Lärare som är nära eleverna är nära möjligheterna att undervisa. Och som alltid – man tager ofta det man haver – det eleverna själva förundras över, kommer med för frågor och så – om man kan dem – är man som lärare själv medveten om att ”vi nu är lärande” och för säkerhets skull noterar alla kursplaner i huvudet för att tillåta sig att som lärare följa eleverna. Jag citerar Sven-Bertil Taube i Min Barndoms Somrar,  DN 3 juli 2011, och det är under andra världskriget och:

”- Vi rodde ut till hans fartyg. Det var sån dimma att vi inte såg något förrän – pang! – vi slog i sidan av båten.

De klättrade ombord och blev serverade middag.

– Med oss hem fick vi kokosnätter och en stock bananer. Jag hade aldrig sett något sådant. När jag började skolan igen hade jag med mig en banan. Det blev sån uppståndelse att dom fick ändra i schemat. Vi fick en biologilektion och de satte upp en plansch i klassrummet med en banan på. Sen öppnade vi bananen och alla fick studera den. Därefter fick eleverna i klassen smaka på den med en tesked.”

Vi måste fortsätta vara eleverna nära och lyfta upp det vi kan göra till undervisning. Det är läraren som ska bära läroplanen inom sig, verka för den, och pricka in kursplanerna utan att eleverna behöver göra det. Eleverna ska få lära sig i gemenskap och i självständighet. En banan är källa till undervisning – såväl igår som idag.

Frågan är bara om vi lärare vågar vara så nära eleven och lita på förmågan att se kursplanerna då de uppträder i verkliga klassrumslivet? Eller om det är vi som skyndar igenom kursplanerna och ser dem som avprickningsbara och därmed inte alls elevnära och läroplansorienterade? Vad är en banan idag?

Frågan om bananer är inte en liten fråga? Den kan stöta på kursplanerna i historia, svenska, matematik, geografi, engelska, moderna språk, samhällskunskap och hemkunskap. Allt det bekanta som vi tror oss så bekant att vi inte längre trollbinder med historien om dem. Allt är nytt. Också en banan!