Det är inte lätt att få modeller insända till skolan. De som kommer utifrån, förklarar skolans problem och ska verka för att lösa dem. De tas emot som vore de universala möjligheter och utan de mycket viktiga pedagogiska samtalen om vad, varför och hur läraren på allra bästa sätt ska förstå, förverkliga och möjliggöra något i klassrummet. Det är absolut inget fel att få perspektiv som presenteras av någon annan, det är aldrig fel att få förslag, det är aldrig fel att få nya tankar och nya möjligheter. Men om dessa görs till lösningarna också innan de prövas är det en mycket farlig utveckling för skolan. Det reducerar också skolan pedagogiska verksamhet till misslyckanden. Vi misslyckas ständigt med det vi får, och den berättelsen genererar misslyckanden om och om igen.

I alltsammans finns verkligheten. Den vi lärare själva befinner oss i, den där eleverna är och skolpliktar i. Och den sammanfaller mycket sällan med de idéer som gives skolan. Skolan måste, behöver och ska utveckla sin pedagogiska hållning, pröva och utveckla, formulera frågor och kanske kritik mot det som gives oss utanför de nationella dokumenten. Det måste också tillföras diskussioner där lärare tar sina autentiska fall och gör dem tydliga, inte som misslyckanden utan mer som avstamp för förändring. Frågorna måste ställas kring vad vi gör, vilka effekterna blir och i varför de i så fall blev som de blev? Vi måste professionalisera oss genom att sätta ord på våra verkligheter, inte gömma oss bakom misslyckanden och inte våga erkänna dem, utan göra just så, lyfta fram vår oförmåga i ljuset, också vår förmåga.

Skolan är en tummelplats för mänskliga möten, mångfald, kulturer som möts, tider som varit, tiden som är och det som ska komma. Jag räds allt som läggs på oss utan att vi själva funderat på om vi vill göra just som mallen anger eller hur vi kan utveckla våra uppdrag i gemenskap inom lärarkår och elever. Frågorna och svaren måste formuleras inifrån. Så länge de inte blir till och  formulerade där kommer yttervärlden hjälpa till med sina välmenande insatser och möta en lärarkår som tigastillande tar emot, som vore lärarkåren gjord av skumgummi mot vilket inget pedagogiskt motstånd erbjuds. Jag räds den tysta mottagande kulturen. Vad är skola? Vad är en lärare? Vad är pedagogik? Hur talar vi om våra verksamheter? Hur beskriver vi våra lyckanden? Varför håller Jante det mesta inom lås och bom? Vad gör en rätt och felkultur med skolan?

Att vi sedan har redskap som någon har givit oss pekar mer mot våra misslyckanden, vi kan inte ens svara upp eller svara emot, vi kan inte hävda oss mot de som ser en bit utanför och vi faller genast och okritiskt för och i de lösningarna som ges. Skolan bör och ska verka pedagogiskt. Det innebär också att erbjuda ett motstånd, utveckla den pedagogiska hållningen och ge pedagogisk röst åt det vi gör. Den har dessvärre tystnat.

Det kanske kan vara så här – vi får, vi tar emot, vi säger att vi ska – men i rent trots och för att vi aldrig diskuterar lägger allt åt sidan och fortsätter som vi alltid har gjort. Det händer ingenting för ingen frågar heller om det har blivit någon förändring. Ingen frågar något alls. Ingen uppföljning.