat i Barns rättigheter, Läraryrket och lärarrollen, Ordförrådet, Pedagogik, Skolorden | Etiketter , , , | 1 kommentar