Vygotskij och passiviteten

Postat den 01/02/2011 av Anne-Marie Körling

”Vi har sett att den ende uppfostrare som kan bilda nya reaktioner i organismen är den egna erfarenheten. Enbart de relationer som skapats av personlig erfarenhet har inverkan på organismen. Det är därför den personliga erfarenheten hos den som skall uppfostras utgör grunden för det pedagogiska arbetet.”

”Därför innebär elevens passivitet att man undervärderar hans personliga erfarenhwet, vilket är en dödssyn ur vetenskaplig synvinkel, eftersom det grundar sig på en felaktig regel, nämligen att läraren är allt och eleven intet.”

Ur Peter Gärdenfors bok; Lusten att förstå, 2010


Inlägg som berör samma teman:

  1. Belägga med forskning i efterhand: Göra, reflektera, analysera och tillföra
  2. Den reflekterade erfarenheten
  3. Passiviteten och oljan
Publicerat i Vygotskij | Etiketter , , , | 1 kommentar

Lärarens ensamhet, och tankar ur lärarens huvud

Postat den 01/02/2011 av Anne-Marie Körling

Det slår mig att läraren är alldeles för ensam. En lärare blir ställd i klassrum utan att få tillgång till andra lärares undervisningar, modeller, möjligheten att härma och pröva. Det stängs för många dörrar för professionen att utvecklas. Det är läraren som får göra sina hjul från början, svälja sina trial and error, dölja sin känsla av misslyckanden, tysta sin glädje över lyckade undervisningar, söka sina frågor utanför skolan i rädsla föratt få bli tillrättavisad av någon lärare som inte vill dela med sig utan utmärker sig i tron att vara den bättre, och de tysta frågorna som ständigt ställs utan att någon besvarar dem

– Hur undervisar man om kartan? Hur förstår man vilken bokstav man kan börja med i alfabetet? Hur använder man tiokamraterna i praktiken? Hur gör andra lärare? Vem kan jag fråga? Måste jag göra rätt? Till vem kan jag yppa min känsla av att inte räcka till? Hur kan jag räcka till? Vad gör jag när jag inte fungerar med en elev? Vad händer i mig då eleverna inte gör som jag säger? Varför fungerar inte min röst? Är jag rädd för eleverna? När frågar man mig om min undervisning? När får jag besök av någon lärare som vill stötta mig? Var är min rektor? Är jag bra som lärare? Vad fattas mig? Får jag stå i korridoren och prata med eleverna? Varför skyndar vi så mycket? Vad får jag göra? Kan jag bryta mönstren? Med vem kan jag tala? Hur kan vi mötas och vad är det för tid som vi då tar från någon annan tid? Alla försvinner då schemat för dagen är över, var är de andra lärarna? Vem kan hjälpa mig med mitt problem? Är jag ensam med de funderingar jag har?


Inlägg som berör samma teman:

  1. Åldersgräns för att bli lärare
  2. I lärarens huvud sker den viktiga implementeringen av Lgr 11
  3. Tankar om lärarens betydelse
Publicerat i Barns rättigheter, Läraryrket och lärarrollen | Kommentarer inaktiverade för Lärarens ensamhet, och tankar ur lärarens huvud

Vad är hindret för skolutveckling?

Postat den 01/02/2011 av Anne-Marie Körling

Jag fick frågan – vad är hindren för skolutveckling? Vilka är hindren? För hindren är där! Ja, jag ska grubbla på frågan. Den är mycket stor. Den kräver att man gnager lite på allting. Lärarens profession. Skolans organisation. Ledarskap. Styrning. Uppföljning. Jag tror jag skulle luta åt att det är alldeles för lite pedagogiska diskussioner som verkar för att utmana pedagogerna i den tid som är nu. För många föreställningar som lägger sig över verkligheten. För lite samspel, dialog och innehåll. Men jag ska grubbla vidare.

Det kan också vara så att gamla strukturer råder och behöver bytas ut mot nya. Omvärldsanalyser tillföras och synen på barnen anpassas till denna tid, här och nu,.

Men jag ska grubbla vidare… och ni får också göra det! Tacksam för tankar och pedagogiska gensvar! Välkomna!


Inlägg som berör samma teman:

  1. Pedagogisk arkitektur, ja… kanske ska vi kalla det för just det
  2. Vad är frågan? Vilken är frågeställningen?
  3. Vad är ett barn idag?
Publicerat i Barns rättigheter | Etiketter , , | 5 kommentarer

Elevens rätt att få meningsfull tid i skolan

Postat den 01/02/2011 av Anne-Marie Körling

Det är mycket väntan i klassrummen. Det strider mot det ansvar eleverna faktiskt kan tillåtas få ta. Om man bara väntar är det för att kulturen säger att du ska vara passiv och inte ta saker i egna händer. Läroplanen talar om att ansvaret kan delas, ska göra det och att eleverna ska utvecklas i sitt ansvarstagande. Det måste alltså tillföras en dos av ansvarsöverlåtelse till eleverna. Om de aldrig självständigt kan få börja sina arbeten utan att läraren säger till och tillåter detta är det en aning bakvänt. Det kan vara så att eleverna inte sätts igång på lektionerna utan mer fortsätter … vilket gör det enklare att faktiskt ta ansvar. Att fortsätta sina arbeten handlar om förhållningssätt och erkännande av ämnet som lever sitt egna självständiga liv och kring vilken lärare i dialog och samspel påverkar och utvecklar genom dialog (goda sådana) och respekt för elevernas egna göranden och tänkande. Igångsättarskolan betyder att eleverna inte vet något om det som de själva ska eller kan göra. Som om de vore marionetter.


Inlägg som berör samma teman:

  1. TEXTFÖRSTÅELSE: Lärarens rätt att undervisa – elevens rätt att lära
  2. Elevens rätt till sitt namn i skolan
  3. Misslyckanden i skolan-elevens ansvar och eget ansva
Publicerat i Kommunikationen, Läraryrket och lärarrollen, Lektioner och lektionsförslag | Etiketter , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Elevens rätt att få meningsfull tid i skolan

Formativa bedömningar

Postat den 01/02/2011 av Anne-Marie Körling

Skolverket listar min bok – Vägen till skriftliga omdömen – och under rubriken formativa bedömningar. Det gjorde mig mycket glad.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Bedömningar! En fråga till er?
  2. Summativa tankar om prov!
  3. Skolutveckling – ja tänker utvärdering
Publicerat i Formativ bedömning | Etiketter , , | Kommentarer inaktiverade för Formativa bedömningar

All denna väntan – all denna spilld tid

Postat den 01/02/2011 av Anne-Marie Körling

MINA SKOLSKYLTAR

Jag har klockat mina moment i mina lektioner i många år. Det har jag blivit tvungen att göra för att själv säkerställa att mina elever får den tid de har rätt till. Jag startar alltid lektioner omedelbart. I den senaste klassen var det mina elever som klockade lektionsstarten – det fick inte ta mer än två minuter innan alla var samlade och jag var igång. Alltid inledde jag med högläsning. Alltid genast och omedelbart in i händelserna.

Men det var den där klassen jag fick en gång. Den jag fick ta över. Där var lektionernas innehåll och själva lärandet, ämnena och elevernas självrespekt som bortblåst. Det var inte som det borde. Jag studerade tiderna under en vecka. Jag fann, och det bedrövligt nog, att en femtedel av veckans tid försvann till ingenting, absolut ingenting.

Efter denna första vecka presenterade jag min undersökning för eleverna. De blev mycket tysta, tänkte och så började de inse att jag hade undervisningstid och den tänkte jag ta på allvar – allt för att eleverna skulle få det de hade rätt till. Och om detta blev vi överens klassen och jag.

Det är nog ganska långtråkigt att vara elev i svensk skola. Väntan, väntan, väntan. Vi borde slå oss ned i skolmiljöer och vänta in det som sker i klassrummen  – bara för att känna efter hur det är och ligger till. Jag tror ingen gör eleverna uttråkade av vilja utan mer av brist på insikt. Det är svårt att vara lärare, men det ska det vara!


Inlägg som berör samma teman:

  1. Långsamhet och väntan i klassrummen
  2. För väntan!
  3. Elevens rätt att få meningsfull tid i skolan
Publicerat i Barns rättigheter | Etiketter , , , , , | 2 kommentarer

Pojkarna, tillsägelserna och hur orkar de egentligen vara pojkar

Postat den 31/01/2011 av Anne-Marie Körling

Jag läser Dion Sommers bok Barn i senmoderniteten, Barndomspsykologiske perspektiver, 2010 en bok jag tycker mycket om. Och den är nödvändig i vår tid. Barns perspektiv måste ständigt utredas, sättas i fokus, och grubblas kring.

Dion Sommer beskriver hur pojkarna i regel får mer tillsägelser i hemmet än flickor. Den största skillnaden är då barnen, flickorna och pojkarna är i 11 års ålder. Pojkarna får markant mer tillsägelser än vad flickorna får. Det är alltså könsskillnader i hur vi möter barn med skäll och tillsägelser. Vad gör det med pojkar tänker jag? Vad gör det med flickor och vad säger oss siffrorna?

Det är mycket enkelt att överföra samma tanke till skolan. Jag skulle gärna undersöka mig själv och markera noggrant mot vilka jag vänder min tillsägelser mot. Och jag tänker också hur säger jag till pojkarna, gör jag det mer kollektivt? Hur säger jag till flickor, mer individuellt?

Vad gör det här med oss i skolan? Vad betyder det för pojkar och för flickor? Borde vi inte undersöka det här närmare? Pojkar presterar sämre i skolan än flickor. Kan det vara så att pojkarna inte bemöts på bästa sätt?


Inlägg som berör samma teman:

  1. Vad gör skolan med pojkarna – hur gör vi något nytt för dem?
  2. Det väldigt tysta pojkarna i klassen
  3. Pojkar! Det är inte deras fel att de är just pojkar!
Publicerat i Klassrummet, Läraryrket och lärarrollen | Etiketter , , , , , , , | 2 kommentarer