Att förlora förtroendet är stora och allvarliga saker. Det kan skada det självförtroende som en verksamhet har utan att förstå att mandatet är förlorat. Men då man inser att man förlorat förtroendet måste man arbeta annorlunda och tänka nytt, kreativt. Man behöver också be om ursäkt, tala sig till insikt och säga att vi tänker pröva att göra allvar och försöka pröva andra vägar. Förtroende tappar man inte från en dag till en annan, det sker långsamt, besvikelse läggs till besvikelse och så en dag är det ett faktum – förtroendet är förbrukat, förlorat och …
Att återskapa förtroendet handlar om att visa vilja till aktiv förändring. Hur den ska se ut behöver man kanske inte veta, men att man i skolan ska ta ansvar för att just förtroendet återskapas. Det är något med viljan att ta ansvar. Det kanske är själva grejen. Ansvaret.
Ögat som blickar mot mig – det nyfikna och lärande ögat – uttrycker en glädje som jag svårligen kan vilja skada. Hur ser vi in i barns ögon? Hur förvaltar vi det vi ger dem? Hur möter vi upp blickarna? Hur förstår vi dem? Hur snart släcker vi dem? Varför gör vi det?
De stora feta frågorna ger eleverna kreativa möjligheter att tänka fritt och utanför alla lådor och boxar. Tänkandet ska vara fritt, tids nog kommer inramningarna kring vad, hur och varför. Men en fråga som – HUR GÖR MAN EN HÖG MED VATTEN – är och har varit en mycket kreativ fråga för mina elever och mig själv. Som vuxen måste jag leta mig förbi det jag vet om vatten och tänka på andra sätt – vilket är mycket utmanande. Eleverna har ett mycket ledigare förhållningssätt till den här frågan. Att det väcker engagemang att få öppna frågor tror jag handlar om att dessa ligger nära det kreativa.
En undervisningsform jag använt alla mina undervisningsår har handlat om att lyfta ut författarnas ord in i våra klassrum. Eleverna får själva ta en mening, detta äger rum dagligdags och under hela dagen, ur sina böcker och skriva av dem på blädderblock. Detta gör att eleverna bidrar till undervisningen och att flera författare modellar skrivande och mening i en slags transparens för alla. Det betyder också att innehållet syns i klassrummet och kan användas både i tankarna, i texterna och för att sätta sprätt på kreativiteten.
Jag har alltid berättat om skiljetecknen. Alltid lekt med dem i språket, i det talade framför allt. Undervisningen har alltid handlat om allt som bygger upp en mening, därmed också punkter, kommatecken, utropstecken, semikolon. Redan i årskurs ett har vi undersökt hur tre punkter binder ihop en berättelse på andra sidan med tre nya punkter… och att människor som avbryter någon också kan visa det i en text. Genom skiljtecknen har högläsningen förstärkt hur det ska låta då man säger saker och ting.