Ja, det är något med detta ord – Talutrymme! Jag tänker så då jag ser ned i min sons matematiska tänkande väl tydligt och åskådligt i hans arbetsbok. Det är ett språk som breder ut sig och erövras. Det är knappast något svar av det ordinära slaget, dvs själva lösningen och det mer lätträttade som kan jämföras med facit.

Det är ett matematiskt tänkande och uttryckande. Det är att erövra begreppen och förvalta dem i uppgifterna. Det är att samtidigt förstå orden och göra den matematiska frågan till en översättaruppgift – föra in matematiska förklaringar med rätta begrepp – så att matematikens grammatik och ord faktiskt blir något som skapar gemenskap.

Tankeutrymmet är ett talutrymme. Jag vill att mina elevers tänkande ska synliggöras och breda ut sig. Det ska ritas, grubblas, försökas, prövas och ifrågasättas. Det får gärna vara många olika alternativ och försök innan lösningen kan uppenbara sig. Många elever älskar matematikboken för att den så tydligt ger ett rätt eller ett fel. Kan man och får många rätt så skyndar man vidare och tillåts göra det. Men vad eleverna kan i sina korta svarsmeningar eller enordsnedslag måste vi ställa oss frågande inför.

Jag kan följa min sons tankar trots att jag i den högre skolans matematik får en ökad känsla av vanmakt och en gammal rädsla slår rot – att jag är en idiot som inte förstår, att jag räds matematiken för att den syns mig språkligt långt ifrån mitt eget språk. Magsäcken blir valnötsstor och händerna plötsligt varma, svettiga. Min skolmatematik och dess minnen invaderar med stöveltramp. Vem är jag i matematiken? Varför står jag utanför? Fattar jag så trögt?

Men i matematiska talutrymmet erbjuds språket en plats. Orden och begreppen kan förklara siffrorna, sammanhanget och kontexten förklara något som jag kan greppa. Jag kan säga kvadratmeter! Jag vet att jag bor på en yta. Jag kan känna mina lungors volym. – – Allt är matematik och kan förklaras matematiskt säger min son.

Han visar mig en matematisk text som får mig att andas ut. Den är skönlitterär. Peter Hoeg och Fröken Smilla får mitt hjärta att klappa i samma takt som då jag läser. Jo, en aning mer spännande blir det allt, pulsen går upp, men det är för att jag så innerligt kan följa handlingen, jag är så bokstavligt nyfiken och samspelande. Så borde matematikens rytm också verka.