Det är alldeles otroligt viktigt att undervisa om detta! Galet hur idealen skapas framför ögonen på oss, och ingen av oss kan värja sig emot detta. Skönhetsidealet skapas till en slags norm och ingen av oss blir nöjda med våra midjor, näsor, ögon men om vi tänker efter så handlar allt om att vi når ut med dem vi är.
Det är synd om människorna skrev Strindberg. Det är väldigt synd om människorna skrev Körling.
Att skriva sig till läsning finns redan. Jag myntar genast orden: TALA SIG TILL MATEMATIK. Jag har en hel del funderingar kring hur vi kan använda skönlitteratur i matematiken. Och då är matematiken mycket muntlig. Och begreppen kommer i andra sammanhang.
– det är något jag gör i en vecka. Det betyder att följa undervisningen på mycket nära håll. Jag är noggrann.
Om detta talar jag med läraren. Jag gillar efterarbeten. Och detta att ge ett långt samtal i efterhand tycker jag är mycket viktigt. Jag vill också att läraren utvärderar mig, hur jag förhåller mig till läraren, hur feedforward upplevs, hur eventuella förbättringsarbeten kan utvecklas, och att ge modeller för hur man kan göra.
Mitt sällskap är mitt skrivande. Och jag är vän med mina ord. De kan tyckas stort att skriva så. Men om jag är vän med dem så kanske de också kan skapa vänlighet hos mottagaren. Jag gör ibland omvägar över stora beskrivningar och kan därför hamna en bit ute i marginalen, som om jag körde i diket. Jag är den jag är. Med ett fång av ord famnar jag varje mening jag kan.
Det är egentligen en underbar möjlighet att på plats förverkliga kursplanerna i svenska, dvs, i avseendet att lära eleverna om källkritik. De gamla böckerna ur vilka vi undervisar är en riktig källa till funderingar och faktisk undervisning. Vi kan därmed gräva där vi står.
Jag minns i en klass där eleverna utbrast
– VA, vad är det här för land? Jugoslavien!
Kartböckerna var nötta, trötta, tråkiga och gränserna hade för länge sedan försvunnit och blivit nya och andra. Ländernas historia i öppen dager om läraren kunde lyfta fram just detta lärande. Det var för mig en ypperlig möjlighet att undervisa, kliva in i copyrightnotiser, visa på skillnader mellan en ny kartbok och en gammal. Det som gäller då saker och ting inte är uppdaterade så kan läraren ta det gyllene tillfället att undervisa och göra begripligt. Det blir dessutom en cross-curriculum undervisning. Svenska, geografi och historia, samhällskunskap och varför inte samtidigt undervisa i lite engelska. Vi lärare både kan och ska. Jag ser inte hinder utan mer möjligheter. Jag gillar att gilla lägen!
Men att frågan lyft från Skolinspektionen tycker jag är lysande bra. Vi behöver allt av det bästa till eleverna, vi behöver datorer, böcker, lärare och massor av stöd från omvärlden. Låt oss titta på kompetensen som lärare besitter – den att trolla med knäna!
I brist på andra pratar jag med mig själv. Jag har yviga pedagogiska gester och fingrarna dansar fram över tangentbordet. Nej, Vygotskij fann jag inte riktigt där jag var men Vygotskij finns där jag är. Jag pratar om det jag tänker eller pratar mig till mina tankar, skriver det jag skriver för att förstå och tänka. Att ni läser här är en glädje för mig. Men också en Vygotskijtanke. Vi blir till här och nu!
Jag blev lycklig då jag plötsligt fick frågan av den japanske läraren. Jag förstod till en början inte alls vad han ville mig. Men alla elever skällde som hundar och på olika språk. Det första raden från höger är det japanska ordet för hundskall, det andra är det ryska, det tredje är det engelska och så … läraren riktade sin vänliga blick mot mig och jag fick höja min annars så tysta stämma med ett litet vänligt hundskäll, och vips skrev läraren ned hur det såg ut på japanska. Ljudmässigt kunde jag förstå vad jag skulle säga men om jag bara förlitade mig på textandet skulle jag aldrig förstå någonting alls. Nu log jag stolt över mitt hundskall. Ett litet svenskt ord i ett annars språkligt utanförskap.
Självklart tänker jag på elever som kommer till svensk skola med sina ord. Kanske vi kan göra som den vänlige läraren i det japanska klassrummet. Hitta vägar in i varandras språk. Så lycklig som jag kände mig för att få delta och ingå, yttra mig och bli tagen på allvar borde varenda unge få känna. Ja, de vuxna också. Jag menar förstås alla!
