Det är skolstart. Det är också en plats att diskutera det som ägt rum under sommaren. Utöya är en skolfråga. Jag tänker att vi ska vara sakliga, mycket sakliga. Vi ska visa var Utöya ligger. Vi ska tala om demokrati och verka demokratiska, om den rätten vi har som medborgare att tycka, tänka, uttala och träffas – som de unga på Utöya. Vi ska tala om hur idéer kan odlas i det tysta. Vi ska lyssna noga på det eleverna säger och hur de själva tänker, deras rädslor och deras medkänslor. Vi ska tillåta tankarna att finnas. Vi ska vara sakliga, så sakliga vi kan vara.
Det kan vara av vikt att lyfta frågan inom kollegiet! Norska lärare har en länk till hur att göra och verka i skolan. Redan några dagar efter terrordådet kunde lärare finna stöd. Det är kanske också något som skulle kunna ha. Rädda Barnen är alltid en plats att vända sig till. Jag tror att tystnaden är långt mer farlig än att vi lyfter frågorna i klassrummet.
Jag kom in i ett stort rum. I prydlig ordning låg den bok jag skrev för många år sedan. Det finns många hur i denna bok – hur man kan göra, hur man kan förhålla sig, hur … Mest ser jag boken som en del av en process, ett bollplank, en dialog mellan professionen, innehållet och eleven. Jag vill aldrig skriva någon på näsan, aldrig någonsin underkänna andras idéer bara utmana och krocka med det jag tänker. Allra
helst och oftast tänker jag att vi ska ta varandra i hand vi lärare och blicka ut mot vår yrkeshorisont och våra gränser. Verka för elevernas lärande rätt genom att tänka relation, innehåll och läroplan. Jag blev rörd över att få ingå i ett sammanhang där mina tankar upplevdes mottagna, som ett sammanhang, och där mötet är mer intressant än
själva kampen om vems. Allt är process och allt kan påverkas. Kunskaper möter varandra och nytt uppstår. Allt kan samexistera! Tillåt oss!
Good enough i utvecklingszonen. Då jag har fått förväntningarna om något eller själv hissar förväntningarna på mig själv in absurdum så påverkar det mig i skärpa och i ton. Är förväntningarna för höga kan jag inte leva upp till dem. Är de för lågt ställda blir jag kränkt, ja eller uttråkad, eller arg för jag har mer att ge än det här, jag träffar golfbollen och kan få in en träff på 25 meter och inte fem meter som du antyder, ja så ungefär. Men om förväntningarna är inom ramen för vad jag kan och lite, lite mer än så då blir jag riktigt utmanad. Sen tänker jag alltid – Good enough! om resultatet.
Lärandet handlar om relationer. Relationer till en person som gör det man ska lära sig. Relation till innehållet och relation till känslorna. Det handlar också om att läraren visar att läraren har en relation till ämnet så att eleverna kan låna kraft av lärarens intresse. Jag frågade en person varför hon hade lärt sig. Hon berättade att läraren var så intresserad av det läraren höll på med och var så nära sitt ämne så det var nästan omöjligt att inte bli intresserad. Dessa relationer lär och när varandra. Jag har en relation till orden, genom orden kommer jag nära elevernas relationer till orden och så har vi lärt varandra och sett varandra. Vi kan bekräfta genom våra innehåll.