Vi måste börja tala om vad vi gör vi lärare. Vi måste. De pedagogiska diskussionerna på skolan måste utvecklas, nästintill bli dagliga. Och de pedagogiska frågorna ska verka omtumlande, svåra och utmanande. Vi måste stärka vår profession och gå med raka ryggar genom skolor och klassrum. Vi måste möta föräldrar med en profession som omsluter elevernas lärande och kunskaper. Vi måste helt enkelt göra ord av det vi gör. Berätta!

Svensk skola är bra! Svensk skola har värden ingen talar om. Svensk skola har en demokratisyn som kanske till och med unik, och som är en svensk skolas signum.

Men jag räds lärarnas tystnad, jag önskar ruska om i kompetensen och avkräva den på sina berättelser; den om eleverna, närheten till dem och hur barn av idag är och verkar, hur lärandet ser ut och vilka ämnen vi undervisar i och hur stort vårt elevengagemang är och hur vi vill det bästa för våra elever.

Om vi inte ordar om professionen så reser den sig inte själv ur askan. Jag vill se kraft. Jag vill se självförtroende! Och äger vi den inte själva måste vi börja låna av varandra. Vi behöver samspela mer och rikare så att vi blir så tydliga att yrket också uppenbarar sig. Vi behöver också stå på elevernas sida, vi är dem närmast, vi kan mer om barn än många andra yrkesgrupper. Låt oss inte vara tysta om det vi gör och kan.

Det är sorgligt att det inte är bra i Skol-Sverige. Det är i allafall så det kan tyckas. Väl utomlands har svensk skola inga vackra rykten, den är för släpphänt, den är för mjuk, den kräver inget av eleverna, det är inte lika många läxor som den och den skolan med en mer internationell förankring. Och tidningarnas rubriker hjälper sällan heller. Rubriksättningarna synliggör snabbt hur illa det är ställt. Men hur ser det ut i verkligheten? Jan Björklund beskrev någonstans att det tar tid att förändra resultaten – och det är nog sant. Men utvecklingen kan man orda om. Och allt går inte att mäta. Jag tycker vi ska bli bättre på att berätta om elevernas kunskapsutveckling med vår förmåga att bedöma lärandet formativt. Inte alltid det summativa. Vi kan följa eleverna närmare och tydligare visa hur deras lärande ser ut.

Javisst, det går att tycka och tänka om svensk skola, om alla rapporterna som visar något helt annat än det framgångsrika, om eleverna oförmågor. Och då vi själva aldrig ger en motbild så blir det bara en utförskana och läraryrkets status försvinner till ingenting. Jag tycker vi ska vända blad, skriva in oss i det offentliga tyckandet om skolan, stärka oss inifrån, dokumentera i elevernas och lärarprofessionens tjänst, och värna den närhet som läraryrket har till eleverna. Vi har en närvaroplikt vi lärare. Och vi ska berätta om det vi vet, ser och kan.

Skolan ska heller inte drivas av eldsjälar, de må lysa upp för den förändring som måste till, just för att de är modiga och vågar, men hellre att alla lyser med jämn och stadig låga och samverkar kring det vi ska göra.

Det är sorgligt att läsa om att lärarutbildningarna underkänns – hur känner de som vågat utbilda sig i något så vansinnigt svårt som att bli lärare? Någon jag talade med började också ifrågasätta sin egen lärarexamen från några år tillbaka. Duger jag som lärare? undrade läraren. Duger?

Det kan inte handla om att duga! Det kan bara handla om att i yrket verka samspelande mellan styrdokument och barn. Och högljutt orda om det som sker i svensk skola. Vi kan inte hålla på som vi gör i det tysta! Det låter för lite om oss! Och då vi ordar om det vi gör så ska vi inte gnälla, klaga, beklaga utan hellre bejaka och bevaka vårt pedagogiska uppdrag och förmedla det så att det rätt förstås därutanför skolväggarna!

Nej, min rubrik borde vara: Vad har ni gjort med er syn på läraryrket? Jag tänker ofta på den statliga utredningen som säger att eleverna ska lämna skolan med rak rygg. Jag menar idag att lärarna måste få sträcka på sina ryggar och känna att yrket bär.

Hej HOPP!
Anne-Marie Körling